Saga om saker

Det finns mycket som jag inte lägger märke till. Huruvida jag låste bildörren eller ej, om jag tog på mig skjortan bak och fram, eller var jag gjort av min urdruckna kaffekropp – det går mig förbi.

Sakerna sköter sitt medan jag sköter mitt, och så länge vi inte lägger oss i varandras angelägenheter har vi en tendens att alltid hitta varandra tillslut. Det handlar om tillit, tålamod och respekt.

I morse när jag hade kommit upp efter att ha varit nere vid stranden och badat var det full kalabalik i den lilla röda stugan. Faster stod och gormade något i farstun; det rörde sig visst om mitt fel och en borttappad, urdrucken kaffekropp. Vid närmare lyssning verkade det vara min kropp det gällde, och den var visst spårlöst försvinnen. Lugnt vände jag mig om för att plocka upp en tidning i väntan på att kroppen skulle infinna sig. Faster fortsatte att högljutt kritisera kroppens frånvaro, medan jag försvann iväg i förvissningens trygga vrår. Plötsligt uppenbarade sig kroppen för mig: Under soffan, bakom chokladaskarna. En djup suck lämnade fasters högspända väsen när hon förundrad gick för att hämta den bortkomna kroppen.

Men alla saker visar inte samma respekt.

Ibland blir man helt enkelt övergiven.

I fallet med den blå kroppen var det något jag verkligen älskade som hade mage att försvinna. Och jag vet att den är borta – det känns när saker bara väntar på rätt tillfälle att dyka upp, och när de verkligen har deserterat. Den här kroppen hade övergivit mig. Kanske är det tid för lite bakgrundshistoria nu.

En gång när jag hade infunnit mig i fikarummet under körrasten stod jag lite bortkommen och kikade på luggar i ett skåp. Planlöst – jag hade ingen medveten intention att hämta kaffe, men ej heller någon vilja att gå och socialisera med de andra körmedlemmarna, så jag blev kvar vid kropparna. Gröna, vita, och så en...
– Titta vilken fin, sa han och plockade ut den blå kroppen med sirliga reliefer. En väldigt vacker blå kropp.
– ...hm? Mumlade jag ohörbart, famlande efter möjliga tolkningar som skulle kunna få mitt lilla läte att framstå som kommunikativt.
– Den är så vacker, sa han eftertänksamt och vred långsamt på den, varpå han hastigt såg upp på mig. Hans ögon var kroppblå.
Jovars, började jag, men då var han redan på väg ut. Kroppen stod kvar. Trevande stod jag i några sekunder med en sked lastad med snabbkaffe över kroppen – kan man verkligen använda en sådan kropp till något så brunt? Underliga visioner av att hälla brunt, knastertorrt pulver i blå ögon sköljde över mig. Bestämt öste jag tillbaka snabbkaffet i burken, ställde tillbaka kroppen i skåpet och gick.

De blå ögonen och jag möttes ett par gånger, tafatt utan kontakt, sen flyttade de till Malmö varpå jag vågade tränga in bakom dem, i beskydd av mina egna äntligen ostörda fantasier av hur de såg ut, utan att de behövde bemöta mig. Långa konversationer om filosofi, kärlek och färger följde, med fler och fler och längre och djupare mellanrum. Men jag hade tillit. Saker och ting sköter sitt, medan jag sköter mitt, och mellanrum gäller det väl samma sak med. Nu var de här, i vägen, men jag litade på att de skulle försvinna inom en rimlig framtid. Under tiden hade jag utrymme att måla vidare på min egen bild av de där ögonen, utan att de skulle behöva suddas till av att ständigt behöva justeras i jämförelse med de verkliga. Resultatet blev en alltmer knivskarp bild, ett par genomträngande skärvor som skar genom mitt mönster, och slutligen mitt tålamod.

Mina svar blev emellanåt avskyvärda. Otålighetens mönster och monster växte, och lukten kändes genom texten; det stank. Stanken gav upphov till längre väntan, och otålighetsmonstret blev bara större och smutsigare. När flera månader hade gått utan ett svar, hände det att jag gick ner i det gamla fikarummet, till skåpet och plockade fram den blå kroppen för att varsamt ta den i hand och långsamt vrida runt den för att låta fingrarna löpa utefter dess sirliga reliefer, men ibland hätskt roffa åt mig den och hälla brunt pulver i den, för att sedan hälla ilsket sjudande vatten däri. För var gång det hände, tedde sig relieferna allt mindre påtagliga, och den blå färgen allt mer blek.

En vacker vårdag såg jag en bild av honom. Kroppblå ögon stirrade upp mot mig, utan att jag kunde ändra deras uttryck med minsta blinkning eller handrörelse. Blicken var hård, men inte lika skoningslöst skärande som mitt eget inre verk som jag i många månader arbetat med att mejsla fram. Den var bara likgiltig. Svaren kom inte mer, och jag hade vare sig makt eller rätt att tvinga fram något.

När jag dagen därpå tassade nerför trappan, in i fikarummet och slet upp skåpdörrarna visste jag redan att den blå kroppen var spårlöst försvunnen.

Skriven av: Veronika Gustafson