Sagan om mula

Sagan om Mula

Detta har hänt
I första delen om Thyrion så kom trollen ner från bergen till skogen där alverna bodde för att onda människor hade börjat leta mineralier i bergen. Två tonårsgäng, ett alvgäng och ett trollgäng, råkar i luven på varandra. En alv och ett Troll blir kära i varandra och det ser ut som om det kan bli ett lyckligt slut. Men ödet vill annat och skogsråets onda kännare Agon, en gnom leder ner människorna till skogen för att dom ska börja bryta där detta resulterar i all hatet mellan alverna och trollen blossar upp och får ny kraft. Skogsrået kommer på sin tjänare och hans onda planer, hon tvingar honom att avblåsa hela projektet och ska söka upp alverna och trollen för att tala om nyheten, men försent. Förblindad av hat dödar ett av trollen kärleksparet.
inledning
Det har gått tio år sedan den tragiska historien om Tuva och Glorofindels död, Trollen och Alverna har levt i fred sedan dess, skogsrået har dragit sig undan och ingen vet var hon har tagit vägen.
Eldron, som har mognat till och fått ta över tronen sedan hans faders bortgång, tror att skogsrået fortfarande finns där någonstans i skogen och bevakar dom. Evina som nu har blivit drottning och regerar över alvriket tillsammans med kung Eldron tror att skogsrået befinner sig på en annan plats där det råder kaos för att där återställa ordningen. Det tror även Edolis och Elinor som ser upp till Evina nu mer än någonsin. Theodel som tar hand om Eldrons och Evinas barn, Eviron och Eldina tror att skogsrået finns i närheten men håller sig undan så länge Alver, Troll och alla andra varelser i skogen lever i harmoni med varandra.
Men vad har hänt hos trollen och vad tror dom? Jo, efter Morgs död och Goffs utvisning på sju år fanns det ingen naturlig ledare vilket ledde till att trollen var tvungna att rösta med Vaja som vinnare. Hon styr rättvist över trollen och är älskad av alla utom av Goff som efter sin frånvaro försökte att göra ett mindre uppror men hjälp av sina forna kumpaner Uruk och Ugluk, men dom hade glömt bort honom och ser upp till Vaja istället.
Mula har som alla andra förändrats och mognat till. Hon har lämnat Uruk och Ugluk och längtar ut i världen. Hon vill se vad som finns bortom Thyrions gröna träd och stilla sjöar. Hon vill veta om det finns något annat än blommande ängar och porlande bäckar. Och hon vill framför allt veta varifrån människorna kommer och hur dom lever. Men hade hon vetat vad som väntade henne hade hon fasat.
Vandraren
Det var en mörk höstkväll, ovanligt mörk. Alla dom gamla vännerna var hembjudna till Vaja på kvällsmat. Alla hade kommit utom Goff, som skyllde på sin gikt. Det var varmt och skönt inne i matsalen på det stora godset. Utanför blåste vinden. Dom hade just ätit upp och Vajas tjänare höll på att duka av och alla var nöjda och belåtna. Då knackade det på den väldiga ekporten. Mula som satt närmast reste sig upp och gick fram till dörren och öppnade. Utanför ven vinden och regnet piskade. I samma ögonblick som hon öppnade dörren blåstes stearinljusen ut och lågorna i brasan fladdrade till. Eviron och Eldina som suttit på golvet och lekt började gråta. Uruk och Ugluk 'näade' i munnen på varandra. Då lös en blixt upp natthimlen, man kunde se en liten genomblöt figur som låg utanför dörren. Mula grabbade tag i den till synes livlös kroppen, slängde upp den på axeln och stängde igen dörren. Eldron gick och tände ljusen igen. Theodel hade gått iväg till sängkammaren med Eviron och Eldina. Edolis och Elinor plockade undan det sista från bordet och gjorde plats till den mystiska figuren. Det var en liten figur faktiskt kortare än Eldrons och Evinas barn men det var inget barn för anletsdragen i ansiktet visade att det var en mycket gammal varelse kanske flera hundra år han var helt skallig och lätt gröntonad i hyn. På sig hade han en svart slängkappa. I ena handen höll han krampaktigt fast i en stor svart bok. Uruk och Ugluk frågade vad dom skulle göra med varelsen, om dom skulle tillaga den eller bara äta den som den var. Men efter en arg blick från Eldron föreslog dom att dom skulle bädda ner honom i en varm och mjuk säng.
Efter att dom hade bäddat ner honom satt Mula och vakade över honom. Alla andra gick hem till sig för att lägga sig.
Berättelsen
Hela natten förflöt utan att det hände något, men när morgonen grydde så vaknade den lilla varelsen till liv.
'Hur är det med dig?' Undrade Mula samtidigt som hon hjälpte honom att sätta sig upp i sängen.
'Öh, jo det är bra tror jag. Var är jag?' Sa varelsen men den roslig stämma. 'Du befinner dig på Vajas Gård i skogen Thyrion, men vänta så ska jag gå och hämta dom andra så får du berätta hur du hamnade här när alla hör på.' Sa Mula och rusade ut. Efter ett tag kom hon tillbaka med alla utom Goff som påstod att han hade en så förfärlig nageltrång att han inte kunde följa med. När alla satt sig till rätta i den lilla kammare började varelsen att berätta. ' Jag ska börja med att presentera mig.' inledde han och fortsatte sedan.' Mitt namn är Agon och jag är en gnom, för flera år sedan blev jag bortrövad från mina föräldrar i gnomriken av en elak häxa som förslavade mig, hon var ondare än ni någonsin kan tänka er. Hon plågade mig och lät mig aldrig göra vad jag ville, hon lyssnade helt enkelt inte på mig. Även om jag vid flera tillfällen hade mycket bättre idéer än hon. Men så för inte så länge sedan lyckades jag att rymma...'
'Vad är det för en bok som du har där?' Avbröt Elinor nyfiket. 'Öh, boken? Jo det är en Gnom-bok... vi skriver ner recept i den. Ja just det. Alla satt helt tysta, det fanns så många frågor men ingen ville vara den som avbröt tystnaden. Plötsligt utbrister Uruk 'Kan du inte tillaga något ur boken”? Ugluk nickade medhållande. 'Nä, det är nog inget som ni skulle gilla inte ens ni troll men på tal om mat så är jag faktiskt ganska hungrig. Sen vill jag ta mig en promenad.' Alla gick ner till matsalen där Vajas tjänare hade dukat fram frukost, dom satte sig och tog för sig av godsakerna. När alla var mätta och belåtna sånär som på Agon som fortfarande åt med stor iver började Eldron att presentera alverna och trollen för gnomen. 'Mitt namn är Eldron och jag regerar över alvriket tillsammans med min fru Evina och där sitter våra två små barn Eviron och Eldina. Bredvid dom...' fortsatte han. 'Sitter Theodel och Mula och mitt emot sitter Elinor, Edolis, Uruk och Ugluk och bredvid dig sitter godsets ägare och trollens ledare Vaja.'
'Ja, så har vi Goff men han är inte här för han har nageltrång men du kan ju gå över och hälsa på honom om du har lust,' la Elinor till. Agon som suttit och lyssnat noggrant under hela presentationen hade låtit blicken stanna upp på var och en av dom och granskat dom ingående från topp till tå och när Elinor nämnde Goffs namn så sken han upp på ett mörkt och ondskefullt sätt som ingen av dom kringvarande lade märke till. Han torkade sig om munnen, tackade för maten och sa att han faktiskt skulle besöka denna Goff om någon ville vara så vänlig att visa honom vägen. Edolis som hade blivit lite småförtjust i denna lilla underliga gnom erbjöd sig frivilligt. Dom reste sig upp och lämnade bordet. Dom andra återgick så småningom till sina uppgifter.
Väl ute ur godset så frågade Edolis om hon skulle hjälpa Agon att bära den stora boken. 'Nä, jag vill helst bära den själv det är... arvegods, visa mig nu vägen.' Svarade han hårdare än menat. Edolis och Agon gick ner för vägen tills dom kom till en liten stig som inte användes allt för ofta den var ordentligt igenväxt och på sina ställen var den helt borta. Till slut kom dom fram till ett litet missköt hus med hål i taket och tjockt med spindelväv i dom trasiga fönstren. 'Nu går jag inte längre, men där är det,' sa Edolis och stannade. Agon tackade och gick fram till den nästan genomruttna dörren och knackade på.
Goff
Goff satt som vanligt och surade i sin trasiga gungstol framför den öppna spisen som det inte hade varit tänd på åratal. Han var sur över att livet var så orättvist, över att han inte fick vara ledare över trollen, över att han blev straffad för Tuva och Glorofindels synd för tio år sedan. Men framförallt var han sur för att han inte hade kommit på någon bra hämnd.
När han satt där i sin ensamhet knackade det på dörren. Han reste sig upp smög försiktigt bort till bordet där det låg en gammal påk, lyfte upp den och höll den stadigt i handen bakom ryggen. Sen gick han fram till dörren och öppnade den. Där ute stod en liten figur med gröntonat ansikte och onda ögon. Figuren log ondskefullt och sa åt Goff att inte lämna huset förrän han kom tillbaka om han ville hämnas på alverna och trollen. Sedan försvann varelsen skrattande ut i mörkret. Goff stängde dörren och gick in och satte sig igen. Vad var det för en typ? Var det så att han verkligen ville hjälpa honom? Efter många timmars funderingar så somnade han.
Nästa dag vaknade Goff med ett ryck av att det knackade på dörren. Han flög upp slet åt sig påken, ryckte upp dörren och vrålade vad i helsike det var frågan om, om hans hem hade blivit någon jäkla klagomur, eller om folk bara skulle se om det levde tillräckligt med träbock i dörren. Utanför stod en av Vajas tjänare rent vettskrämd och såg ut som ett enda stort frågetecken. Han öppnade munnen och stängde den igen sådär tre fyra gånger. Sedan tog han mod till sig och sa att Goff var bjuden på middag hos Vaja. Först så tänkte han tacka ja, men så kom han att tänka på den lilla varelsen och sa att han hemskt gärna hade kommit om han inte hade haft en så förfärlig gikt. Och så drog han igen dörren med ett brak.
Nu en dag senare så står den lilla gröna varelsen åter utanför Goffs dörr med en stor bok under armen. Goff synar den lilla varelsen misstänksamt nerifrån och upp. 'Nå, nu vill jag veta vad det här handlar om!' Fnäste Goff och stirrade på Agon. Agon log ett brett, ondskefullt leende innan han pekade på boken och sa: 'Den här boken kommer ge dig makt över hela Thyrion.' 'Vem är du? Varför skulle du vilja hjälpa mig? Och vad vill du ha i utbyte? För jag antar att du inte syssla med välgörenhet' Sa Goff tvivlande. 'Mitt namn är Agon och jag har mina anledningar varför jag vill hjälpa dig att störta trollen och alverna. Och det ända som jag begär att jag ska få allt guld sen när vi har tagit makten'
'Hur ska vi bära oss åt då?' Undrade Goff alltmer intresserad samtidigt som han kliade sig i huvudet.
Agon berättade sin plan för Goff och varför han ville hjälpa honom. Tillslut utbrister Agon 'Kom med här och ta med dig en lykta det börjar bli mörkt och tiden är inne.' Goff slet åt sig en lykta och följde efter Agon som redan hade kommit en bra bit på vägen. Dom gick upp för en kulle genom skogen tills dom kom till en äng mitt ute på ängen stod en gammal och sedan länge död ek längst bort på ängen. På andra sidan var det en sluttning upp in i skogen där växtligheten hade släppt och jorden tittade fram som ett öppet sår i landskapet. Dom två varelserna gick fram till hålet, Agon la ner boken och öppnade den, en unken stank steg upp ur boken. Stanken var så fruktansvärd att till och med Goff tyckte att det var outhärdligt, Agon som verkande oberörd av den började att läsa på ett uppslag.
'... Att skapa en golem. En golem är enligt sägnen en konstgjord varelse som kan få liv genom en trollformel som placeras till exempel i varelsens mun, när den vaknat till liv sprider den död och olycka omkring sig...' 'Men vad gör man den av och hur stoppar man den?' Undrade Goff. Agon böjde sig ner, tog en näve jord, tittade upp och svarade 'Man kan göra den av jord...' började han. '... Och stoppa den det behöver du inte göra för den kommer att lyda dig blint.' avslutade han och dom båda brast ut i ett ondskefullt skratt.
Sedan skred dom till verket. Dom jobbade hela natten, släpade grenar och stenar, grävde i jorden och slutligen skrev Agon en formel på en barkbit och stoppade in i munnen på skapelsen. Agon och Goff tog ett par steg bakåt och beskådade deras skapelse. Sedan sa dom i mun på varandra. 'Apos go od nanu, Gadod od fer fanu.' Det skakade till i varelsen och den satte sig upp.
Skapelsen
Evina vaknade av att dom första av dagens värmande solstrålar som letade sig in genom dom tunna gardinerna och lekte på väggen. Bredvid henne sov Eldron fortfarande djupt, hon la sitt huvud på hans bröst och slöt ögonen, hon kunde höra hans tunga andetag och känna hans trygga puls.
Hon kände sig lycklig.
Hon väckte honom med en mjuk puss på kinden och klev sedan upp ur sängen för att klä på sig.
Eldron låg kvar och såg på hennes nakna kropp, hon var verkligen vacker. Evina tog på sig sin klänning och började att sätta upp håret.
Plötsligt kom Eldina inspringande, hon sprang gråtande fram till Evina och kastade sig runt hennes hals. 'Den tog Eviron, han ropade på Eviron så att han gick ut och sen tog den honom' storgrät hon. Eldron och Evina försökte att lugna henne. 'Såja, såja det är bra nu, det var bara en mardröm' Sa Evina samtidigt som hon gungade henne i sitt knä. Då hördes ett skratt ute på gårdsplanen, Eldron gick fram till fönstret, drog undan gardinen och tittade ner på gårdsplanen. Det han fick se där nere fick honom nästan att svimma. Där nere låg det döda vakter över allt och mitt på gårdsplanen stod Goff, den lilla gröna varelsen och ett enormt monster. Monstret var en kolossal skapelse på över tre meter, armarna var två knotiga ekgrenar med sina vassa spretiga fingrar, kroppen var en stor svart, hård sten, benen två gamla stubbar med spretande rötter som med enkelhet skulle kunna trampa ner en alv. Huvudet var format av lera med ett stort gap som med lätthet skulle kunna svälja ett barn och ovanför munnen satt det två ögon som lyste av ondska och hat. Till sin förtvivlan såg Eldron att i sin vänstra hand höll monstret hans son, Eviron. Eldron åt sig sitt svärd och rusade ut med Evina och Eldina gråtande efter sig. När han kom ner på gården så började han rusa mot monstret med svärdet i högsta hugg, innan han kom fram så skrek Agon 'Stanna Eldron om du har något förnuft, för du tror väl inte att du ensam kan besegra den varelsen som dina vakter tillsammans inte kunde övermanna. Och du vill väl inte gå samma öde till mötes som dom?' Eldron stannade tvärt, såg på monstret, på dom döda vakterna, på Agon och Goff och slutligen på Eviron. 'Låt min son vara han har inte gjort något, vad är det du vill egentligen?' undrade Eldron samtidigt som han blev allt mer illa till mods. 'Vad jag vill? Ha, jag vill att du samlar alla alver och troll här på gårdsplanen innan kvällen, gör du bara som jag säger så kommer det inte hända något men din son'.
Hela dagen så kämpade Eldron med att samla alla. Framåt kvällen så hade han lyckats att få ihop alla alver och alla troll på gårdsplanen och nu satt alla och väntade undrande. Uruk och Ugluk var dom som var mest oroliga för dom blev så nervösa så fort det var någonting som bröt det vanliga mönstret i tillvaron.
Edolis, Elinor och Theodel försökte att trösta den gråtande Evina, Vaja satt och gjorde allt för att lugna ner Uruk och Ugluk och Eldron satt försjunken i djupa tankar.
Mula som hade sätt hur bekymrad han var reste sig upp och gick fram till honom, satte sig och frågade 'Hur är det med dig? Vad handlar det här om egentligen?' Eldron ryckte på axlarna och svarade henne 'Jag vet faktiskt inte, hade jag vetat det så hade vi kanske kunnat göra något, men dom har inte sagt vad det är dom vill eller vem den lilla gröna varelsen är, det är något bekant över honom... ' '... och så har dom min älskade son'! Avslutade han med och började gråta.
Var höll dom hus, Goff, den lilla varelsen och det fruktansvärda monstret? Hur var det med Eviron? Vad hade dom för krav och vad ville dom? Förvirringen var stor bland dom samlade ingen visste något och alla var oroliga för vad som skulle hända med dom när monstret kom tillbaka, om det nu skulle komma tillbaka.
Mula kände på sig att det här var början till något stort och hemskt, och på något vis att hon hade en mer väsentlig roll än hon önskade sig och det gjorde henne illa till mods. Plötsligt hördes ett oväsen bort ifrån vägen och alla kunde se en enorm varelse komma emot dom.
Kravet
Ett sorl utbröt när den enorma varelsen kom in på gårdsplanen, på varelsens vänstra sida gick Agon och på den högra gick Goff med Eviron som han hade bunden i ett rep. Dom stannade ,när dom hade kommit fram till en bänk mitt på planen. Goff klev upp på bänken, såg ut över folkhavet och så började han. 'Som ni säkert förstår så vill jag inte skada någon utan bara ta tillbaka det som tillhör mig, Först så utser jag mig själv till diktator över trollen och alverna och ni ska lyda minsta vink från mig. Min första befallning är att Edolis och Elinor ska komma hit och bli mina trogna fruar!' Ett mummel utbröt bland dom samlade, Edolis och Elinor började gråta i förtvivlan. Vaja reste sig upp och sa 'Låt dom vara, du kan inte tvinga någon till något det måste till och med du inse...' Mer han hon inte säga förrän Goff röt. 'TYST!!! Det kan jag visst då!...' '...Ser ni det här monstret? Ingen kan stoppa honom och han lyder mig blint och det ska ni också göra, om livet är er kärt!' Fortsatte han, sedan pekade han på Uruk och Ugluk. 'För hit dom så ska jag förlåta er för ert svek!' Uruk och Ugluk gick och hämtade dom gråtande alverna. 'Nu vill jag att ni sätter igång att arbeta och inte stå här och lata er. Jag flyttar in i borgen där och Agon här...'Sa han och pekade på Agon, samtidigt som han sa Agons namn så förstod alla vem den lilla mystiska varelsen var, det var skogsråets tjänare han som hade varit orsaken till Tuva och Glorofindels död. 'Han kan ju flytta in i Vajas herrgård, och han ska även ha allt guld som ni lyckas utvinna ur gruvorna' Och så utbröt han i ett hysteriskt skratt.
Alla var mållösa, då sa Eldron som hela tiden varit tyst. 'Goff, snälla kan jag få tillbaka min son?' Goff stannade upp och såg på Eviron. 'Åh, javisst det kräket hade jag alldeles glömt bort, ja det kan du väl få eftersom mitt husdjur inte behöver äta' sa han och släppte loss sjuåringen som genast sprang fram till sin mamma. 'Så gå nu er väg, jag vill inte se en enda av er här på min mark om jag inte har sagt det' röt Goff samtidigt som han började gå mot den stora slottsporten. Eldron, Evina och barnen fick flytta in hos en alv vid namn Daldur. Vaja fick också lämna sin herrgård och fick flytta in till ett troll vid namn Mulg. Tiden gick och Goff upprättade fler och fler nya regler den ena galnare än den andra. Den som skrattade eller var glad på annat sätt lät han piska, alla barn från fem år skulle ut och jobba, han införde utegångsförbud och många andra lagar som gjorde livet näst intill omöjligt att leva. Men samtidigt som misären ökade så ökade viljan till uppror, för även om Goff hade Golem, Uruk och Ugluk som försökte hålla koll på invånarna så fanns det ändå en vilja till frihet och självständighet, det fanns en glöd som inte ens den grymmaste diktatorn med dom brutalaste metoder kunde krossa.
En dag när Mula slet på en åker tillsammans med en massa andra, så fick hon se hur Uruk och Ugluk sparkade på en alv som låg ner och när det kom en annan alv för att hjälpa den liggande så drog Uruk sitt svärd och hög ner båda två. Nu hade det gått för långt, nu fick det vara nog så här fick det bara inte gå till, hon försökte hindra tårarna och jobba vidare men inom sig så kände hon en enorm sorg och ett hat mot Goff.
Dagarna segade sig fram och Goff verkade ha mist allt förstånd, en gång i veckan kom han ut ur sitt förfallna slott, pekade slumpmässigt ut någon och lät piska dom tills dom svimmade.
En sen kväll när månen hade gått i moln skyndade en gestalt ut i mörkret och in i skogen, gestalten skyndade vidare igenom skogen tills den kom fram till en liten stuga, knackade på dörren och gick in.
Där inne satt Eldron, Evina, Theodel, Vaja, Mulg och Daldur runt ett bord, på bordet stod en lykta där lågan var så nerdämpad så att den spred ett kusligt sken över dom samlade. Dom hade alla suttit där och väntat på Mula och nu kom hon in genom dörren, genom dörren till det huset där Goff hade suttit och smidit sina fruktansvärda planer och nu var samma hus hemlig samlingsplats till motståndsrörelsen som skulle störta denna fruktansvärda diktator.
Planen
'Mula har du packat allt? Undrade Theodel oroligt. 'Jadå, jag har mat för en hel vecka och ordentligt med kläder' sa Mula och försökte att låta lugnare än hon var. Dom hade träffats här ett par gånger innan och planerat det hela. Någon av dom var tvungen att ge sig av på en livsfarlig resa för att leta upp den ende som kunde stoppa det här, skogsrået. Men vem skulle det bli?
Eldron och Evina var otänkbara eftersom dom hade familj, Edolis och Elinor var fångar hos Goff, Theodel hade precis fått upp ögonen för Daldur och Vaja hade sin Mulg. Ingen av dom var beredda att lämna det dom hade, det var bara Mula som bara hade sig själv att tänka på och därför skulle klara av det svåra uppdraget. Först hade hon vägrat men så småningom så hade hon givit med sig. Nu var alla åter samlade för att säga adjö och lycka till till Mula.
Först var det Eldron som gick fram till henne, räckte över ett svärd till henne, omfamnade henne och sa.' Det här svärdet har varit min fars det är ett magiskt svärd, vid namn Theoron, trots sin storlek så kan du med lätthet bära det och använda det.'
Sen var det Evinas tur. Av henne fick Mula en slängkappa som samtidigt som den var lätt och smidig att ha på sig så var den värmande om det skulle bli kallt, av Vaja en brynja av dvärgsilver och av Theodel fick hon alvbröd.
Dom kramades och sade adjö och precis när Mula var på väg ut genom dörren så ropade Daldur på henne.' Vänta Mula jag höll alldeles på att glömma, jag och Mulg har också en gåva till dig det är kanske inte så mycket. Det är en amulett vi har aldrig lyckats lista ut var den är bra för, men vi vill att du ska ha den. Vem vet du kanske får användning för den ' sedan gick Daldur fram till henne, plockade upp ett litet paket ur sin ränsel öppnade det och tog fram en guldkedja med en liten amulett, hängde den runt hennes hals och gav henne en kyss på pannan. Mula tittade på allihopa, kanske en sista gång, hon såg först på Theodel som alltid brydde sig om alla sen Vaja som var så stark och rättvis och på Eldron och Evina, det perfekta lyckliga paret och slutligen på Daldur och Mulg som hon knappt kände men som hon ändå skulle sakna minst lika mycket som dom andra. Hon vände sig om och gick ut genom dörren utan att titta sig tillbaka om fler gånger, hon gick rakt ut i den mörka skogen utan att veta åt vilket håll hon skulle, hon visste bara att hon skulle gå väldigt långt och länge och att hennes resa skulle bli väldigt farlig.
Det började att gry och det stora hornet dånade uppe från slottet för att signalera att det var dags att börja att arbeta. Alla skyndade iväg till sina arbeten utan att äta frukost ingen ville riskera att Goff den ondskefulle skulle komma på dom för alla visste vad som hände då! I bästa fall så fick man hundra piskrapp och i värsta, då kom hans golem och då var det bara en sak som väntade, döden.
Inne på slottet satt Agon och Goff och åt en frukost som deras slavar hade ställt fram. Bredvid Goff satt Elinor fastkedjad och bredvid Agon satt Edolis som han fått i gåva av Goff. Elinor och Edolis fick alltid smaka på maten innan deras herrar åt ifall den skulle vara förgiftad, när detta var gjort så åt och drack Goff och Agon med god aptit. När dom hade ätit klart så kallade dom in ett par slavar för att duka av sedan lutade dom sig tillbaka för att prata och titta på Edolis och Elinor när dom dansade. 'Alla repekterar mig, jag har makt, jag kan göra precis som jag vill, men jag är inte nöjd jag har jättetråkigt...' Sa Goff med en suck. 'Inte ens Elinor roar mig längre, den slampan' När han sagt det så sträckte han ut ett ben så att Elinor ramlade omkull och slog upp ett jack i pannan hon reste sig upp och försökte bita ihop för att inte visa det minsta tecken på smärta, torkade bort blodet och fortsatte att dansa. 'Där ser du, dom behandlar mig som luft!' sa Goff vänd mot Agon.

Jagad
'Gå och tvätta bort det där blodet innan du grisar ner min mattan, din satans slinka' Vrålade Goff till Elinor som genast slutade att dansa, vände sig mot honom och sa. 'Det är inte din matta ditt usling du har stulit den precis som allt annat i ditt liv...' mer han hon inte säga förrän Goff flög upp och kastade omkull henne och han skulle just börja att sparka på henne då dörren flyger upp och Uruk och Ugluk kommer inrusande. 'Ers majestät, ers majestät vi har upptäckt något, vi har upptäckt något' skrek dom i munnen på varandra. Goff försökte lugna dom och få ur dom vad det var dom hade upptäckt. Edolis hjälpte den blödande Elinor ut ur rummet och Agon hög in på en stek som han slet åt sig. 'Lugna ner er nu vad har ni upptäckt, Uruk?' Började Goff. 'Jo, vi var ute och skulle se till att alla jobbade som dom skulle...' Började Uruk och Ugluk fortsatte. '...då upptäckte vi fotspår i leran som leder ur i skogen...' '...men inte tillbaka...' Avbröt Uruk. 'Så vi tror att dom har skickat ut någon' fyllde Ugluk i. Under hela samtalet hade Goff stått som förstenad, skulle hans korta tid som härskare vara slut. Vad skulle dom göra med honom när dom hade störtat honom, han ville inte ens tänka tanken. Han måste stoppa dom på ett eller annat sätt. 'Uruk och Ugluk, ta reda på vem det är som fattas, sen kommer ni tillbaka hit och rapportera 'Sa han och vände sig mot Agon. 'Ja, du hörde själv. Vad ska vi göra? Det här gäller oss båda två...' Agon såg på Goff stoppade in en bit kött i munnen tuggade långsamt och noggrant utan för ett ögonblick släppa Goff med blicken sedan svalde han, torkade sig om munnen och sa. 'Ta det lugnt, jag har en idé...'sedan lyfte han glaset och tog ett par rejäla klunkar vin och fortsatte.'...vi gör bara ett par golems till, skickar dom efter personen vem det nu är, man kan ju inte stoppa varelsen så det ska ju inte vara några problem eller hur!' Dom tittade på varandra, skrattade och gick ut på gårdsplanen där deras golem stod som en stor dödsstaty. 'Den är för stor för att kunna röra sig fritt och smidigt i skogen. 'Sa Goff fundersamt. 'Vi gör dom i normal storlek av lera, men man kan bara göra varsin så vi kan bara göra två' Sa Agon. Då kom Uruk och Ugluk springande 'Dom har sänt Mula för att leta reda på någon som hjälpa dom' Mer han dom inte säga förrän Agon stoppade dom och förklarade att dom skulle göra varsin golem, dom satte genast igång med tillverkningen. Sedan skrev Agon ner en trollformel på fyra pappersbitar och stoppade in dom i munnarna på lerfigurerna sedan läste alla fyra samtidigt. 'Apos go od nanu, Upad ro ude kanu, Gadod od fer fanu, Upad gadod ler upad kanu.' Deras skapelser reste sig genast upp och gav sig iväg för att leta upp och döda Mula. Nu kände både Goff och Agon sig lugna för ingen kunde stoppa deras mördar maskiner allra minst ett litet tjejtroll. Efter att dom stått och sett dom fyra Golems gå ut i skogen vände dom sig om och gick tillbaka in till slottet. Men dom var inte dom enda som sett när varelserna försvunnit, Mulg hade suttit gömd bakom en buske och sett allting och nu lämnade han sitt gömställe och sprang tillbaka till dom andra för att berätta vad han hade sett.
Mula hade sprungit hela natten, skogen blev bara tätare och tätare ju längre hon sprang. Till en början hade hon känt igen sig, men så här långt borta hade hon aldrig varit. Framåt morgonen så stannade hon för att dricka, vila och äta lite. Hon slog sig ner bakom en mossig sten plockade fram sin vattenflaska ur ränseln, öppnade locket och tog ett par klunkar. Sedan tog hon fram brödet som hon fått av Theodel och tog en tugga, det var en fantastisk smak, godare än något annat hon någonsin smakat och bara efter en tugga kände hon sig mätt. Hon svepte slängkappan omkring sig och lade sig tillrätta och somnade. Efter ett par minuter vaknade hon med ett ryck av ett ljud. Hon såg sig om och upptäckte ett råddjur som gick och betade nästan på henne. Det var underligt att djuret inte hade lagt märke till henne. Då upptäckte hon att hon nästan inte syntes. Hon var bara som en tunn dimma, det måste vara slängkappan som hon hade fått av Evina som var magisk på något sätt, så fort hon satte sig upp så blev hon synlig igen och rådjuret sprang förskräckt sin väg.
Mula reste sig upp utvilad och mätt fortsatte hon mot sitt okända öde.
Skogsrået
Trädens stammar reste sig mot himmeln som stora grå pelare, solens strålar silades genom det gröna lövverket, fåglarna kvittrade och flög fram och tillbaka mellan träden för att fånga insekter till ungarna, som låg och skrek i bona, högt uppe i trädens grenverk. Mula gick längs en liten bäck som ringlade fram genom skogen. Hon var trött, kände sig ensam och övergiven. Hur skulle hon hitta skogsrået?
Solen sänkte sig ner mot trädtopparna vid horisonten, det började att skymma. Mula satte sig ner vid ett omkullblåst träd och gjorde upp en liten brasa för att hålla värmen när nattkylan sänkte sig över skogen och för att hålla rovdjur på avstånd. Hon plockade upp den sista biten bröd som hon hade och började att tugga på den samtidigt som hon funderade på hur hon skulle hitta skogsrået. Efter ett tag så föll hon i sömn. Hon drömde att hon sprang genom skogen jagad av ett mörker, hon sprang och sprang men mörkret kom bara närmare och närmare, hon fick svårt att andas och till slut så föll hon ihop och allt var mörkt, långt borta så hörde hon en röst, en röst som samtidigt som den ingav respekt och vördnad så ingav den trygghet. Hon tyckte att hon kände igen rösten men kunde inte komma på vem den tillhörde.
'Mula, du söker mig...' Plötsligt så vaknade hon med ett ryck. Runt omkring henne var det alldeles mörkt. Hon måste ha sovit i flera timmar men brasan brann konstigt nog fortfarande. Då fick hon se att det satt någon mitt emot henne, det var skogsrået. 'Hur är det med dig' sa skogsrået vänligt. 'Skogsrået! Är det verkligen du? Var har du hållit hus? Vi behöver din hjälp där hemma, Agon och Goff har tagit makten över alla och allt är så hemskt,' Orden bara rann ur henne utan att hon kunde kontrollera dom, skogsrået försökte lugna henne. 'Såja, såja, jag vet men jag kan inte göra något för Agon har kastat en förbannelse på mig,' Mula såg frågande på henne. Vad menade hon med det?
'Följ mig så ska jag förklara, här är ingen säker plats' sa skogsrået och reste sig upp. Skogsrået gick mot en kulle längre bort. Mula följde efter när dom kommit fram så gjorde skogsrået en rörelse med handen och kullen öppnade sig och dom gick in. Där inne fanns det ett möblerat rum, skogsrået satte sig på en pall och täcknade åt Mula att hon skulle sätta sig bredvid. Sedan började hon. 'För 252 år sedan så var jag på besök i Gnomriket, Kungen där hade råkat i fejd med en av sina rådgivare som hade kastat en förbannelse på honom. En förbannelse att Kungens förstfödda son skulle ha ett omätligt behov efter guld. Kungen som insåg att sonen skulle bli rikets undergång om han var kvar bad mig om hjälp, jag lovade att jag skulle ta hand om hans son och föra bort honom från gnomriket. Jag gjorde allt som stod i min makt men Agons behov efter guld gjorde honom fullkomligt galen. Jag trodde aldrig att han skulle kunna fly från mig, en dag så hade han kommit över en bok, jag vet inte var han hade fått den ifrån. Det var en magibok och han kastade en förbannelse så att jag inte kunde följa efter honom' 'Men hur ska vi nu få stopp på honom?' undrade Mula oroligt. 'Ärligt talat så vet jag inte, men mitt råd är att du ska leta upp gnomerna dom kanske kan förklara vad det var för en bok och hur man ska få stopp på honom' sa skogsrået och i samma ögonblick så var hon borta.
Meddelandet
Daldur och Eldron stod med varsin yxa och höll på att grena av ett träd dom just hade fält, solen stod högt och svetten rann ner för deras bara, solbrända ryggar. Dom stannade upp ett slag för att räta på ryggarna. Daldur fick syn på en figur som kom springande mot dem. Vem kunde det vara? var det Uruk eller Ugluk som kom för att ge dom ett par piskrapp, eller var det rent av Goff som kom och vad ville han isåfall? Till deras lättnad var det Mulg som kom springande. Mulg stannade när han kommit fram till dom, såg sig oroligt om och viskade till dom. 'Mula är slut. Dom skapade fyra stycken golem av lera och skickade dom efter henne', Daldur och Eldron stod som förstenade och såg på varandra det kunde inte vara sant dom satte sig ner på trädet och bad Mulg att förklara för dom vad han menade han förklarade att han hade suttit gömd bakom en buske och sett allting, hur Goff, Agon, Uruk och Ugluk hade bearbetat fram fyra figurer ur lera och hur Agon sedan hade lutat sig över dom och stoppat in något i deras munnar varefter dom läste en formel eller något. Sedan hade figurerna fått liv, rest sig upp och gott sin väg. 'Hur var formeln?', undrade Daldur. 'Jag satt för långt borta för att höra det, men vi måste underrätta Mula på något sätt.'
'Vi måste samla dom andra och komma på något, även om det är oerhört riskabelt, så måste vi försöka hjälpa henne, 'sa Eldron samtidigt som han drog på sig sin skjorta och packade ihop sina saker. Dom bestämde att dom skulle träffas i Goffs gamla ruckel vid midnatt. Mulg gick hem till sig och Daldur och Eldron gick hem till Daldur, när dom kom hem stod Evina och Theodel och lagade mat, Eviron städade i det lilla enrummade huset och Eldina höll just på att stapla ved som hon burit in. Eldron gick fram till Evina och gav henne en puss sedan berättade han vad Mulg hade talat om, Daldur och Theodel som var lite blygare gav bara varandra en blick innan dom satte sig vid bordet för att äta.
Mulg hade just lämnat dom andra och tagit av på vägen hem till sig då han möte Vaja som också hade avslutat dagens arbete på åkern, dom gav varandra en ordentlig kram och en puss på munnen innan dom fortsatte hand i hand hem till Mulg. När dom kom hem satte dom genast igång att laga mat samtidigt som Mulg berättade vad han sett. 'Vi måste komma på ett sett att underrätta Mula om den nalkande faran', muttrade Mulg medan han rörde i grytan. Plötsligt utbrister Vaja 'Jag vet hur vi ska göra, att jag inte tänkte på det tidigare' och så berättade hon för Mulg hur dom skulle bära sig åt för att meddela Mula, han tyckte att det var ett lysande förslag och att hon skulle ta upp det på mötet.
På slottet var Goff och Agon mitt uppe i en livlig diskussion om hur dom skull kunna få alverna och trollen att jobba ännu hårdare Goff föreslog att dom skulle låta hänga en varje dag men det tyckte inte Agon var någon snillrik idé då skulle dom förlora arbetskraft, han föreslog istället att dom skulle frambringa en demon som skulle kunna sätta skräck i folket, det tyckte båda lät utmärkt efter ett par timmars överläggning om hur dom skulle gå till väga reste sig Agon ursäktade sig och gick iväg för att lägga sig. I sängkammaren satt Edolis och grät inför den väntande natten. Agon gick fram till henne sträckte ut sin knotiga hand och drog den genom hennes ljusa hår. Sedan gick han bakom en skärm, för han var väldigt blyg, och bytte om och kröp ner i sin säng som inte var större än en docksäng och slät ögonen. 'Sjung för mig, din slyna' väste han. Och hon sjöng tills man kunde höra hans ljudliga snarkningar eka genom dom kala slottskorridorerna.
Men i skogen i Goffs gamla lya var alla troll och alver i motståndsrörelsen samlade för att komma fram till hur dom skulle underrätta Mula om faran. Daldur föreslog att någon skulle rida efter henne. Men de kom fram till att det var dels omöjligt att komma ikapp henne och hur skulle dom veta var hon var? Då föreslog Vaja att dom skulle sända en skriftödla efter henne vilket alla genast höll med om. Skriftödlan skulle med lätthet hitta henne och framför alla så var dom snabba. Eldron plockade fram en bit pergament som han skrev ner ett meddelande på, samtidigt så gick Daldur ut för att hämta en av sina Skriftödlor efter ett tag kom han tillbaka med en grön liten skriftödla dom knöt fast meddelandet kring ödlans hals och släppte iväg den. Den reste sig upp på bakbenen och rusade iväg in i skogen. Dom stod alla och såg efter den. Sedan var det bara att hoppas att den skulle komma fram i tid.
Mula hade varit på vandring i tre dagar och tre nätter då hon oväntat blev omringad en liten grupp orcher på sju stycken. Dom hade alla dragna svärd. Mula drog Theoron och gjorde sig beredd på det värsta, hon hade aldrig fäktats och visste inte hur hon skulle använda sitt vapen mer han hon inte tänka innan en av orcherna plötsligt gjorde ett utfall hon parerade hans kraftiga slag, som var riktad mot hennes huvud, och slog omkull honom. Dom andra blev som ursinniga och alla gick till anfall samtidigt och hög besinningslöst. Dom fick in många träffar mot hennes kropp men Mulas brynja skyddade henne och deras hugg skadade endast hennes kläder. Efter ett välriktat hugg från henne som fällde den största av dom till marken tog dom andra till flykten. Själv sjönk hon ner alldeles utmattad till marken och svimmade.
Gnomerna
När hon så småningom kvicknade till så var det kväll och hon låg nerbäddad vid en brasa. Runt omkring brasan satt det sju gnomer och grillade ödla. När dom upptäckte att hon hade vaknat så frågade en av dom henne hur hon mådde. Hon svarade att hon mådde bra men var lite hungrig och så undrade hon vilka dom var. 'Vi bara en liten grupp gnomer som har varit ute och jagat och nu är vi på väg hem' sa en av dom samtidigt som han räckte fram ett välgrillat ödlelår, Mula tog emot låret och började att äta mellan tuggorna så berättade hon hela historien om Agon, om boken och så frågade hon om dom visste vad hon skulle göra. Gnomerna tittade undrande på henne, sedan tog den äldsta av dom till orda 'Agon, honom minns vi mycket väl, men den där boken kan omöjligt komma från oss för vi gnomer har inget skriftspråk och kan normalt inte läsa' Mula såg misstänksamt på dom församlade en efter en, 'Ni ljuger!' började hon sedan böjde hon sig fram och plockade upp en liten lapp som hade legat i gräset, 'här ligger ju en lapp med text på! Hur förklarar ni det?' Sa hon triumferande och tittade på dom.
'Åh, den lappen satt på ödlan som vi grillade så det är inte vi som skrivit den och vi kan inte heller läsa vad det står på den, men du kanske kan.' Sa gnomen vänligt. Mula vecklade ut den hopskrynklade lappen och började att läsa.
'Mula! Du måste akta dig, Agon och
Goff har skickat iväg golem för att döda dig!
En dag efter dig! Akta dig!'
Eldron, Daldur, Evina, Theodel, Mulg och Vaja
När hon läst klart så stelnade hon till av skräck, hon hade en golem efter sig och den skulle döda henne. Vad skulle hon ta sig till, hon visste inte hur nära den var eller hur hon skulle klara sig undan den. Hon reste sig upp hon var tvungen att springa tillbaka till skogsrået, men hur skulle hon hitta ditt? Hon vände sig mot gnomen och frågade om dom kunde följa henne dit dom hade hittat henne dom svarade att det inte var något problem och så reste dom sig upp och gick in i skogen.
Striden
Efter ett par minuters vandring kom dom fram till stället där dom hade hittat henne. Plötsligt så stod det en varelse framför den lilla gruppen, det var en muskulös varelse men den såg inte ut att vara gjord av kött och blod utan av lera, varelsen stirrade tomt på dom. Mula och gnomerna vände sig om för att gå men upptäckte att det stod en till golem där och på båda sidorna om dom. Det var inte en golem utan fyra och dom hade omringat följet. Gnomerna drog sina svärd och ställde sig med ryggarna mot varandra. Golemarna hasade sig hotfullt närmare med sina knutna händerna höjda. Den yngsta och mest hetlevrade av gnomerna svingade sitt svärd mot en golems arm hugget träffade perfekt och svärdklingan gled med lätthet genom armen som föll ner på marken och pulvriserades, Men till allas förvåning så 'växte' det ut en ny arm. 'Vad är det här för varelser som inte går att stoppa med svärd?' skrek en av gnomerna. Mer hann han inte säga förrän han blev träffad av ett kraftigt slag, slaget var så kraftigt så det slog av armen och gnomen föll skrikande och blödande ner till marken. Gnomerna försvarade sig tappert och fick in många träffar men det var lönlöst deras kraftiga svärdhugg orsakade inte den minsta skada på golemarna, däremot så tog gnomerna skada av golemarnas slag. En efter en slogs dom till marken efter ett tag var det bara den äldsta av gnomerna om Mula kvar dom stod med ryggarna mot varandra och försökte värja sig mot mördarmaskinernas slag. Plötsligt blir Mula träffad av ett slag på armen hon känner hur benet knäcks i armen och en enorm smärta och rädsla rusar genom hennes kropp. Hon ville inte dö. Hon samlade sina sista krafter högg av armen på en golem som just måtta ett slag mot hennes huvud, vänder sig om för att se hur det går för gnomen. Till sin förfäran ser hon att han ligger slagen till marken med spräckt huvud. Hon var ensam kvar mot fyra mördarmaskiner som inte går att stoppa, alla andra är döda och hon hade misslyckats med sitt uppdrag i samma ögonblick kände hon hur ett hårt slag träffade henne i ryggen, hon kunde höra hur kotorna krossades men hon kände inget längre, hon föll ner till marken. Hon låg där och såg hur en av golemarna höjde sin arm över hennes huvud men hon kunde inte röra sig och hon visste att hon inte skulle känna när slaget träffade hennes huvud och krossade det. Sedan blev allt svart.
På marken låg sju sönderslagna gnomer med dragna svärd och ett troll. Det hade utkämpats en hård men ojämn strid där. Men om ett par dagar så skulle det inte finnas ett enda spår kvar av striden. Man kunde redan höra korparna, dom var dom första som skulle börja att hacka på kropparna sen skulle det komma fler djur och sen skulle insekterna och regnet ta bort dom sista spåren. Ingen skulle kunna se att det utkämpats en hård strid där, ingen skulle få reda på det och ingen skulle någonsin kunna tala om för alverna och trollen att Mula var död och att hon misslyckats med sitt uppdrag.
Solen sjönk ner bakom trädtopparna, och lämnade ett spår av purpur efter sig. En uggla flög ljudlöst fram genom skogen på jakt efter en allt för oförsiktig gnagare, längre bort i söder kunde man höra gökens olycksbådande 'ko-ko.'
Nere på marken låg åtta livlösa kroppar, sju tappra gnomer och en hjältemodigt trollflicka. Runt trollets slappa och hals hängde det en medaljong plötsligt började medaljongen att glöda, en livsglöd, ett märkligt behagligt sken spred sig från medaljongen ut i den misshandlade kroppen. Skenet spred sig som solens första strålar, först från medaljongen ut i kroppen sedan vidare ut i armarna, benen vidare ända ut i fingertopparna och fötterna. Det splittrade skelettet i armen började sakta men säkert att växa ihop och dom krossade ryggkotorna lade sig på rätt plats och reparerade sig. Till slut spred sig ljuset upp mot huvudet och över ansiktet. Nu lös det behagligt från hela den lilla kroppen, det darrade till i ögonlocken och Mula började att andas och ljuset försvann.
Impen
När Mula vaknade mindes hon inte riktigt vad som hade hänt. Hon kom ihåg att hon hade stridit mot fyra monster och att hon hade blivit sårad sedan måste hon ha svimmat för hon kom ihåg att hon drömde att hon stod på en blommande sommar äng framför henne hade hon sett Tuva och Glorofindel, hon hade blivit jätteglad att se dom i livet och gått fram för att krama om dom men dom hade backat och sett ledsna ut sedan så hade de blivit bländade av ett starkt men ändå behagligt ljus. Nu slog hon upp ögonen och till sin förskräckelse så såg hon rakt upp i två små gula ögon hon skrek till och flög upp med svärdet i högsta hugg, framför henne stod en liten mager varelse, cirka sjuttiofem centimeter lång. Händerna, fötterna och huvudet var alldeles förstora till den lilla kroppen. På sig hade varelsen ändast ett höftskynke av kaninskin. I sin högra hand höll den en stav i den vänstra höll den ett äpple som den räckte fram till Mula. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro om den lilla varelsen. Efter ett tag gick den fram till Mula, la ner äpplet vid hennes fötter, backade ett par steg, klev upp på en sten, satte sig tillrätta, la huvudet på sned och sa undrande. 'Imp ke? Imp je tota.' Mula som nu helt hade slappnat av tog upp äpplet och försökte tacka för det men varelsen bara tittade undrande på henne med sina gula ögon. Sedan reste den sig upp gick ett par steg vände sig om och vinkade åt henne att hon skulle följa efter. Den rusade den iväg förvånansvärt snabbt, Mula sprang efter och försökte hinna med den lilla varelsen.
Efter ett tags springande kom dom fram till en liten hydda varelsen stannade tvärt, vände sig om mot Mula med ett finger framför munnen och sa. 'Imp i spå, in sas spå,' sedan smet han in i hyddan efter ett tag kom varelsen ut igen med en bok, satte sig ner på marken och började att bläddra i boken sedan tittade den upp på Mula och sa lite knaggligt 'Ner sitt du.' Mula satte sig ner och varelsen fortsatte lika stakande 'Magiker Imp jag du vad' sa den och pekade på Mula 'Åh, jag är ett troll och jag heter Mula' svarade Mula 'Vad är ditt namn?' frågande hon impen. 'Imanap namn mitt' sa han, pekade på sig själv och sken upp i världens största leende. Mula och Imanap satt utanför hans hydda resten av kvällen och pratade. Impen berättade att han hade varit en stor magiker i Impriket men så hade han blivit utvisad efter en liten olyckshändelse. Mula frågade vad det var för en olyckhändelse och till hennes stora förvåning så berättade Imanap att det hade kommit en gnom till deras rike och stulit en väldigt farlig bok ur hans bibliotek och eftersom det var hans bok så var det han som blev straffad och utvisad. Mula förklarade för impen att hon visste var både boken och gnomen fanns och att hon skulle hjälpa honom att få tillbaka sin bok om han hjälpte hennes folk.
Sorgen
Där hemma slet trollen och alverna för livet ovetande om Mulas äventyr. Men så en kväll när Mulg och Vaja just hade avslutat en hård dag i en gruva fick dom se fyra gestalter komma gående längs vägen dom förstod genast att det var golemarna som hade utfört sitt uppdrag och att det var ute med stackars Mula. Dom hade dödat henne! Mulg och Vaja satte sig ner hopplöst förtvivlade, nu var dom bortom all räddning. Längre fram längs vägen arbetade Eldron, Daldur, Evina och Theodel med att gräva ett dike när dom fick syn på varelserna stannade dom upp i sitt arbete dom blev som förlamade. Nu var dom utom allt hopp. Men alla blev inte förkrossade av åsynen av varelserna Agon, Goff, Uruk och Ugluk hoppade, skrek och dansade runt av förtjusning nu behövde dom inte oroa sig längre äntligen så visste dom det som dom hela tiden hade trott. Mula var dödad, det sista hotet var borta, äntligen så kunde dom slappna av.
För att fira segern så bestämde dom att Agon skulle frambringa en demon. Först så skickade dom ut sina golem för att sätta skräck i befolkningen sedan gick dom in i det förfallna slottet.
Uppe i ett av dom få tornen som ännu inte hade rasat satt Edolis och Elinor inspärrade. Dom hade sett allt genom en liten glugg och satt nu helt förkrossade och grät i varandras armar. 'Edolis, vad ska vi ta oss till?' utbrast Elinor i en snyftning. 'Vi är förlorade, jag står inte ut längre' tjöt Edolis. Plötsligt så flög dörren upp och Goff kom in med Uruk och Ugluk i hälarna. 'Kom med här era satans slampor, Agon ska skapa en demon och han behöver er som ingredienser' röt han samtidigt som Uruk och Ugluk grabbade tag om Edolis och Elinors och drog med sig dom ner för trapporna.
I stora salen hade Agon röjt undan. Dom få möbler som fanns kvar hade han slängt ut det hade han även gjort med mattorna. Mitt i det kala rummet stod det två bord med kortsidorna mot varandra. Mellan borden stod ett uppsamlingskärl och framför stod ett par burkar. När Goff, Uruk och Ugluk kom in så band dom Edolis och Elinor på borden med huvuden över kärlet. Agon öppnade boken läste på ett uppslag och sa till Goff 'När jag har läst den första formeln så häller du grodspottet över Edolis och Elinor... ' Samtidigt som han pekade på den första burken och fortsatte sedan, '...därefter ska du hälla ner tolv torkade ödlesvansar i skålen sen ska jag läsa en formel till,' Agon tittade upp från boken kliade sig på sitt kala huvud 'sen så... sen så tror jag att du ska ta och lägga en ormtunga i skålen...' 'Vadå tro?' Undrade Goff 'Är du inte riktigt säker?' frågade han klentroget 'Jodå, jodå du ska lägga ormtungan i skålen.. tror jag eller jag menar du SKA.' Sa Agon till en början osäkert men sedan alltmer säker. Edolis och Elinor bad för sina liv samtidigt som Agon började att läsa med en rosslig men ändå säker stämma 'Dagon es mef od nanu' När han sagt detta så gick Goff fram och hällde grodspottet över Edolis och Elinor sedan fortsatte Agon med samma hämska stämma 'Ofnadskalirius keogm hpiet' Goff lyfte upp den andra skålen i ordningen och plockade upp tolv grå, hoppskrumpna, torkade ödlesvansar gick fram till kärlet mellan borden och slängde ner dom. När han gjort detta så fortsatte Agon men med en mycket osäkrare stämma 'Speriud heaft' han tittade oroligt på Goff när han gick fram och slängde ner orm tungan i skålen. Alla stod knäpptysta Edolis och Elinor snyftade knappt hörbart Uruk och Ugluk skulle just till att börja 'näa' men hejdade sig. Sedan gick allting mycket snabbt.
Rummet fyldes av en lukt av svavel. Ur grytan började det först at spraka och ryka, Agon sprang fram mot den men kom bara halv vägs innan han slungades bakåt av en explotion som var så kraftig att en av väggarna rasade. Borden som Edolis och Elinore var bundna på slungades iväg, Goff slet åt sig den avsvimmade Agon och sprang ut. Uruk blev träffad av en bjälke, flög bak och landade på Ugluk.
Ur grytan sprutade det rök och eld. Mitt i detta reste sig en varelse långsamt upp. Den var alldeles svart, hade fyra muskulös armar och på ryggen hade den två stora vingar som bredde ut sig över rummet. Demonen såg först på sig själv, sedan lät han blicken glida genom rummet. Uruk hade kvicknat till och satt nu tillsammans med Ugluk bakom Edolis och Elinor vars rep hade gott upp efter explotionen, dom var alla skräkslagna. Plötsligt så fick demonen syn på dom, han tog ett par steg mot dom, stannade och såg på dom. Demonen luktade något fruktansvärt, trollen och alverna höll på att kvävas av den avskyvärda odören. Då öppnar denomen sitt stora gap och säger med en mörk och ekande stämma 'Var är mina offer?' samtidigt som han stirrar på dom. Uruk stammade förskräkt 'D-det va var inte, inte vi,' demonen stirrade på honom och vädrade innan han sa men samma mörka, ekande stämma 'Nä, jag märker det och efter som han som läste formeln läste fel så jag är inte bunden till någon herre vilket betyder att jag får göra som jag vill' sedan rätade han på ryggen och försvann ut ur rummet. Kvar satt Uruk, Ugluk, Edolis och Elinor och tittade oförstående på varandra tillslut så reste Uruk och Ugluk sig upp vände sig mot alverna och sträkte ut varsin hand mot dom för att hjälpa dom upp.
Resan hem
Imanap och Mula hade packat ihop allt dom skulle ha med sig och ätit en sista måltid innan dom skulle bryta upp för att vända tillbaka till alverna och trollen. Mula hade lagat dom värsta revorna i sina kläder och satt nu och slipade sitt svärd då fick imanap syn på amuletten som Mula fortfarande hade runt halsen. Han gick fram till henne, pekade på amuletten och frågade var hon hade fått den ifrån. Mula svarade att hon fått den av två kompisar hemmifrån. 'Vet du var den är till för?' undrade Imanap samtidigt som undersökte den 'Nä, inte en aning' svarade Mula, 'Vid alla trädandar!' Utbrister plötsligt impen och tar ett steg bakåt 'Vad är det, vad är den bra för?' 'Sätt dig ner så ska jag berätta för dig.' Mula satte sig undrande på en stubbe och Imanap tog hennes hand och började med den alvarligaste stämma 'I begynnelsen så fanns det bara två väsen, ond och god, mellan dessa pågick en strid och i denna strid så skapades den världen som vi lever i. Båda ville själv styra över världen därför skapade ond tre demoner som kallas för Epidemi, fiendskap och förödelse och den gode skapade tre krigare som bar varsin amulett. Amuletterna kallades för liv, fred och godhet. I en strid mellan dessa så förstördes demonernas kroppar och krigarna dog. Demonerna finns kvar mitt bland oss men kan inte göra något förrän någon frambringar dom och krigarnas amuletter spreds över världen, dom äger en del av kraften från sina herrar. Får man tag i alla amuletterna och sätter ihop dom till en så bildar dom en amulett som kallas för altoruisamuletten, med denna så kan man uppväcka god och om demonerna möts så kommer ond fram och händer detta så kommer dom att fortsätta den strid som dom påbörjade och det kommer att leda till denna världs undergång!' 'Men vad har det med mig att göra' undrade Mula helt oförstående. 'Du bär en av delarna den delen som kallas liv, den gör all du inte kan bli dödad.'Mula satt som förstenad. Visst hade hon känt på sig att hon hade ett stort ansvar, större än hon kunde föreställa sig och att det var högre makter inblandade. Men aldrig hade hon, inte änns i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att världens framtid vilade på hennes axlar.
Senare samma kväll gav dom sig iväg. Imanap gick först med lätta steg nu hade han en slängkappa på sig som dolde hans magra seniga kropp i ena handen höll han sin stav i sin ränsel hade han packat ner en bok med ett grönt omslag och gulnande sidor. Mula hade frågat honom vad det var för en bok och han hade svarat att det var lite av varje, hans egna anteckningar, lite trollformler, ordböker på flera olika språk bland annat hennes språk, svartiska och så lägst bak så hadde han klämt in lite recept. Mula gick en bit bakom försjunken i tankar allt hade blivit så underligt, varför hade hon fått detta ansvar, denna amulett och varifrån hadde Daldur och Mulg fått den? Hon som hade gått och längtat efter lite sällskap, någon att prata med i veckor och nu när hon hade sällskap så gick hon försjunken i djupa tankar hon la inte ens märke till naturen som dom passerade.

Dom gick hela natten. Deras väg lystes upp av ett magiskt sken från Imanaps stav. Skenet kastade deras skuggor mot dom mörka träd stammarna och längre in i mörkret kunde man höra vargarna yla, det var inget som bekymrade dom men Imanap hade lagt märke till något som inte Mula hade, dom var förföljda, han visste inte vem eller vad det var som förföljde dom men något var det han hade hört ljud uppe från dom mörka trädtopparna, krafsande, väsande och hasande som om någon hoppade från gren till gren ovanför huvuden på dom. Han var inte rädd för hade det varit något farligt så hade den anfallit dom i skydd av mörkret och inte som nu förföljt dom och nu mörjade det att gry. Mula och Imanap slg läger i en liten glänta för att vila och äta. Imanap gjorde upp eld och mula gav sig iväg för att se om hon kunde hitta något dom kunde äta. Hon gick in i skogen drog Theoron, svepte sin slängkappa omkring sig och stog alldeles stilla, efter en stund så löstes hennes konturer upp till en dimma och hon blev osynlig nu var det bara att vänta på att ett djur skulle gå för nära.
Efter ett par minuter så kom hon tillbaka till Imanap med en hare i handen. Imanap satt försjunken i sin bok. Mula satte sig vid elden och började att grilla haren efter ett tag så tittade hon upp från elden och frågar Impen som fortfatande sitter försjunken i boken 'Vad är det du läser?' Impen släpte boken med ögonen och såg upp på Mula 'Vad jag läser? Jo, jag läser ett kapitel om olika väsen som har för vana att smyga efter sitt byte om natten utan att anfalla...' 'Varför då?' Undrade Mula samtidigt som hon rörde runt i glöden och vände på den nu nästan färdig grillade haren.
'Nä, jag vet inte det kanske bara är inbillning, låt oss äta så att vi kan fortsätta.' Dom delade på den välstekta haren och Mula plockade upp en bit bröd som hon bröt av ett stycke och gav det till Imanap. när dom hade ätit sig mätta så la Imanap sig ner för att vila och Mula tog den första vakten. Imanap somnade nästan med en gång och gav ifrån sig oväntat höga snarkningar, Det var i allafall ingen risk att hon skulle somna ifrån sin vakt tänkte Mula samtidigt som hon satte sig till rätta och såg ut över den lilla gläntan. Det var en liten gräsbevuxen glänta, dom hade slagit läget mitt i, vid en omkull fallen bok. Runt omkring gläntan stod träden som tysta stilla åskådare. Hon var född och uppvuxen i denna skog, hon hade aldrig sätt något annat än skog, skog och åter skog, visserligen så fanns åar, sjöar kullar och långt borta vid horisonten där hemma kunde man se svartbergen, men man var alltid bevakad av dessa tysta och tigande vakter. Det måste finnas någon plats på jorden där man inte kan se träd som en jättestor glänta där man inte kan se kanterna eller som en gigantisk sjö där vattenytan bara fortsätter bort över horisonten. Plötsligt så rycktes hon ur sitt drömmar av ett ljud inifrån skogen hon reste sig upp, drog Theoron och gjorde sig beredd på det värsta men inget hände. Hon böjde sig fram för att väcka Imanap men till sin förskräckelse så upptäckte hon att han inte var där. Var hade han tagit vägen? Då hörde hon återigen ljud inne från skogen och ut kommer Imanap. När han såg Mula så ursäktade han om han hade skrämt henne men han var bara tvungen att lätta lite på trycket sa han generat och föresten så var det hans tura att vakta och hennes tur att vila sig. Mula la sig lättad ner och slöt ögonen. Då började Imanap sjunga med en mild och behaglig stämma:
Je imp
imp je
ba mai
ump tot u imp
pof u imp je
je ka sa tot bo få
Mula öppnade ögonen och frågade Impen vad det var för en sång och vad det betydde. 'Åh, det var bara en liten sång på Impiska som jag har hittat på tyvärr så skiljer våra språk sig åt så mycket så att den går inte att översätta' Svarade han lite generat. Sedan slöt Mula åter ögonen och somnade med Imanaps sång ekande i öronen.
Snart hemma
Imanap och Mula vandrade fram genom skogen och resan fortsatte helt utan problem eller bekymmer. En dag kom dom till en höjd därifrån såg dom ut över den kolossala skogen som sträckte sig från horisont till horisont som ett enda stort grönt böljande hav. Rakt norr kunde dom se Svartbergens toppar sträcka sig mot skyn och strax nedanför bergens fot såg dom sitt mål, i en öppning i den täta skogen låg ett litet slott och runtom slottet låg det hus utspridda det var två olika modeller på husen, ungefär hälften av husen var byggda resliga av trä med mycket utsmyckning och andra hälften var låga stora sten hus med grästak det fanns också en stor härgård det fanns bara en större gata som gick tvärs igenom den lilla märkliga byn. gatan gick ut ur byn och i stället för hus så kantades den av åkrar och fält ytterligare en bit så delade vägen på sig åt tre håll en av grenarna slingrade sig fram till gruvorna en annan, mindre använd gren gick ut till en stor äng där det stod en gammal sedan länge död ek den tredje väggrenen var nästan helt borta men man kunde ana att den en gång i tiden hade gått in i skogen och slutat vid en gammal och lite stuga. Det var en ganska vacker by men det var något över den som gjorde att den såg dyster ut och när Mula och Imanap tittade närmare så såg dom att slottet som en gång hade varit ett vackert litet alv slott nu var förfallet och nedgånget även husen och i byn av illa åtgångna men där hade invånarna försökt att bromsa förfallet. Även hos invånarna kunde man se något slitet och sorgset. Det var full aktivitet på åkrarna och vid gruvorna men det var inte med glädje dom utförde sina arbeten. Mula torkade en tår ur ögat och vände sig mot den lilla impen 'Det är dags, tiden är inne låt oss göra det vi ska, mot slottet!' Hon drog sitt svärd och började att gå ner mot byn med Imanap i hällarna.
Slutet
Fler och fler alver och troll slöt hoppfullt upp bakom dom när dom kom in på huvud gatan. När dom närmade sig slottet så stoppades dom av tre Gollems alverna och trollen stannade tvärt och stelnade till av skräck deras nyvunna mod var som bortblåst. Även Mula kände sig lite illa till mods hon hade ju trots allt slagits mot dom en gång tidigare och blivit dödad. Imanap däremot höjde handen och sa med stadig stämma 'Fer öd ro sadod ver ide nanu nanu' En blixt slog ut från hans hand och träffade dom tre varelserna som genast löstes upp och föll ihop till tre lerhögar, alverna och trollen började att hurra och skratta av glädje och lättnad. Mula och Imanap fortsatte mot det förfallna slottet när dom kom in på borggården så möttes dom av en enorm golem. Imanap började lika lugnt som förra gången 'Fer öd ro sadod...' längre kom han inte inan han träffades av ett kraftigt slag från monstret som slungade iväg honom. Nästa slag var riktat mot Mula men hon reagerade blixtsnabbt och hoppade åt sidan samtidigt drog hon sitt svärd som hon svingade mot monstrets kropp med en enorm kraft träffade svärdet monstrets stenkropp. Stenen och svärdet splittrades vid mötet och överdelen av golemen föll ner mot marken. Mula som hade ramlat omkull i slaget reste sig upp snabbt som ögat sprang fram till resterna av monstret som nu åter började att växa samman, stack ner sin arm i monstrets käft och plockade upp en liten barkbit. I samma ögonblick som hon avlägsnade barkbiten ur monstrets käft så föll den i bitar. Mula gick fram till Imanap och hjälpte honom upp. 'Hur gick det med dig?' Undrade hon och borstade av lite damm från hans ena axel 'Jodå, det är ingen fara med mig Jag är alldeles för gammal för sådana här äventyr' Sade han och vände sig mot stottet samtidigt som han plockade upp sin stav 'Kom så letar vi reda på Goff och Agon.'
Mula och Imanap gick in i slottet, där inne var det mörkt och stilla, en unken och instängd odör spred sig och dom var tvungna att hålla för munnarna. Dom gick in i stora salen där inne satt Uruk, Ugluk, Edolis, Elinor. Mula höjde det som var kvar av Theoron och skulle just måtta ett slag mot Uruk när Edolis ställer sig emellan och skriker 'Nej stopp!! Dom har inte gjort något, dom är inte onda det är Agon och Goff som har lurat dom!' Mula stannade upp såg på dom skräckslagna trollen sedan sänkte hon sitt svärd och frågade 'Var är dom då?' Elinor reser sig upp, pekar mot källartrappan och svarar 'Goff sprang ner där för kanske en timme sedan han bar på Agon, dom har inte kommit upp därifrån så dom måste vara kvar.' Mula vände sig mot trappan och började att gå dig då ropade Uruk på henne 'Vänta, Mula ditt svärd är trasigt, här ta min yxa' samtidigt så kastade han över sin yxa till henne och Ugluk fortsatte 'Ta det försiktigt dom är farliga, lycka till' Mula såg tacksamt på dom innan hon vände sig om och gick ner i källaren men Imanap i hälarna.
Där nere var de alldeles kolsvart men efter att Imanap uttalat en formel och hans stav börjat att glöda så såg dom att dom befann sig i en smal korridor men dörrar på båda sidorna, dom gick fram genom korridoren fukten rann ner längs dom mögliga väggarna. Korridoren ringlade sig fram likt en gång efter en gigantisk mask, dom kom fram till en trappa. Mula stannade och tittade ner i mörkret sedan såg om på impen 'Här ner ska vi och där nere är det bara ondska som väntar oss, du behöver inte följa med' sade hon. Imanap tittade surt på henne 'Vad är det för prat! Jag har kommit för att hämta tillbaka min bok och ingen ska hindra mig...' sedan fortsatte han nu med lite vänligare stämma '...Inte ens din godhet ska hindra mig, kom så går vi' och så gick dom två vännerna ner för trappan. Där nere var det ännu fuktigare och råare än va det hade varit en trappa upp korridoren med sina illa byggda väggar slingrade sig fram med ännu fler dörrar hur skulle dom hitta Agon och Goff här nere och hur visste dom att dom fortfarande var kvar? Även om det bara fanns en väg upp så kanske dom hade lyckats smita upp på något sätt, smittigt förbi dom där uppe dom kanske hade missat Goff och Agon. Plötsligt hörde dom ljud bakom en dörr och stannade det var någon som sjöng och skrattade. Mula sparkade upp den murkna dörren. Där inne på en enorm hög av guld satte Agon och sjöng:
Allt guld är mitt
det är gult och inte vitt
det glänser och strålar
åh, vad mycket stålar
Och det är bara mitt mitt mitt mitt mitt
Allt guld jag äger
jag lyckliga vad det väger
det skimrar och tindrar
för vad skulle hindra
Och det är bara mitt mitt mitt mitt mitt
Allt guld skänker mig lycka i livet
självklart det är ju givet
att man blir lycklig av rikedom
min skattkista ska aldrig vara tom
Och det är bara mitt mitt mitt mitt mitt
'Agon!' Röt Mula 'var är Goff och var är impboken?' Agon tittade upp såg först på Mula och sen på Imanap pekade på dom och utbrast i ett hysteriskt skratt så att han nästan trillade baklänges 'Hohohohahahihi, papper är inget att ha, jag har guld och det är bra' 'Men var har du gjort av den' försökte Mula igen 'Boken jag ej äger, känn vad mitt guldet väger!' Sa Agon reste sig i ett skutt sprang fram till Mula och sträckte fram sin hand i den höll han en guld klimp, Mula skulle just till att ta den då han ryckte undan handen, skuttade ett var runt dom samtidigt som han hela tiden skrattade hysteriskt. Hur skulle dom få något vettigt ur denna galning? Mula var just påväg att ge upp när Imanap fick en idé. Han gick fram till högen av guld plockade upp en klimp och höll den framför gnomen. Han blev som förbytt han högg, spottade och klöstes efter impen som hela tiden hoppade undan 'Ge hit

Skriven av: johannes lancing