Rymdraketen

-Tio...nio...åtta, rösten ekade ut ur högltalaren.
Anders darrade lite när han lyfte handen och kliade sig i nacken.
-Sju...sex..fem...
Nu var det inte långt kvar. Det här var första gången Andres skulle få åka upp i rymden, och han var väldigt nervös.
-Fyra...tre...två...
Han tittade ner på jorden en sista gång, den planet som han från och med idag inte skulle få se mer på ett väldigt långt tag.
-Ett...noll!!!
Ett öronbedövande oväsen satte igång, och Anders pressades uppåt med en oerhörd kraft.Just nu fanns det inte mycket han kunde göra, så han lutade sig i stolen, och slappnade av. Några minuter efter hade han somnat...
Anders vaknade med ett ryck. Var det inbillning, eller hade planet skakat till? Nej, där kändes det igen. Och plötsligt började alarmet blinka. Det var någonting som hade hänt. Men vad? Plötsligt krängde raketen till, och sen föll den snabbare och snabbare ner mot jorden igen. Anders blev alldelles kall. Han höll på att störta! Vad skulle han göra? Men då kom han på en sak. Den stora svarta väskan, med fallskärm och sånt. Han var ju inte så långt ovanför jorden, så han skulle nog klara det om han hoppade.
Anders sprang bort till det stället dar den svarta väskan skulle ligga. Först hittade han den inte, men han var säker på att han hade med sig den, eftersom han hade tagit hem den för att titta att allting var med. Men nu hittade han den. Han drog med sig den bort till ett hörn, och öppnade den. Då fick han sitt livs chock! Inuti låg inte hans fallskärm, utan hans badkläder, ett parasssol, lite sololja och en uppblåsbar badring. Anders föll omkull, och började nästan gråta, eftersom han trodde att hans liv nu var slut. Han fick helt plötsligt panik, och började skriknad springa omkring i raketen, samtidigt som han tänkte: 'Jag kommer dö, jag kommer dö...' Han lugnade ner sig lite, men tänkte fortafarande att det var ute med honom. Men så fick han en ideé. Om han skulle...Ja, det kanske skulle gå! Han började snabbt blåsa upp badringen och tog samtidigt fram parasollet. Han bad en bön för sitt liv, och sen drog han med sig sakerna ut ur raketen. Där satte han snabbt på sig badringen, och fällde upp parasollet. Sen hoppade han! Det var en hemsk känsla att bara falla ner rakt mot jorden. Han hade inte mycket kvar till marken, eftersom raketen hade störtat ett tag innan han hade hoppat. Ni tror säkert att han skulle krossas mot ytan när han ramlade, men parasollet hindrade farten av fallet lite, så han föll inte fullt så snabbt. Plötsligt kunde han se var han skulle landa. Det var mitt i ett hav! Mer hann han inte tänkta, förran han plumsade rakt ner. Han ramlade långt ner, men drogs sig sakta men säkert upp ur vattnet, med hjälp av badringen. Där låg han och guppade på vattenytan, och det sista han tänkte, innan han hörde helikoptrar susa borta i fjärran, var: Tänk, att jag klarade mig med hjälp av en badring och ett parasoll!!!

Skriven av: Elsa Nicolai