Rykande kärlek

Eldsvådan blev våldsam. Lågorna kastade sig över det gistna träet och slök det med ett kvidande. De famnade stugan och sköt upp mot den gråsvarta himlen i kaskader av glöd. Takpappen krullade ihop sig och sprack. Vi ryggade tillbaka för bitar som slungades iväg. Så var brandsprutorna där och brandmännen som små svarta, ihärdiga insekter i brottningsmatch mot elden. ”Vi lyckades begränsa elden”, sa räddningsledaren stolt. ”De andra kolonistugorna klarade sig.” Där låg resterna av vår stuga i en rykande svart hög. Som en ful skamfläck i hörnet av det prydliga kolonistugeområdet. Torbjörn, Daniel och jag hade tagit en promenad på kvällen och sett röken på avstånd. Nu stod vi där, nära intill varandra. Ansiktena var heta mot eldhärden och kropparna stela av frågor och undran. Varför brann vår stuga? Varför skulle just vi drabbas? Långsamt gick vi tillbaka till lägenheten. I trappuppgången mötte vi Mattias. Han stirrade vilt på oss och tog sats. Rösten var halvkvävd, trotsig och fylld av gråt: ”Jaa…det var jag,” spottade han fram ”Det var jag som tände på! ” Minuten efter var han borta.
Hur länge sedan kan det ha varit? Minst tio år. Kanske till och med femton? Jag sitter i vardagsrummet och stickar i lampans sken medan höstmörkret sänker sig där utanför fönstret. Måste ha bättre lyse, mina ögon är inte vad de har varit. Det blir en liten gul babykofta till Ingers barnbarn. Min syster Inger som blivit rikligen välsignad med fyra barn och hittills tre barnbarn. Det är en sorg i mig att jag inte lär få några barnbarn. Daniel och hans fru vill inte ha några barn, säger de.
Jag trivs ganska bra med att vara pensionär. Nu kan jag utan stress ägna mig åt sådant som jag tycker är roligt: Delta i stickgruppen, gå så långa promenader som knäna tillåter. De sista åren var det tungt att arbeta på förskolan. Att böja sig, att lyfta småttingarna, att klä på och klä av och att leka med dem. Ändå tog de yngre i personalen särskild hänsyn till mig och mina värkande knän. ”Du är suverän som orkat jobba så här länge”, sa de. ”Det skulle jag aldrig klara! Faktum är att jag inte vet om jag orkar ett år till ens.” Ja, de slutade ofta och så kom det nya. En del av de nya var inte så trevliga. Det är skönt att slippa konflikterna. Grupper av personal som är sura på varandra. Ungar som slåss och bits och vrångas. Nej, vad säger jag, inte tycker jag det är skönt att slippa ungarna! Jag saknar dem. Ett liv utan nära kontakt med barn är ett tomt liv. Ibland tar jag vägarna förbi min gamla arbetsplats. I början kände barnen igen mig och kom springande till staketet för att prata. Men de växte upp och det kom nya barn som inte visste vem jag var.
Min syster Inger påstår att jag har en speciell förmåga att få kontakt med barn, att få dem intresserade och att få dem att lyssna. ”Önskar att jag var sådan”, pustade hon när hennes vilda skara klättrade på väggarna där hemma och hon måste lyfta upp böcker och prydnadsföremål till hyllor strax under taket. Synd att Inger bor så långt borta. Det hade varit roligt att få lite närmare kontakt med hennes barnbarn. Inte vet jag om jag har någon speciell förmåga. Men jag har väldigt mycket kärlek, så mycket att det svämmar över. Och tålamod. Jag tror att barnen direkt känner att här är det en person som gillar dem och är intresserad av vad de gör och säger. Och att få följa barnen, se dem utvecklas och vara en del i detta, det är oslagbart.
Jag hade fyllt fyrtio år när jag fick Daniel. Jag hade nästan gett upp hoppet men så hände det. Och vilken unge! Så mjuk, glad, god och rolig. Att vi kunde få ett sådant barn, Torbjörn och jag? Torbjörn som har ett svårt humör. Och jag som i stället var väldigt blyg. Men Torbjörn peppade mig och gav mig mycket av den tåga som jag saknade och jag kanske lärde honom lite tålamod. Torbjörn och jag blev ett vinnande team, som man säger.
Med Mattias var det något speciellt. Han var tre år när han kom till vår förskola. Han påminde om en skadskjuten kråka men hade pigga och nyfikna ögon. Mattias ville vara med på allt, han var så sugen på livet. Han älskade lådan med de tropiska djuren men han hade lite svårt att uttala deras namn. ”Titta – raffer,” sa han. ”Ja, giraffer,” förklarade vi. ”Titta – fanter, sa han. ”Ja, elefanter, förtydligade vi. När han blev bättre på att prata brukade han hitta på berättelser med djuren. Tigern var hans favorit. Han döpte sig själv till ”Mattigras”. Han valde ut mig som sin närmsta vuxen på förskolan. När han blev ledsen eller arg gick han genast till mig för att jag skulle trösta eller medla.
En dag var det ingen som kom och hämtade Mattias. Ingen svarade i telefonen när vi ringde. Mattias fick följa med mig hem. Nästa dag blev jag uppringd av socialtjänsten. Kunde Mattias få bo hos oss ett tag medan de utredde familjens situation? Det var visst en massa problem därhemma. ”Självklart”, svarade jag och Torbjörn nickade i samförstånd. Dagarna blev till veckor som blev till månader och Mattias bodde kvar. Socialtjänsten gjorde en utredning och plötsligt hade vi blivit familjehem eller fosterhem som det hette tidigare. Mamman med olika sambos dök upp någon gång ibland och hade med sig stora påsar med godis. Mattias blev lycklig när hon kom på besök men var sedan orolig i flera veckor efteråt när hon varken kom eller hörde av sig.
Mattias fick ingen riktig ordning på bokstäverna i skolan och att läsa och skriva kostade honom stor möda. Jag fick ofta sitta på kvällarna och hjälpa honom. Han kämpade, ja, han var inte den som gav upp i första taget. En riktig tiger var han, min ”Mattigras”. Daniel hade en ängels tålamod med Mattias som fick utbrott och kunde slåss och kasta saker omkring sig. Jag älskade våra två pojkar. Min kärlek räckte och blev över för båda. Mattias och Daniel var ofta ute i kolonistugan där de lekte och läste serietidningar. Torbjörn och jag hade ledsnat lite på stugan. Vi orkade inte pyssla så mycket med underhållet och med rabatterna. Vi talade om att sälja den. ”Men jag vill ha stugan”, sa Mattias, som nu var tretton år. ”Jag vill bo där när jag blir stor!” Då talade Daniel om för honom att det var han som skulle ärva stugan. Mattias var ju fosterbarn och skulle ärva sina egna föräldrar. Om de hade något att ärva bort. Mattias tittade hårt på honom och sparkade till en stol så den for in i väggen. ”Vad pratar ni för skit om att ärva”, fräste Torbjörn. ”Men det är sant att Mattias kommer att ärva sin mamma. Pappan är ju död och vad jag vet så finns det en livränta efter honom som Mattias får när han fyller 18 år.” Jag vet inte om Mattias fick reda på att mamman hade lyckats ta ut alla pengar och göra av med dem. Socialsekreteraren berättade det för mig.
Det var vid den tiden jag började bli orolig för Mattias inflytande över Daniel. Mattias umgicks med en del tvivelaktiga kompisar och han drog med sig Daniel. En del av Mattias kompisar var äldre och de tvingade honom att snatta i affärerna och ge till dem. Torbjörn ryckte på axlarna. ”Det ordnar sig”, var hans vanliga kommentar. Jag kände mig ensam och besviken på Torbjörn som inte ville vara med och ta ansvar för fostran av pojkarna.
Gatlyktorna tänds. Jag sitter med min stickning och den lilla babytröjan är snart klar. Men vad är det för något långt där borta? Rök? Hjärtat slår dubbelslag. Det är inte rädsla utan något annat. Sorg, ilska, förtvivlan? Kolonistugan dyker upp i mitt minne. Den där gamla kolonistugan, inte betydde den så mycket. Utan det var Mattias. Att han gjorde det där mot oss. Var kärleken så lite värd att den bara kunde gå upp i rök? Den kärlek som vi gett varandra under hela vår tid tillsammans. Och sedan tystnaden. Inte ett ljud från Mattias på många år. Var finns han nu? Sitter han i fängelse någonstans? Daniel brukar fråga efter honom men jag vet ingenting. Torbjörn kommer fram till mig och vi tittar båda på röken som singlar upp långt där borta. Vi tänker nog på samma sak. Då knackar det hårt på dörren. Jag riktigt hoppar till. Jag har blivit lite ängslig av mig. Jag tror att det började när Mattias skumma kompisar kom en dag och skulle hämta honom. Då hade Mattias gömt sig i garderoben i vårt sovrum. Killarna trängde sig fram genom dörröppningen och klev rakt in i vårt kök. Vi kände doften av öl, svett och tobak. Men Torbjörn hotade med polis och så dröp de av.
”Du får öppna,” säger jag till Torbjörn, fortfarande med en konstig rädsla att det skulle vara samma busar som för femton år sedan. Eller för den delen nya busar. In kliver nu ett ungt par med en liten parvel i famnen. Pappan har långt hår och tatueringar i form av eldsflammor på armarna. Mamman har uppnäsa och högklackade stövlar. Det är hon som för ordet medan pappan tittar ner i golvet: ”Hej! Vi hade vägarna förbi och Mattias ville så gärna komma in och hälsa. Vi är på väg att flytta och kommer att bo alldeles nära er. Och vi har båda fått jobb här i stan. Mattias hade hoppats att du skulle jobba kvar på samma förskola där han själv gick. Så att Tindra kunde få dig som dagisfröken. Men jag förstår ju att du är ”panschis” nu.” .Då lyfter Mattias blicken och tittar rakt på mig. Ja, det är han, min Mattias! Han ser generad ut men hans ögon ler. I detsamma börjar lilla Tindra att konstra och försöka åla sig ur hans grepp. Mattias håller fast henne och med en enda snabb rörelse langar han sedan över henne till mig. Jag fångar henne mjukt och känner doften av babyschampo och nytvättade kläder. Tindra skrattar ett gurglande skratt och nyper tag i mitt hår med en kavat liten näve. Något väller upp inom mig och strömmar ut i benen, magen och bröstet. Jag känner igen känslan. Det är kärleken. Visst hade jag lite kärlek kvar i något förråd i mitt innersta. Den har bara legat där och väntat. Jag vänder ryggen åt röken utanför fönstret och låter kärleken uppfylla mig helt.

Skriven av: Lena Staaf