Publicerat
Kategori: Novell

Rutten Kärlek

Jag såg på honom ännu en gång. Hans gyllenbruna hår glänste i skenet från parklampan en bit bort och hans mörka ögon gjorde mig knäsvag. Jag kunde inte se honom i ögonen, men ändå drogs jag dit. Han höll hårt om mina händer och släppte mig inte med blicken.
"Emilia..." Sa han. "Lyssna på mig nu."
Jag nickade smått och såg ner i marken.
Det hade regnat tidigare på kvällen, men det syntes inte bortsett från de enstaka vattenpölarna som låg här och där utspridda i parken.
Det var en ganska tråkig park, men med de färgglada träden vars löv ännu inte hade ramlat av, blev det en aning färgglatt. Och så var det alla minnen. Hur allt hade startat, mitt och Jims liv ihop. Det var ett ganska roligt tillfälle. Jag var på väg hem från stan, och skulle just passera det lilla skjulet i parken, när han kom cyklande. Som tur var hann han stanna, så vi krockade inte, men våra ögon möttes och... Vi bara stirrade in i varandras ögon hur länge som helst. Det var som att se sig själv i spegeln!
Trots att vi inte är ett dugg lika på utsidan så var det verkligen som att möta sin spegelbild, och med tiden visade det sig också att vi hade mycket gemensamt.
Jag trodde att vi var skapta för varandra, och att det alltid alltid alltid skulle vara vi.
"... det måste du förstå Emilia." Avslutade Jim sin mening och såg kallt på mig.
"Lyssnade du ens?" Han spände blicken i mig och fortsatte sen en aning irriterad. "Jag vill inte slösa mer tid på det här. Det känns inte ok. Du är en jättebra tjej, men det är slut mellan oss. Gå vidare, Emilia, gå vidare. Glöm allt!"
Jag höjde huvudet och såg på honom.
"Så du tycker att vi ska strunta i allt vi hade och allt vi kämpade för?"
"Vadå vad vi hade? Vadå vad vi kämpade för? Det borde väl snarare va vad vi inte kämpade för?!”
Jag sänkte blicken igen och han släppte mina händer och såg hånfullt omkring sig i parken. Det hade aldrig varit ok mellan mig och Jim. Trots att vi passade så bra ihop hade han sårat mig och jag hade sårat honom. Och nu hade vi förlåtit varandra, och allt var bra igen - trodde jag!
"Förlåt..." Mumlade jag.
"Förlåt? Det är för sent för sånt! Jag ber dig här och nu att glömma allt vi hade, allt vi gjorde tillsammans, och allt vi sa så ska allt gå bra igen."
"Men vi kan väl vara vänner i alla fall? Jag kommer sakna dig jättemycket, och jag är övertygad om att du kommer sakna mig lika mycket."
"Sköt du ditt, Emilia, så sköter jag mitt och raderar ditt namn från mitt ordspråk."
Jag stirrade på honom, men han såg inte tillbaka. Istället vände han sig om och gick iväg.
"Jim!!!" Ropade jag efter honom men fick inget svar.
"Jim!" Ropade jag ännu en gång och tänkte att han kanske inte hade hört mig första gången, även om jag visste att han hade gjort det.
Ännu en gång fick jag inget svar och jag rusade efter honom och tog tag i hans arm.
"Snälla Jim, nu får du lyssna på mig, jag..." Flåsade jag andfått och gick raskt bredvid honom för att hålla hans takt.
Han skakade av sig mina händer och fortsatte framåt utan att ge mig en ynkligaste blick. Jag stannade och såg meningslöst efter honom där han gick på den trånga gångbanan i parken med de härliga minnena - som jag nu lär hata. Det var kolmörkt och förutom den gamla parklampan bredvid mig verkade allt stå i hotfullt dunkel.
"Jim..." Viskade jag hest och kände en tår rulla längs kinden medan jag såg den vackra killen med det gyllenbruna håret, de mörka ögonen, den perfekta munnen och den randiga tröjan sakta uppslukas av mörkret.



{ Av M.L. - ; © copyright

Skriven av: April

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck