Sagan om Isabella, del 1

Ingenting syns utanpå.
Syns inte, Finns inte.
Då gör det inget.
Eller?

Du finns ju trots allt där lilla vän. Inuti mig.
Kan du göras ogjord? Jag vet ju ingenting om den andra delen av dig.
Men inte kan du bara tas bort?
Eller?

Du är så liten, men har ändrat så mycket.
Så liten, men så stor.

Stackars barn. Ditt liv i mina händer.
Om du är ett liv ännu?

Jag vet inte. Jag vet ingenting längre.

.......

*Kina viskar*

Saker och ting har förändrats kring Isabella.
Hon har vuxit.
Och jag skräms av det.

Jag vet inte vem hon är längre.
Och jag tror inte att hon vet det heller.

Hon grubblar på något.
Om jag visste.

Smärtan i hennes ögon är tydlig nu.
Men hon försöker fortfarande dölja det.

Syns inte, Finns inte.

Fast hon lyckas inte lika bra längre.
Någonting har brustit.

Hon vill inte tala om det. Att hon inte inser att det aldrig kommer försvinna om hon inte vågar sätta ord på det som smärtar!!

Men hon gömmer sig. I ett skal av svart, ilska, skratt och fest syns inte tankarna.

Syns inte, Finns inte.

Utåt sett är allting bra kring Isabella.
Allt utom hon själv. För hon är ju sådär, lite.. ja ni vet.. SVÅR..

Ingen ser, ingen vet.

Syns inte, Finns inte.

Men alla ser, alla vet, alla förnekar.

Från den bästa av familjer kommer Isabella.
Till fasaden alldeles perfekt.

Och det är bara yta som räknas i den här världen.

Ty vem vet vad som finns bakom stängda dörrar.
Inte vågar någon veta det..
Fasaden kan ju spricka...

...........


Förut visste jag allt.
Nu vet jag inget.

Egentligen är du inget liv än.
Men jag känner dig.
Du finns här inne.

Men vad kan jag göra?
Inget val blir bra.

Vad har jag gjort för att förtjäna det där?!
Kan du svara på det, Fader?

Jag vill ju bara vara lycklig.

Allt det här skrämmer mig. Att det är svart...
Det skrämmer mig.
Inte kan jag ge dig rädsla, gräl och gråt.. gråt?!

Du förtjänar inte det.

Men du förtjänar inte heller att försvinna helt
Raderas bort.

Syns inte, Finns inte.


. . . . . . . . . . . . .

*Kina viskar*

Jag försöker nå henne, men kan inte.
Tar mig nästa ända fram, men hon orkar inte,
vill inte,
orkar inte dra mig in.

Hon tror att ingen ser hennes tårar, hör hennes skrik.

Jag vill hjälpa, vill säga till dig att du inte är ensam, vi är två.
Men hur?
Hur öppna din slutenhet?

Maktlöshet...

.........

Jag undrar.. Om man tänker på livet som ett spelbräde, då alla människor har varsin pjäs, finns du där då?

Ditt öde beslutas ju nu, men du kan inte styra det själv. Det är min sten som avgör hur ditt spel fortsätter..

Att det ska kännas så tungt!! Alla människor tar beslut någon gång. Alla flyttar sin sten.

Men jag klarar det inte! Jag vill ha dig kvar, men jag vill ge dig något bra.
Inte det här.

Kan ingen hjälpa mig?
Kan ingen säga åt mig hur jag ska göra?

Om jag var en annan...
Någon annanstans.
I en annan värld..

Då vore det så mycket enklare.

Men nu..
Det finns inget sätt för mig att ordna det för dig.

...

*Kina viskar*

Isabella, tala med mig.
Kanske kan jag hjälpa?

Jag vill veta vad du gömmer.

I ditt yttersta lager är det stilla.
Inte en rörelse.

Är det så djupt där inne med?
Är det en illusion jag bär, att du ruvar på ett beslut, en hemlighet..?

Eller?

Jag försöker se, tyda, höra..
Men du döljer dig.

Bakom en sjal döljer du dig.
Ihopkurad.

Det är dimma..

På avstånd betraktar jag dig.. Törs inte gå när längre, du skrämmer mig.
Isabella, du skrämmer mig!

Ingen vet längre vem du är, du är borttappad för oss som en gång var dig nära.

Kom tillbaka.

.........


Ingen hör, ingen vet, ingen ser vad Isabella döljer.
En gång kände de henne. Vissa delar.
Ingen har någonsin varit Isabella nära.

Och kommer aldrig att vara.

Hon är höljd för andra.

Ty hennes öde är fyllt av ensamhet, och smärta över att behöva bära allting själv.

Och vi kan inte styra vårat öde. Det är utstakat från den dag vi föds.

Om vi föds.

Vad ska vår Isabella göra? Hur ska hon ta sig ur soppan hon har hamnat i?


----

To be countined..

Skriven av: Tina