Sådan far sådan son

Väckarklockan ringde. Emanuel hade ingen lust att stiga upp ur sängen när han hörde väckarklockans gälla ton. Han satte sig långsamt upp i sängen och såg sig omkring i rummet. Där låg hans kläder i en hög på hans stol och mitt emot stod garderoben. Han visste vad som fanns i garderoben, den svarta väskan och han visste vad som låg i den, tabletterna. Hans väckarklocka ringde igen, han suckade djupt och steg upp ur sängen och började klä på sig.

När han kom ner till köket började hans mamma genast tjata på honom.

-Emanuel, du kommer väl ihåg att ni har gymnastik idag? Du ska söka din lillasyster från förskolan idag, du kommer väl ihåg det? Du tog väl tabletterna?

- Ja, ja och ja, svarade Emanuel med ett stön. Varför måste hans mamma vara så jävla jobbig?

Emanuel åt långsamt upp sin smörgås och gick till badrummet för att tvätta sina tänder och begav sig sedan iväg till skolan med långsamma steg.

När han kom fram började det genast. Det han visste skulle hända. Han hade redan vant sig med blickarna, ropen och viskningarna bakom hans rygg. De var lika dant varje dag. Samma sak i två månaders tid, men idag var det annorlunda. Han hann inte ens komma innanför skolans gröna grind innan den första snöbollen träffade honom. Han kände iskall snö rinna ner i nacken och han hörde fniss bakom ryggen. Han ökade takten och nästan sprang över den tomma skolgården in till lektionen.

Skolklockan ringde ut till lunch. Det var korv och mos. Emanuel åt snabbt upp lunchen och smet sedan in på skoltoaletten. Inte ens där var han säker, han hörde genom toalettdörren hur de andra eleverna viskade om honom.

- Vem tror han att han är?

- Vad gör han ens här? Ingen skulle sakna honom om han försvann!

-Sådana som han borde inte leva.

Emanuel satt med gråten i halsen och försökte lugna sig. Det skulle redan vara tillräckligt pinsamt att hålla ett föredrag för klassen men att komma in med svullna och röda ögon skulle bara vara ännu pinsammare. En pojke skall inte gråta, det var en sak hans pappa hade lärt honom när Emanuel var liten. Då när allting var normalt, då när det inte fanns några dumma piller Emanuel måste ta och då när hans pappa ännu... Tanken på Emanuels pappa fick honom att börja gråta ännu mer. Han hörde skolklockan ringa in men han brydde sig inte om det. Han bara satt där i sin ensamhet och stirrade ut i luften. Emanuels tankar flög iväg och han kom och tänka på de sista dagarna. Hur Emanuel hade suttit vid sin säng den där kvällen. Kvällen då livet blev ett helvete. Han minns hur hans mamma hade kommit in till honom med röda och svullna ögon och sagt att hon tyvärr måste åka till sjukhuset med pappa och att Emanuel inte måste oroa sig. Fastän Emanuel bara hade varit 9 år hade han sett oron i sin mammas ögon. Han hade följt med sin mamma ut till tamburen där hans pappa hade stått med hans lillasyster i famnen och lovat att allting skulle bli bra igen. Emanuel hade sett hur hans pappa hade måste ansträngt sig för att klämma fram ett leende när han hade sett Emanuel. Emanuel hade lett tillbaka samtidigt som han gått fram till sin pappa och kramat honom.

-Jag lovar pappa att jag skall be för dig varje kväll och önska att du skall bli frisk, kan du pappa lova att du snart kommer tillbaka till mig? hade Emanuel sagt till sin pappa med gråten i halsen.

-Jag lovar, hade hans pappa svarat, den fjärde mars 2011.

Emanuels pappa hade aldrig kommit tillbaka från sjukhuset den där kvällen. Lättare sagt, han hade aldrig kommit tillbaka. Emanuels mamma har aldrig velat prata om hur Emanuels pappa dog men Emanuel visste att hans pappa inte dog på ett naturligt sett. Han led av en sjukdom som gjorde så att han inte riktigt var frisk i huvudet som sedan lett till dåliga beslut hade hans mormor svarat när Emanuel hade frågat henne.

Emanuels tankar avbröts av skolklockan som ringde ut. Han torkade sina tårar och sprang ut genom skoltoaletten innan någon skulle märka honom. Han sprang över den tomma skolgården men ändå hörde han rop och fniss bakom sig. Det här är inte på riktigt, Emanuel upprepade det gång på gång när han sprang över skolgården ända tills han inte såg den gula byggnaden mera då stannade han och började gå till hans lillasysters förskola för att hämta henne.

-Emanuel vi fick glass idag! Hör du det? Vi fick GLASS!

Emanuel försökte klämma fram ett leende när han gick med sin lillasyster hem.

-Klara fyllde år idag så därför fick vi glass, sa Emanuels lillasyster samtidigt som hon hoppade i en stor vattenpöl.

Det kom lite vatten på Emanuel men han brydde inte så mycket om det. Lite av snön hade hunnit smälta under dagen och det hade bildat stora pölar.

-Satan, svor Emanuel. Han hade varit inne i sina egna tankar att han inte hade märkte att han gått rakt in i en vattenpöl.

-Man får inte svära det har pappa sagt, sa Emanuels lillasyster.

-Men nu är pappa inte här, fräste Emanuel tillbaka men ångrade sig i sista sekund. Förlåt, sa han. Kom så går vi hem och äter pizza.

Emanuel tog hans lillasyster i handen och ökade på stegen. Han ville bara att den här dagen skulle vara över.

Klockan blev sju och Emanuels mamma hade redan kommit hem från jobbet. Emanuel satt i sitt rum med den svarta väskan i handen. Han reste sig och gick ut ur sitt rum och ner för trapporna. -- -Jag går på en promenad! skrek han till sin mamma och gick ut genom dörren. Det hans mamma inte visste var att han aldrig skulle komma tillbaka från den där promenaden.

Emanuel gick till skogen upp till berget. Där stannade han och såg ut över den lilla byn. Han satte sig på en stubbe och öppnade väskan. Där tog han fram pillren och flaskan. Han stoppade det första pillret i munnen. Han öppnade sedan flaskan lyfte den mot munnen och drack. Det brann till i halsen när alkoholen rann ner för halsen. Han gjorde lika med det 19 andra pillren.

När han hade svalt alla piller gick han närmare bergets kant och såg ner för stupet. Det var högt. Kanske en 20 meter. Emanuel drack de sista klunkarna ur flaskan och slängde den ner för stupet.

-Eftersom du inte kunde ta dig till mig som du lovat måste jag ta mig till dig pappa, sa Emanuel samtidigt som han såg upp mot himlen. Sedan tog han ett steg ut för bergskanten. Han kände kroppen falla och allting blev svart. Det var den fjärde mars 2015.

-Fru Gran, visste ni att er son led av schizofreni som sin far? frågade polisen av Emanuels mamma.

-Ja, svarade fru Gran med en klump i halsen.

-Var ni medvetna om att han inte tagit sin medicin på två månader?

-Nej, svarade fru Gran. Kan ni nu berätta åt mig var min son befinner sig?

-Vi måste tyvärr berätta att vi fann er sons kropp igår. Han hade tagit en överdos och hoppat ut för ett berg. Vi beklagar. Men han hade ett brev i sin ficka. Vi kan läsa det högt för dig om du vill?

Fru Gran fick inte fram ett ljud utan nickade bara långsamt.

Hej mamma!

Om du får läsa det här nån gång vill jag bara säga att jag är ledsen att det slutade såhär men saknaden blev för stor för min far och mobbningen i skolan för grov. Jag tror världen har det bättre såhär utan mig.

Det ingen visste var att mobbningen i skolan aldrig varit på riktigt. Det var bara röster i hans huvud.

Amanda

Flicka på 15 år som gillar att skriva ibland :)
Amanda är medlem sedan 2018 Amanda har 2 publicerade verk