Publicerat
Kategori: Novell

Sådan fader, sådan son?

Sådan fader, sådan son?
Del 1 - Instängd



När man har blivit väckt av sin mamma mitt i natten, då vet man att någonting är fel. Det var precis så allting började. Det var bara en helt vanlig dag, jag kom hem från skolan och slängde min ryggsäck mitt i hallen, sprang och satte på TV:n och gick till köket och hämtade ett glas med läsk att dricka under tiden jag tittade på tv-programmet. Men någonting var fel. Min mamma hade inte sagt; ”Plocka upp ryggsäcken från golvet nu!” Eller ”Drick inte för mycket läsk, du kommer att få tandtroll”. Nej, ingenting. Hon blev inte ens arg för att jag inte sa ”hej” när jag kom in. Nej. Inte det minsta. Jag gick genom hallen in till mammas rum och öppnade dörren. Hon hälsade, det gjorde jag också tillbaka. Men fortfarande kände jag att någonting inte var som det skulle. Nej, mamma var helt borta i tanken. Hon var alldeles glad, fast inte riktigt glad. Hon var lite mer besviken. Efter en stund gick jag ut på terrassen för att beskåda solnedgången. Det var en alldeles underbar sol av orange-röd nyans som lyste över hela förorten. Men den hade bara några sista strålar kvar, kändes det som. Mamma kom ut och satte sig bredvid mig. Hon gillade mig extra mycket kändes det som. Ovanligt mycket. ”Nej, nu är det dags att hoppa i säng” sa hon. ”Borsta tänderna noga och om du vill finns mjölk i kylen” sa hon också. Men jag ville inte ha mjölk, jag ville ha ett svar. Ett svar på varför hon gillade mig extra mycket. Ett svar på varför hon var helt borta i blicken.

Allt det här var ganska underligt. Hursomhelst somnade jag efter några tråkiga serietidningar. Men sen så hände det som jag helst inte skulle vilja att det skulle hända. Mamma väckte mig mitt i natten. Jag tror klockan var strax över midnatt då. ”Vad är det?!” frågade jag med en halvdöd röst. ”Vi måste gå nu!” Jag undrade vart, hur, när och mest av allt – varför? Mamma hade inte tid att förklara. ”Jag förklarar på färjan!” sa hon. Färjan? Vilken färja? Vart skulle vi? Varför? Och varför skulle vi ta en färja?









Allt det här med att mamma var extra snäll mot mig och att fly hemifrån mitt i natten gjorde mig yr. Mamma var nervös och trummade fingrarna på ratten när hon körde. Jag vågade inte prata, det skulle nog förvärra saken. När vi anlände till ålandsfärjan, som jag hade tagit reda på, och parkerat bilen i båten på parkeringsdäcket sa mamma till mig att vi inte skulle vara ute på båten, utan vi bara skulle vara i vår hytt. ”Vart ska vi?!” sa jag. ”Tyst! Ingen får höra oss!” svarade hon tillbaka. När vi kom till hytt nummer 448 så låste mamma dörren och satte en kudde framför fönstret. Nu blev jag verkligen orolig. Mamma berättade ungefär så här:
”Din fader ringde mig och hotade mig med döden om vi inte blev tillsammans igen, men jag vägrade så han är på väg till Stockholm för att leta upp oss. Jag trodde att det här var slutet på vårt liv. Han har mördat förut och suttit inne i nästan fjorton år. Jag tror han är redo att göra det igen. Jag varnade mormor, morfar, moster och morbror ifall han skulle våga sig på dem. Vi ska till Lettland för att gömma oss där. Jag kommer skicka en rapport till polisstationen så fort vi kommer till Lettland. Din far har säkert trott att vi gömt oss i Finland hos din farmor och farfar, men där har han fel. När han letar efter oss där, och inte hittar oss, åker han till Norge för att leta efter oss där, eftersom min kusin bor där. Men vi har ingen släkt i Lettland. Vi åker till Estland med färjan, och sen tar vi bilen till Lettland. När vi skickat polisrapporten från Lettland får vi gömma oss hemma i Sverige igen”.

Det var mycket på en gång. Jag hade svårt att uppfatta allt så snabbt. Det här blir inte lätt tänkte jag. En psykopat som jagar oss. Nu förstår jag allting. Allt liksom faller på plats. Det är som ett gigantiskt pussel…













Så fort vi kom till Estlands kust sprang vi ut ur hytten, ner för trapporna och in i bilen. När vi kom till Estland så blev mamma lite mer lugnare. Hon bad mig att ta kartan som låg i baksätet. Jag tog av mig säkerhetsbältet och kröp igenom sätena. Sen tog jag kartan och kröp tillbaka.
Mamma kollade på kartan och sa ”Avfart 189” om och om igen. När vi kom till gränsen mellan Estland och Lettland så kollade en tullman igenom vår bil. Vi visade våra pass för honom. Han sträckte ut en hand. Två tullmän kom. ”What is it?” frågade mamma på engelska. Tullman nummer ett babblade någonting på estländska till tullman 2 och 3. ”Please walk out of the vehicle” sa tullman 3. Mamma och jag gick ut ur bilen. ”Come with me” sa tullman 3. ”Whats wrong, where are you taking us?” frågade mamma. ”Just follow him, idiot!” Skrek tullman nummer 2. Är det inte lite underligt att en tullman skriker ”idiot” till en? Vi blev instängda i ett rum. Rummet hade söndriga tapeter och en gammal taklampa som hängde och dinglade. Lukten i rummet var fruktansvärt. Det var liksom en blandning av urinlukt och gammal rutten mat. Alla tre män gick ut. Jag viskade på svenska till mamma: ”Jag ska rymma!”. ”Nej, är du helt galen, eller?!” Nej, galen är jag inte, något måste jag göra. ”Ifall du rymmer, glöm inte mig” sa mamma som var fastbunden i fötterna. Jag tyckte självklart synd om henne och skulle få henne därifrån, med tiden…





















Sådan fader, sådan son?
Del 2 – Med fysiska sår i magen, och psysiska sår i hjärtat.


”Jag ska komma ihåg dig, mamma, jag ska ta ut dig morsan”. Det var mina sista ord till mamma. För tillfället. Jag visste inte om jag fick träffa henne igen. Men jag var helt säker på att jag skulle försöka. Försöka att få tillbaka mamma. Men mitt mål nu var att rymma. ”I need to go to the mens room” sa jag till en ut av de vaktande tullmänen. ”You will have to wait” sa tullman 3. ”I can’t!” svarade jag fort. ”I don’t care. You may not go” sa tullman 3. Jag släppte på trycket och kissade ner mig så det blev en pöl på golvet. Mamma kollade på mig med en stolt blick. Tullmanen trodde mig.

”I’ll come with you” sa tullmanen som jag tror var den enda som kunde flytande engelska. Jag var bara tvungen att inte få honom att komma in i toan. Vi gick genom en korridor, fortfarande med tråkiga ljusmörkgröna tapeter. Det kändes som min näsa sprängdes när vi kom ut ur rummet. Luften i korridoren var underbar, helt ren och den stank inte. Man får en sån där känsla, när man har varit inomhus flera dagar, och sen går man ut och andas frisk luft, så liksom sprängs näsan. Han öppnade dörren till ett litet rum, vi gick igenom rummet, och sen in på toaletten. Han följde med på toan. Jag var tvungen att få honom därifrån. Nåt måste jag väl komma på. Jag brydde mig inte om lukten i toan, jag fokuserade mig mest på att komma därifrån. Kissa på honom? Nej. Äckligt. Sparka honom i magen? Nej, mellan benen! Ja! Jag vände mig om fort, drog upp gylfen, och agerade helt som vanligt.

Sen tryckte jag till med all kraft som jag hade i låret, och sparkade honom väldigt, väldigt hårt i skrevet. Han stönade till ljudligt och sjönk ihop och blev liggande livlös på golvet. Medvetslös! Så fort jag såg honom ligga helt medvetslös på golvet öppnade jag det lilla fönstret som satt på väggen i rummet bredvid. Jag hämtade en stol. Men sen ångrade jag mig. Jag sprang tillbaks till toaletten, och tog hans vapen. Sen satte jag stolen vid väggen och kröp ut genom fönstret. Jag glömde helt bort mamma i stunden när jag sprang iväg. Jag var nånstans mellan gränsen till Estland och Lettland. Jag hade ingen aning var. Vart skulle jag springa? Vart skulle jag ta vägen? Jag hade ett vapen i min hand, för första gången i mitt liv…
Efter att ha sprungit i runt en kvart så såg jag ett stängsel. Det måste vara gränsen. Jag sprang emot det. Kastade över vapnet och klättrade övret stängslet. Det hade taggtråd. Jag skar mig flera gånger men fortsatte att klättra, för min mammas skull…








Jag kom över. Blödande. Jag hade minst tre-fyra stora sår och ett tjugotal mindre skavsår av mina dåliga gympaskor. Jag gick en stund genom skogen. Tills jag kom till en liten by. Fast jag var tvungen att gömma mitt vapen. Jag hade småkikat på vapen en gång när jag var med skolan på en polisstation, så tror jag att det är en revolver. Fast jag är inte hundra på det. Jag gick och frågade människor vart jag var, på engelska såklart. Men ingen talade engelska. Jag stoppade in revolven bakom min vita och smutsiga t-shirt.


Jag var jättehungrig fast inte så trött. Jag hade vilat i ”fängelset” och på färjan. Men sedan frågade jag en pojke om vart jag var. Han kunde engelska. ”I’m learning at school, you are in Latvia”. Latvia? Ja, jag är i Lettland! ”Do you have a telephone?” “Thelephone? Yes, in the next village” sa han och pekade mot en väg. Jag behöver ringa. Närmaste telefonen finns i nästa by. Det är väl lugnt. ”It is about 5-6 hours walking” sa han. 5-6 timmar? Jag behöver telefon, mat, och ett färdmedel. Det är ganska svårt att få tag på det när man är någonstans i Lettland…


















Sådan fader, sådan son?
Del 3 – Med en kärra på väg Lyibie

Pojkens pappa hade en motorcykel. Pojken hade en kärra. Min idé var att om man binder fast kärran bakom motorcykeln så kunde vi åka till nästa by. Lyibie. För pojkens fader var det okej. Pojkens fader kunde se att jag hade problem. Så vi gjorde det. Pojken körde motorcykeln, eftersom det enda jag kunde köra var en eu-moped. När vi hade kört i ungefär en och en halvtimme så kom vi fram. Pojken gav mig en ryggsäck. Den var inte i bästa skick men jag tog den i alla fall. Jag kom till en liten kiosk som pojken visade mig. Där inne fanns en telefon.

Sådan fader, sådan son?
Del 4 – Med Albyn i telefonen

Jag hade inte måga att ringa. Mina far eller mor föräldrar kunde jag inte ringa. Nej, jag var tvungen att ringa min kompis Albyn.

Så här var samtalet ungefär:
- Hallå?
- Hej Albin, det är jag, sa jag.
- Hej! Hur har du haft det i sommar då?
- Inget vidare. Lyssna noga nu.
Jag berättade allting från början. Från och med mammas ”black-out”, till och med pojken med kärran. Han frågade vad han hade för roll i det hela. Jag svarade så här:

”Jag vill att du meddelar din mamma och polisen, säg att jag är i en by som heter Lyibie”.

Jag tror han inte trodde mig. Det måste vara ett skämt, tänkte han.
Allting hänger på han, kände jag. Sen lade jag på luren och väntade.






Sådan fader, sådan son?
Del 5 – Mötet

Efter att jag la på luren såg jag en man komma mot mig. Han hade en beige cowboy-hatt och cowboy-liknande stövlar. Han kollade rakt in i mina ögon. Som om han visste vem jag var. Sen förstod jag. Hans skärp hängde över hans midja helt öppen. Han hade ett sår runt ögat, det såg ut som om en hund hade bitit honom där. Plöstligt log han. Hans leende blev bara större och större för varje steg han kom mot mig. Jag hade helt glömt bort pojken. ”Come, hurry” skrek jag till pojken. Men pojken kom aldrig. Mannen var bara några meter ifrån mig. Pojken kom aldrig. Mannen gick närmre och närmre. Han såg mig helt rakt i ögonen. När han var några centimeter ifrån mig tog han min hand.

Sen hörde jag ett pang. Han föll på marken, alldeles livlös. Han hade fått ett skott i ryggen. Bakom honom stod mamma. Jag blev så glad av att se henne. Jag var så arg på henne. Hon sköt pappa. Det var jag som skulle göra det. Jag skulle hämnas. Men mamma gjorde det. Jag sprang till henne och kramade om henne. Men inte så länge. Pojken var borta. Jag letade överallt efter honom. Han var borta. Sen hittade jag honom vid kärran. Han hade somnat. Jag tror nog jag pratade för länge i telefonen. Jag sprang till honom för att berätta vad som hade hänt. Men sen när jag kom närmre såg jag honom blöda. Han hade blivit skjuten i huvudet.

Skriven av: Författarn_Jojje

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Annelis

Gillar att läsa skriva, gillar mest skriva och läsa korta texter Men händer att jag ibland skriver längre texter Har gett ut en häftad bok 'Collected writings for you '

Annelis

På andra plats denna veckan: Anders Berggren