Rundvaskningen

Hon var klar i badrummet. Rosig och nyduschad och med det korpsvarta håret konstfullt invirat i en färgrann handduk, kom hon ut i hallen. - Nu är det din tur! Men ingen ”Liver-poolare” i kväll, skrattade hon och boxade honom lekfullt i magen. - Du skall duscha or-dentligt! - Ja, jag lovar flinade han, jag skall vaska mig bakom öronen också. Han log mot henne, det lovar jag. – Förresten, fortsatt han. På tal om ”Liverpoolare”, har jag berättat för dig om när däcksgänget i den där gamla Helsingborgsbåten skulle rundvaska båsen? – Nej det har du inte. Berätta!
”Det här hände i en uttjänt gammal styckegodsare under en resa mellan London och Auckland. I Köpenhamn hade vi nästan fyllt lastrummen med ölkassar från Carlsberg och i London kompletterade vi med whisky från Skottland och hundratals stora, grå postsäckar. Sedan bar det av. Bunkring på Curacao, genom Panamakanalen och ut i Stilla Havet. Vi var ett bra maskingäng i den där båten och däcksgänget gick inte heller av för hackor. Den gamla slitna dragaren som vi var ombord i, var en av de där sällsynta båtarna som man inte lämnar i första taget. Trampfarten innebar att vi gick precis över allt, nya platser och nästan alltid lång tid i hamnarna.
-Nåväl, den nye båsen hade mönstrat i London. Efter ett tag, ett par veckor kanske, började matroserna snacka om hur han stank när de kom i närheten av honom. Men eftersom han var ny i båten låtsades de till en början inte om det. Dessutom var han bussig och okej. Ibland om nätterna var han nere i något lastrum och hämtade upp några ölkassar. Och det var ju populärt.



2

Några dygn efter det vi lämnat Balboa akter om oss, riggade vi upp presenningar och hängmattor på poopen. En kväll när vi satt däruppe avskärmade från midskeppshuset, blev det tal om den nya båsen.
– Han har inte vaskat sig sen´ han kom ombord, sa en matros. – Nej, och nu stinker han, sa en annan. Man kan ju knappast gå i närheten av honom Vad skall vi göra?
- Vi får varsko honom på skarpen, och räcker inte det så får vi tvångsvaska honom, tyckte timmerman, en äldre fårad ålänning.
– Tvångsvaska, hur skall det gå till, undrade en jungman?
-Vi tar in honom i vaskrummet, klär av honom och rundvaskar honom ordentligt!
-Kan man göra så? Jungmannen såg tvivlande ut
– Kan och kan svarade ålänningen. Va´ vill du vi skall göra? Klaga hos skepparn?
Efter middagen några dagar senare bankade timmerman och äldste matrosen, på båsens hyttdörr.
– Jaja, kom in! Båsen reste sig hastigt från fyllebänken där han fullt påklädd låg och vilade
. – Vad är det fråga om?
- Du stinker sa timmerman. Du luktar för jävligt, du måste vaska dig förstår du väl!

3
Båsen skiftade färg och mumlade något otydligt.
– Nu har vi varskott dig, vi har hela däcksgänget bakom oss. Om du inte börjar vaska dig är det stor risk att du åker på en rundvaskning som du sent kommer att glömma. Men, timmer-man blev plötsligt ljusare i rösten. – Pojkarna har också sagt att de tycker du är allright i allt annat, bara du vaskar dig! Han såg på den bleka båtsmannen och nu var hans röst åter kraftfull och bestämd. – Förstår du? När båsen inte svarade, vände han sig hastigt om och drog äldste matrosen med sig ut genom dörren.
Det gick några dygn. Ingen såg båsen vaska sig och han stank fortfarande lika illa när man kom i närheten av honom. En eftermiddag, vid trekaffet bestämde man sig. I kväll skulle det ske.
Och så blev det, Tre stadiga matroser stegade rakt in i båsens hytt, slet upp honom från fylle- bänken och bar ut honom i styrbordsgången. Blek om nosen kämpade han tyst emot och försökte komma loss, men hade inte en chans. När de kommit in i vaskrummet drog de av honom overallen och utan pardon åkte han i bara kalsingarna in under en av duscharna. Någon hade gjort i ordning en pyts med såpvatten som hälldes över honom och ett par andra försökte tvåla in honom. Tvångsvaskningen var i gång. Båsen skrek och halkade runt på stenplattorna under de vassa vattenstrålarna samtidigt, som han desperat kämpade för att komma förbi de två matroserna som spärrade vägen, ut från duchalkoven. Hans gälla skrik inifrån duschen blandat med ljudet från det sprutande vattnet skapade plötsligt en otäck stämning i vaskrummet, och efter några minuter tyckte någon att tvångsvaskningen fick räcka, och stängdes av duschen.

4

I den hastigt uppstådda tystnaden kunde man höra båsens gråt. En stilla uppgiven gråt som skar genom tystnaden. En otäck gråt som gjorde alla inne i vaskrummet förlägna och osäkra. Timmerman räckte honom ett badlakan och viftade bort däcksgänget. – Gå sa han tyst, ge er iväg allesammans! Det var allvar i hans röst och matroserna drog sig förvirrade tillbaka. Sedan följde han den ännu lågt snyftande båsen tillbaka till hans hytt, öppnade dörren och gick med honom in i hytten. Han blev kvar därinne några minuter och när han kom ut därifrån var hans ansikte både allvarligt och ångerfullt. En lättmatros stod i gången. –Kalla upp hela däcksgänget till dagrummet, de skall komma dit nu med en gång! Lättmatrosen stack iväg och timmerman själv, blek och bekymrad, tog sig tungt uppför trätrappan till manskapets dagrum. När alla var samlade däruppe såg han tyst på var och en sedan tog han till orda med hård och skrovlig röst: -Det vi nyss gjorde mot båsen var för jävligt! Åter såg han på männen framför sig. – Men nu har vi gjort vad vi har gjort, och det kan inte bli ogjort. Vi kan bara hoppas att han inte tar allt för illa vid sig.

Timmermannen gjorde en lång paus, sedan såg han upp på däcksgänget som stod i en tyst, väntande halvcirkel framför honom. Hans kraftfulla, skarpa ansikte var hårt och sammanbitet när han upprepade: - Det vi gjorde mot båsen var fel, alldeles åt helvete fel! Man får inte för-nedra en människa så som vi gjorde, vi borde skämmas hela gänget och jag borde skämmas mer än ni andra. Det var jag som kom med förslaget och jag borde ha förstått bättre.
Det finns inget annat vi kan göra än att be båsen om ursäkt, be att han förlåter oss. Därför ber jag er alla härinne, alla med hyfs och kurage i kroppen, att göra det, att be båsen om för-låtelse. Vi skall uppföra oss som karlar och be båsen om förlåtelse..
5

Det skall vi göra! Den gamle timmermannens blick blev plötsligt hård, och hans röst ännu hårdare, när han fortsatte: - Om jag får reda på att någon av er, på något sätt ofredat båsen, vare sig han vaskar sig eller inte, så lovar jag att den personen skall få med mig att göra. Kanske är jag gammal. Men jag är stark! Jag är starkare än någon annan här inne, så lura er inte... Han gjorde en paus: - Har ni förstått!? Däcksgänget mumlade... – Har ni förstått, frågade jag? Svara ja eller nej på min fråga, och inget jävla mumlande. – Ja vi har förstått! Matroserna svarade tystlåtet och nästan skyggt. Bra, slutade den gamle timmermannen, då kan ni gå.

.....................................................................................................................................................

- Ja, det var den historien. Han såg på Eva som slagit sig ner i den svarta skinnsoffan. - Du ser tankfull ut! - Ja, jag är inte säker på att jag tyckte om den där historien, sa hon långsamt. Hur tog han det, båsen alltså? – Jaa, hur han verkligen kände sig, kan man ju inte veta, men utåt var han som vanligt. Hon nickade. Hur blev det med hans ”vaskande”, som du säger. Började han duscha efter den tråkiga incidenten? Han skakade på huvudet. – Ingen såg honom göra det, och ingen brydde sig väl heller. Alla hade ju bett honom om ursäkt. Efter Nya Zea-aland gick vi till Geelong och lastade vete för Bangkok. Jag tror att han lämnade där. Sedan har jag inte stött på honom...

Skriven av: Boris Söderberg