Publicerat
Kategori: Novell

Så dog rävmamman Molly

Så dog rävmamman Molly

Av Yngve Åslund

Snövinden drar över heden, den stannar nästan helt när den når fram till dungen av furor, små spridda snökorn kämpar vidare, virvlande runt stammarna. Men också de lägger sig till ro framför de långa tjocka grenarna till en jättelik gran. Dold av granverket, man måste krypa under grenarna för att kunna se den, finns ett litet hål mellan två rötter --- hålet leder ner till en gång som i sin tur leder ner till en rävlya --- hålet är precis stort nog för att Molly skall komma igenom det. Pass på ! Här är hon nu, det är hennes huvud som kommer upp ur hålet.

Molly har bråttom, för hon är inte ensam i lyan längre. För en vecka sedan födde hon fyra barn; tre flickor och en pojke. Molly är naturligtvis också i vanliga fall tvungen att fixa sin mat själv, men nu behöver hon tre-fyra gånger så mycket mat som i vanliga fall, för att hennes barn skulle kunna få di. Den iskalla vinden gör inte heller saken lättare för hon förlorar snabbt sin värme under sina strövtåg efter byte. Under sommaren och hösten kan Molly äta en hel del bär, så här års är hon tvungen att helt förlita sig på kött, det finns helt enkelt ingen annan mat. Men inte ens under sommaren och hösten kan hon uteslutande äta växter, för då skulle hon dö av undernäring, en rävs metabolism är sådan att den måste äta kött, för att kunna överleva.

Molly springer nu över heden, hukande ner med huvudet för att komma undan snöyran och för att få upp ett spår. Hon vet att hon inte har någon hjälp härute i den iskalla världen, hon försöker koncentrera sig på spårningen, men i bakhuvudet mal tankarna på barnen i lyan.
Ett spår ! En vildkanin har sprungit förbi här för högst en timma sedan. Molly tar upp jakten. Redan efter att hon tagit sig över bäcken hittar hon kaninen sittande i ett buskage. Hon kastar sig in i buskaget men kaninen slinker undan och tar av med full fart. Nu börjar en kamp om vem som skall orka springa längst.

Nästan svimmande får Molly ge upp. Hon är nu också ordentligt kall och ger sig tillbaks till lyan --- på tom mage. Där möts hon av sina barn. När Molly inte får mat får inte småttingarna mjölk. De får somna, pipande ömkligt. När skymningen kommer ger sig Molly ut igen, nu måste hon hitta mat, annars kommer hennes barn dö, dessutom är hon själv alldeles utmattad av hunger.
Trots den oerhörda risken ger hon sig iväg mot människoboningar, här smyger Molly omkring i flera timmar utan att kunna hitta någonting. Darrande av köld bestämmer hon sig för att ge sig av därifrån när en dörr öppnas, hon lägger sig genast platt ner på marken. Ljuset strålar obarmhärtigt och skarpt ut ur dörren. En katt går ut, och bam ! Dörren stängs igen. Molly smyger försiktigt fram; det gäller att vara så ljudlös som möjligt inför den slutliga rushen. Nu gäller det!! Hon är stel i kroppen, men glömmer allting under språnget framåt. Katten upptäcker henne precis innan Molly skall gripa tag om nacken. Den fräser till och springer blixtsnabbt åt sidan. Men Molly måste mosa missen. Hon följer efter katten och knuffar omkull den med tassarna, då den försöker ta sig upp i ett träd. Dörren slås upp igen. Människor skriker. Människor rusar fram mot Molly. Molly tvingas släppa katten.

Hon fortsätter att leta efter mat hela natten, utan resultat. Hela tiden sjunker nattemperaturen. Det är nu oerhört kallt. Som i ett töcken gör Molly ett sista desperat försök, hon söker sig mot vägen i förhoppningen att hon skall hitta ett djur liggande där. Molly har ett dimmigt minne av att det oftare än annorstädes ligger döda eller skadade byten vid vägkanterna. Långsamt, långsamt sniffar hon sig fram längs väggrenen. Plötsligt stannar hon, hon ser att en fågel har legat i snön alldeles intill vägen och hon känner på lukten att det var högst en timme sedan den låg där. Molly förstår inte. Hon vet inte att människor har åkt förbi och plockat upp den skadade fågeln. Gryningen har nu brutit in för länge sedan, i sitt svaga tillstånd har Molly inte ens upptäckt det. Hon vänder hemåt.

Över heden drar vinden
den viner
den tjuter
den ropar
åt ingen
och ingen svarar.

Över heden drar vinden, med vinden följer snön, men Molly rör sig inte, hon orkar inte. Sakta sjunker hon ner på knä, hon lägger huvudet på sidan och ser snön som drar över heden. Molly somnar snart, vetande att hon aldrig vaknar igen. Vitt puder täcker hennes ben.

Över heden drar vinden. Sakta svepande in i skogen med täcket av snö. Också iskalla snöflingor stillar sig, de stillar sig inför en gran, de lägger sig på marken, över ett hål. Snart bäddas snötäcket över hålet. Snart dämpas pipen från lyan . Snart somnar de under täcket, täcket kan vara, täcket kan försvinna, de vaknar aldrig.

Över heden drar vinden.

Skriven av: Yngve Åslund

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att få utlopp för min kreativitet är förutsättning för att mitt liv ska fungera på ett normalt plan. Det är som en bubbla som växer sig allt starkare och till slut blir ett brinnande klot i både…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan