Publicerat
Kategori: Novell

Säg det aldrig mer

Dina ord är för önskade. Så enkelt är det. Jag har drömt, ja, det är kanske den enda drömmen som jag verkligen har vågat erkänna för mig själv fullt ut, jag har drömt om att få höra dina ord. Du säger att vi är lika. Att vi är samma. Att vi kanske är själsfränder. Ska vi se efter?
Vi älskar natten, båda två. Det vet jag. Du förstod det också och utbrast: ”Älskade!” Bara sådär. Herregud. Det är en sådan sak som jag skulle kunna göra. Se en främling med vit hud och mörka ögon. Som skrattar och ser mig. Som ser natten, som ser natten utan att dränka den i sprit och glömska och trötthet. Som glider genom natten lika naturligt som vilken vampyr som helst. Och säga: ”Åh, älskade!” och ta henne i mina armar.
Och det var vad du gjorde.

Jag avskyr den här fula pizzerian och jag kan verkligen inte förstå vad vi gör här. Mitt sällskap är dock inte helt illa. De låtsas att jag är en av dem, en av de där som inte har något att göra en lördagskväll. Åh, mina vänner. Att driva runt på de pittoreska små gatorna - förminskade av natten när de inte ens har rätten att vara solbelysta och sömniga längre - och hamna på det här stället… Det ställer förstås höga krav på gemenskapen. Man har inte roligare än man gör sig.

Jag hade kunnat sitta hemma nu och tända ett ljus. Läsa något nytt och spännande och vaggas av det ogenomträngliga mörkret utanför mitt fönster. Staden blir ju aldrig så mörk.
Men det är väl tjusningen. Stadsnatten är låtsasnatten som erbjuder en liten miniutmaning för nybörjare. Glid in under gatlyktans cirkelljus och du är säker. Skratta högt, högt och farligt och du har övervunnit natten. Ta tag i din nästa, och håll fast. Ni är obesegrade!
Det är där mörkret vilar, det riktiga mörkret, korsat av ugglor och enkelbeckasiner som låter som något ur en psykotisk dröm, där… kan jag tänka mig att det riktiga monstret någon natt kommer att glida fram ur en buske, vit som ett dimstråk och fuktigt kall över gräset, och sluka mig lika obarmhärtigt som en dröm. Stjärnorna kommer att framträda i all sin klarhet för den brustna blicken, och när min kropp lagt sig tillrätta med bruten nacke, när monstret dödat och gått, kommer fullmånen att lysa. Virvlar av moln kommer att uppenbara sig på himlen, järngrå mot det svarta. Och mörkret kommer inte att finnas mer, det kommer att dö, dödat av fullmånens långa skuggor. Mörkret kommer att finnas inom mig, och monstret glider iväg som en droppe dagg.
Här föreligger inga sådana faror. Du kom ju. Blotta möjligheten att en sån som du kan uppenbara dig såhär som en del av ett asteoridbälte av punkare på kollisionskurs med vår grupp, gör att allt kan hända, allt vackert, allt spännande, allt riktigt. Om du är en vampyr som just fått den obligatoriska lilla pinglan i dörren till den här flottiga lilla pizzerian att ljuda, så är du långt från dagg och dimma. Du hör hemma här, dina slitna jeans smeker hemtamt de suttna bänkarna. Du hör inte hemma någonstans, din grace är oöverträffad. Ditt skratt talar om din oberördhet. Dina blickar säger att du vill ha något.
Åh, du vill ha mig. Du säger att du förstår att jag älskar natten, och ensamhet, och gatlyktor som frizoner. Du säger att du vet att en vampyr har varit min enda kärlek. Och du är densamma. Du säger att vi är lika. Men, min älskade, min smidiga vän i trasiga byxor och varma ögon, jag är så mycket mer än natten. Om dagen är monstret solen, och då är jag het och äten inifrån och mörkret är för litet, för jag brinner av för mycket längtan. Om dagen har jag en törst efter den solbelysta källan som är Hans namn.

Jag vågar inte tro att du bara är ett nattbarn. Om du inte är natt och natt allenast, då har du en sida lika solstekt som min. En sida så het och hård och oförsonlig att jag aldrig kan jämka den till någon annan. Kom med din kropp mot min solbränna och jag bränner dig, stöter dig, härdad som jag är mot monster och nattdagg. Jag vill inte se dig belyst. En ensam gatlykta får dina ögon att skratta och skuggorna låter dina händer tala om löften.
Du viskar i mitt öra. Din andedräkt är varm och utan ord.
Om du är ett äkta nattbarn förtjänar jag dig inte.

Skriven av: Ellen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson