Rosen

Flickans tårar föll ner för hennes kinder och ner på stugans golv. Den lilla flickan skulle precis fylla åtta år, men hon grät ändå. Man skulle kunna tro att hon skulle bubbla av lycka på den speciella dagen. Problemet var att hon inte skulle kunna fira sin födelsedag med tårta, presenter, banderoller och vänner. Istället skulle hon ha en vanlig dag som slav i Mäster Quviskas palats med sina föräldrar. Det var därför hon grät.

Helt plötsligt hörde hon ett ljud från dörren. Hon öppnade den men såg ingen. Det enda hon såg var de gröna träden och den blåa himlen.
"Hallå?" frågade hon. Hon skulle stänga dörren för hon ville inte att någon skulle se att hon hade gråtit, men då tittade hon ner och flämtade med handen mot munnen. Det var det finaste hon någonsin sett! En blomma med röda blad som blodröda läppar, som gick runt tills det blev till en liten bukett. De var mjuka som prinsessans sammetsklänning. Sedan från bottnet av den röda buketten stack det ut en lång grön pinne med små löv fast på. På den gröna stjälken fanns små gröna synålar.

Hon tog upp den och kände på de röda bladen, de kändes som solljus och ängar som man kan dansa på, och hon log. Sedan rörde hon i de små underliga gröna synålarna. Hon skrek till, det gjorde ont! Det kändes som när Mäster Quviska slog henne, och man är utan mat. På hennes finger var en liten röd pöl från synålarna.

Fast det gjorde ont ibland så behöll hon blomman. Flickan gav den ett namn, Ros. Hon tog hand om den, vattnade den, gav den näring, tog den ut, men mest av allt så gav hon den kärlek vad den än gjorde.

Efter en lång dag som hon hade jobbat tillsammans med hennes föräldrar i palatset, kom hon in i stugan trött och kraftlös. Hon gick upp till sitt rum utan att vara med rosen och lade sig på sängen. Flickan hade inte haft tid att vara med rosen, hon hade jobbat så mycket. Hon somnade genast och drömde konstiga drömmar.

Plötsligt vaknade hon och det var mitt i natten. Hon hörde ugglorna som viskade till varandra. Hon hade glömt att äta före läggdags och hon var hungrig. Flickan gick ner till det lilla köket och tog ett litet äpple. Då smällde ett fönster som vinden drog och vinden tjöt. Hon gick för att stänga fönstret, och då såg hon sin ros. Den var inte grön och röd mer! Den tittade neråt och såg så dyster ut. Flickan gick genast och hämtade vatten. Försiktigt matade hon rosen, men hon visste att det skulle ta länge tills den var fin igen. Hon var så arg på sig själv, tänk att det var hennes fel att rosen nästan dog! Efter att hon hade matat rosen mycket så tog hon den med sig till sitt rum och satt den i det ljusaste platsen i rummet. Sedan kysste hon rosen. Den stack henne så förfärligt, men då började den få sin starka röda färg igen. Hon somnade bredvid rosen medan den stack henne, men rosen fick bara mer färg.

Flera månader senare när hon var nästan nio år, dog hennes far. Flickan var så ledsen, hon grät så att det kändes som att hon skulle dö som allt hade dött ute. Hennes pappa hade varit så snäll mot henne, till skillnad från hennes mamma. Nu var hon helt ensam i den vita kalla världen.
“Gråt inte, vi måste jobba så att vi ska kunna leva. Nu när din far är död så måste vi jobba extra mycket.” sa hennes mor argt.

Tiden gick, och hennes hjärta var tungt av sorg. Det enda som gjorde henne glad var att vara med rosen. Det stack varje gång, men det påminde henne om de glada tiderna.

Flickan var nästan 12 år nu, och hon hade fått vänner från palatset som hon ofta lekte med efter att ha jobbat med sin mor. Hennes bästa vänner var en flicka i hennes ålder, Aadya och en pojke också i hennes ålder som hette Vaeshna. De lekte varje dag på ängen vid ett stort jasminträd. Fastän de hade roligt så kunde flickan aldrig leka för länge, hon måste alltid gå och ta hand om rosen.


Kvinnan tittade i spegeln. Hon såg den lilla flickan med en vit klänning på och en slöja fast i hennes lockiga bruna hår. Sedan tog hon hennes kära ros och satt den fast i hennes hår. Den stack och hon ryckte till, men höll den kvar. Sedan gick hon ut i det soliga varma sommarvädret och träffade hennes blivande make. Vaeshna tog hennes hand och ledde henne till deras barndoms jasminträd. En stund senare kysste de varandra under trädet och man hörde glada tjut. Senare gick de hem hand i hand, och hustrun tillbringade resten av dagen med att ta hand om rosen.


Det var svårt med barn tänkte mamman medan de grät med deras pappa. Det var oftast pappan som tog hand om dem och inte mamman för att hon tog hand om rosen. Mamman älskade hennes familj, men hon var fast vid rosen. Rosen var väldigt gammal, och mamman måste ta hand om den fast hennes familj saknade henne, och hon dem.

Mamman vaknade till av att hennes lilla flicka Maven höll på att gråta. Hon steg ur sin säng utan att väcka sin man och gick till sin dotter. Hon frågade vad som var problemet.
“Jag saknar dig mamma!” snyftade Maven. “Du är aldrig med oss, du är bara med din ros. Du är inte ens glad mer när du är med den! Kan du inte glömma rosen och vara med oss?” Mamman sa ingenting. Men då förstod hon äntligen! Och hon sa
“Det ska jag göra min kära Maven! Du har blivit så stor och jag har missat så mycket! Från och med nu så ska vi ha så roligt och vara tillsammans.” sa hon glatt. Maven blev så glad, och för en gångs skull somnade mamman med någon annan än sin ros, och hon sov utan smärta.

Nästa morgon tog mamman rosen till en trädgård. Där grävde hon ner den och gick bort. Hon sa inte ens adjö, men om hon skulle ha tittat bakåt så skulle hon ha sett rosen vissna. Men hon såg inte det, för att hon var så glad och kunde inte vänta att komma hem till sin familj som älskade henne utan taggar som från en ros.

Skriven av: Emily