Rum 356

Jag sprang, även fast mina lungor värkte. Jag hörde hur den närmade sig, den kunde inte vara mänsklig, det är helt omöjligt,

Det var en sen kväll i Juli och luften var fuktig och sval. Det var faktiskt skönt, med tanke på hur varmt det har varit den senaste veckan. Vi stannade för att vila vid ett motell längs vägen. Det låg ensamt och det fanns inga hus i närheten, bara skog. När vi klev ur bilen kände jag en rysning längs ryggraden, det var något med den här platsen. Det var mörkt och det såg tomt ut men vi gick ändå fram till entré dörren, den var öppen. Det fanns inget tecken på liv, eller ja förutom råttorna. Precis när vi skulle vända om hörde vi ett gnisslande ljud och en äldre man i rullstol kom fram mot oss. Hans blick var tom och kall och hans röst var mörk men dämpad, nästan som att han viskade. Vi fick nyckeln till rum 356, Det låg på andra våningen ganska avsides från dom andra. Men det gör inget, det är skönt med lugn och ro efter en lång biltur. Korridorerna var tomma och kala. Det fanns bara några få lampor som lyste, resten blinkade eller lös inte alls. Motellrummet var enkelt inrett med en stor dubbelsäng i mitten av rummet, en liten toalett, ett vardagsrum i samma rum som sängen var i och ett litet kök i ena hörnet.

Jag tror klockan var omkring 03.00 när jag vaknade av ett högt ljud, det kunde inte vara min pojkvän. Han låg bredvid mig. Jag reste mig ur sängen och kände hur allt började snurra, jag försökte få tag i något som kunde hålla uppe mig.

Jag vaknade av solens varma strålar och vände mig om för att kolla om min pojkvän fortfarande låg i sängen. Jag låg inte i sängen, allt jag kunde se var träd.
-“Hur hamnade jag här?”
Jag mindes inget av kvällen, det var som raderat. Jag hörde hur någon eller något kom emot mig. Av en reflex flög jag upp och skrek;
-”vem där?!”
Inget svar. Fotstegen kom närmare och jag hörde hur torra kvistar bröts.
Jag såg den. Den var stor och hade långa klor, det var ingen björn. Det var jag säker på.
Jag började springa, snabbare än jag någonsin sprungit i hela mitt liv, den gjorde samma sak. Jag var jagad. Min plan var att söka skydd i ett hus eller en lada i närheten men jag var osäker på att det fanns. Jag hade aldrig varit i Kanada förut, allting var främmande.

Jag nådde fram en väg, men den var lika öde som skogen och resten av stället. Jag sprang, fast mina lungor värkte och jag bara ville stanna, den kom bara närmare och närmare. Jag hoppades att allting var en dröm, en riktig hemsk dröm, men vågade inte testa teorin att det var en dröm. Ett hus började komma fram, det såg gammalt ut men jag hoppades att någon fortfarande bodde där.

Jag bankade på dörren, ingen öppnade, men dörren var öppen så jag klev in. Det fanns möbler men dom var täckta av vita lakan och damm. Jag ryckte till av en plötslig smäll, det var dörren som stängdes. Huset måste vara minst hundra år gammalt.
Medans jag undersökte huset hörde jag en röst, jag kände igen den. Det var min pojkväns! Men vad gjorde han här i huset och vart var han? Efter jag sökt genom alla rum utan tecken på minsta liv, det fanns inte ens smådjur i huset. Hans röst blev allt tydligare och nu hörde jag vad han sa, han ropade på mig. Det fanns en dörr, den påminde faktiskt om den från motellet, men den var låst. Jag kände hur magen lät, jag hade inte ätit riktig mat sen i förrgår.

Jag kände mig plötsligt väldigt yr och allt började snurra, jag trodde att jag tappade fotfästet. Jag kollade runt och såg numret på dörren, 356, jag var på motellet men ändå inte. Jag kände i mina fickor efter motellnyckeln, där låg den, i vänstra fickan. Jag låste upp dörren och där stod han, min pojkvän.

Skriven av: Ebba Fjordell Björnström