Rösten

Vad var det hon egentligen såg och vad var det för röst hon hörde. Och vem var flickan hon mötte. Under nästan hela sitt vuxna liv hade hon bara haft vaga minnesbilder av det som hände.
Hon hade förmodligen gått i första klass för hon hade ännu inte lärt sig läsa ordentligt. Hon mindes att hon fick fråga sin mor vad som stod i tidningen. Händelsen hade fått henne att sluta gå förbi den stora fina kyrkan. Den skrämde henne numera. Kyrkogården med alla sina gravar låg alldeles bredvid men den skrämde henne inte alls lika mycket. Nä det var kyrkan som var skrämmande.
Det var Matteus kyrkan som var vackert belägen i Folkparken. Det var en ganska ståtlig kyrka byggd i rött tegel. Inte som en domkyrka men tillräckligt fin i hennes tycke. Skolavslutningarna de närmaste åren skulle komma att hållas i denna kyrka. Så det var väl lite sorgligt att hon skrämdes av den.
Hon mindes den märkliga upplevelsen hon hade när hon hade stått vid entrén och tittat in i kyrkan vid ett tidigare tillfälle. Hon hade sett märkliga figurer inne i kyrkan. De var klädda i något som skulle kunna kallas för svarta heltäckande kåpor. Munkkåpor kanske. Hon förstod inte vad det var hon såg. En av figurerna hade börjat sväva mot henne. Ja det såg ut som att figuren svävade långsamt och mjukt. Det såg inte ut som om figuren tog fotsteg utan den liksom gled fram över golvet. Modet svek och hon skyndade därifrån. Hon ville inte veta vad det var. Det kändes som att det var bäst så. Bäst att bara glömma hela händelsen. Hon hade lämnat platsen men händelsen förföljde henne. Den förföljde henne bland annat i nyhetstidningar. Hon hade inte hunnit lära sig läsa riktigt bra så hon hade bett sin mamma att berätta vad som stod i tidningen. Hon tyckte att hon hade sett en bild på en person som såg lite bekant ut. En bild på en flicka. Hon hade träffat på en flicka i sin egen ålder utanför kyrkan. En söt flicka med ljust långt lockigt hår. Mycket sötare än vad hon själv var. Hon hade glasögon och hade kortklippt rödbrunt hår. Hon såg inte speciellt flickaktig ut. Hade hon inte haft sin blårutiga klänning på sig så kunde man nog tagit henne för en vek liten pojke. Eller en pojkflicka kanske.
Många år senare framträdde en klarare bild av det som hände. Det var inga vålnader eller något annat konstigt som hon hade sett i kyrkan Det hade varit högst verkliga och levande människor. Måhända män med mörka sinnen klädda i mörka kläder kanske kostymer. En av dem hade kommit fram till henne och flickan innan de hade hunnit ta sig därifrån. Hon minns inte vad som sades men mannen var definitivt mer intresserad av flickan än av henne. Nä han var nästan otrevlig mot henne. Som om hon hade gjort intrång i något som hon inte hade att göra med. Han uppmanade henne till slut att lämna kyrkan. Han medgav att han var otrevlig mot henne och han kunde bli ännu mer otrevlig om hon inte lämnade kyrkan på hans uppmaning. Han behövde inte säga åt henne två gånger. Hon gick snabbt därifrån men kastade en sista blick efter mannen och flickan som var på väg mot motsatta hållet längre in i kyrkan till de övriga i sällskapet. Flickan verkade följa med helt frivilligt utan att göra något motstånd. Hon verkade inte alls känna det obehag som hon själv hade känt. Tankarna hade farit runt i huvudet på henne men hennes oro kanske var omotiverad. Kanske kände de varandra.
Det som senare bidragit till hennes oro var något hon hört sina föräldrar prata om att de läst om i tidningen. De hade läst om att en liten flicka var försvunnen. Hon hade sett bilden av en flicka i tidningen. Det liknade flickan i kyrkan. Iofs hade flickan haft ett sött men också ganska vanligt utseende. Men hon hade ändå fått en obehagskänsla när hon såg bilden. Hon hade bett sin mamma att läsa allt som stod i artikeln men hon fick aldrig någon klarhet i var i landet flickan hade försvunnit. Hon ville heller inte fråga mer om det. Av någon konstig anledning hade hon fått skuldkänslor för det. Hon borde kanske ha sagt något om flickan i kyrkan men hon visste ju inte om det hade något att göra med den försvunna flickan. Mannen hade kanske varit flickans pappa även om han inte hade sagt något om det. Kanske var det en begravning som hade pågått. Alla hade varit svartklädda som man brukade vara på en begravning. I efterhand kunde hon till viss mån förstå att mannen varit otrevlig mot henne. Kanske hade hon varit ett störande inslag i begravningen. Hon valde därför att hålla tyst.
Efter det hade hon blivit rädd för att gå förbi kyrkan. Hon var rädd för att råka ut för samma sak igen. Det var då hon började höra rösten. Hon förstod inte först vad det var. Var rösten kom ifrån. Det tog ett tag innan hon förstod att den kom inifrån hennes eget huvud. Det var väldigt konstigt tyckte hon.
Det var en mans röst hon hörde och som uppmanade henne att gå förbi kyrkan. Det fanns inget att vara rädd för försäkrade rösten. Först valde hon att inte låtsas om rösten. Hon tänkte inte hörsamma den. Hon hade inte för avsikt att gå nära kyrkan igen. Tvärtom så tänkte hon fortsätta hålla avstånd till kyrkan. Hon minns inte på rak arm hur ofta hon hörde rösten men till slut började hon lita på den för den var trots allt på något sätt förtroendeingivande. Rösten fick henne att samla mod och hon började gå förbi kyrkan på nära håll. Hon gick närmare och närmare kyrkan. När hon inte längre fick obehagskänslor av kyrkan började rösten tala om nästa steg. Uppmanade henne att gå in i kyrkan. Det tog ett tag för henne att samla mod ännu en gång. Till slut vågade hon gå in i kyrkan.
Hon skulle få träffa och prata med någon hade rösten förklarat. Hon hade på uppmaning av rösten gått allt längre in i kyrkan. Till slut hade hon gått in i ett rum allra längst bak i kyrkan. Det var där han väntade på henne. Mannen som rösten sagt att hon skulle få prata med. Hon var osäker på hans befattning. Om det var präst, pastor eller kyrkoherde. Spelade väl ingen större roll. Hon fick prata med honom. Hon mindes inte hur han såg ut och knappt något av vad de pratade om men hans utstrålning mindes hon. Han utstrålade ett lugn som skänkte henne sinnesro. Det fanns inte längre något att vara rädd för eller oroa sig för. Ett förtroende mellan dem växte fram. Hon fick hälsa på hos honom i hans prästbostad som låg på andra sidan kyrkogården. Ångestkänslorna som hade anfäktat henne senaste tiden började släppa och till slut blev hon det trygga och obekymrade barn som hon varit innan händelsen i kyrkan. Hon undrade däremot ofta över vem rösten tillhörde. Kanske fick hon veta något mer som hon inte mindes.
Hon hade fortfarande kvar lite minnesfragment som inte ville klarna. Hon minns att hon en kort tid senare återigen befinner sig i kyrkans närhet och trevade sig fram i mörkret. Hon kan inte begripa varför hon ens var där efter mörkrets inbrott. Vilka omständigheter som hade fört henne dit. Det är mörkt men inte mörkare än att hon kan utskilja mörka skuggor som rör sig runtomkring henne. Hon vet inte vilka de är och har svårt att se hur många de är. Kanske är de bara två eller tre stycken. Rädslan i henne växte och riskerade att lamslå henne. Dunkla gestalter som fortsätter att stryker runt. Då hörde hon rösten igen och genast börjar hon känna sig tryggare. Rösten sa åt henne att krypa in i buskarna och vara helt tyst och stanna där tills han sa till henne att det var säkert igen. Hon gjorde som rösten sa. Hon kröp in i de närmaste buskarna. Hon rev sig på buskarnas taggar. Det gjorde ont men hon gav inte ifrån sig det minsta lilla ljud. Hon var helt tyst. Vågade knappt andas. Men hon var hela tiden säker på att rösten skulle rädda henne till slut. Allt är väldigt otydligt vad som sedan hände eller hur länge hon höll sig gömd. Men hon hade i alla fall på något sätt efteråt lyckats ta sig hem helt oskadd bortsett från rivsåren hon fick av buskarnas taggar.
Efter en tid hörde hon inte mer från rösten men berättade om det till sin fröken i skolan. Berättade att en röst pratat med henne. En röst som bara hon hörde i sitt eget huvud. Hennes fröken visade sig vara en lika inskränkt person som de flesta andra i samhället. Fröken trodde inte på henne utan utgick från att allt var påhittat av en flicka med allt för livlig fantasi. Hon tyckte att frökens skratt var lite hånfullt. Fröken hade väl inte behövt tro ett ord av vad hon berättade men sättet hon framförde det på fick henne att känna sig förlöjligad och dumförklarad av fröken. Som en direkt följd av det kom hon aldrig mer att prata om sina upplevelser av rösten. Hon kom att hålla tyst om det i resten av sitt liv. Hon var frustrerad ja så frustrerad som ett barn nu kan bli. Hon ville ju lyssna mer på rösten och tala mer med den men rösten hade tystnat. Hon kom att sakna rösten under lång tid efteråt.

Leila.N

Jag tycker om att skriva. Skriver om sånt som är självupplevt med verkliga personer men även fiktion med fiktiva personer.. Ibland blandar jag och dramatiserar berättelsen för att det förhoppningsvis ska bli lite mer spännande. Utöver skrivandet så gillar jag också att måla. Målar både i olja, akvarell och även akryl. Annars är man väl en helt vanlig person som tar dagen som den kommer. Ni får gärna tycka till om mina berättelser och även komma med förbättringsförslag på [email protected]
Leila.N är medlem sedan 2024 Leila.N har 2 publicerade verk