Sagan om Sofia i Florida

SAGAN OM SOFIA I FLORIDA



Hej jag heter Sofia och jag ska åka till Florida om två dagar! Det är jättepirrigt! Det är måndag morgon och jag är så trött men går upp i alla fall. Sen tittar jag på klockan och ser att den är fyra på natten.
Jag kollar på mamma och säjer trött:
- Varför väcker du mig så tidigt?
- Vi har ändrat dag på resan, svarar mamma.
- Väcker du mig för det? Kunde du inte säga det imorgon?
- Vi ska åka idag ,sa mamma.
- Men skolan…resväskan då?
- Fixat! säger mamma och tar fram en stor fet resväska.
- Ska jag bära den feta! utbrister jag.
- Nej…den får pappa ta.
- När ska vi åka? säger jag förväntansfullt och ivrigt.
- Så snart vi är klara, svarar mamma rakt.
Och så bär det iväg. Jag har hela baksätet för mig själv för min lillebror är för liten för att följa med. Han är fem år. Själv är jag tio år. Vi ska flyga från Arlanda. Vi bor i Linköping, så det tar ungefär två timmar att åka bil. Det blir min första utlandsresa så jag är lite skraj för att flyga. Jag tycker det ska bli speciellt spännande när planet startar. (När man flyger uppåt i början alltså.)
Nu är vi på flygplatsen. Vi sitter och dricker juice i cafeterian Night. Då frågar jag:
- När ska vi gå på planet, pappa?
- Om tio minuter, svarar pappa ganska spänt.
- Är det inte spännande, Sofia lilla? frågar mamma.
- Jo, det är hur pirrigt som helst, svarar jag.
Sen ropar dom i högtalaren att man ska gå till gate 3 för att gå ombord på planet till Florida. Då snurrar allt och blir svart för mig. Jag vaknar av en röst lik mammas som säger:
- Är det så pirrigt lilla gumman?
- De… det verkar så , säger jag stammande.
- Skynda nu, planet går snart! ropar pappa.
Och så går vi ombord. Sen går det uppåt. Det är ganska mysigt.
- Eller hur pappa? sa jag.

- Szznark…, låter det från pappa.
- Det var kul, säjer jag, men det verkar läskigt att landa också.
- Men lilla gumman sluta nu, säger mamma.
Sen säljer dom läsk och jag säjer till mamma:
- Måste jag betala läsken själv?
- Om du vill.
Jag hör inte riktigt vad mamma sa så jag säger:
- Okej, visst.
- Säkert, säger mamma och plockar upp MIN plånbok!
Vilken tabbe va. Sen ringer pappa hem (min lillebror är hemma med mormor och morfar) och berättar att vi är på planet och allt gått bra. Men då säger hon som säljer läsk:
- Du får absolut inte ha en mobil på planet! Det är livsfarligt för vi kan störta då!
Då säger pappa:
- Hjälp, I forgot it.
Undrar varför pappa pratar engelska. Det var kanske en för stor tabbe för honom så hans hjärna vart omvänd, vem vet vem vet.
Nu börjar planet guppa och jag skriker:
- Det är för sent , det är för sent!
Nu slutar det guppa och alla glor på mig och flygvärdinnan säger:
- Du kan vara lugn, det är bara luftgropar.
Och som vanligt blir jag knallröd i ansiktet och jag vill helst ta en fallskärm och hoppa ut igenom fönstret. Men nu sitter jag här med alla blickar mot mig. Efter några pinsamt långa sekunder säger flygvärdinnan att man kan beställa mat och alla börjar prata som vanligt.
- Vad ska du ha för mat lilla gumman? Man kan välja barnportion också.
- Vad finns det att välja emellan? frågar jag.
- Ost och baconröra eller spagetti och köttfärssås.
Jag svarar snabbt:
- Spagetti och köttfärssås.
Och så får jag det. Det är en Ploppchoklad också.
Nu går det plötsligt ner mot marken men den här gången blir alla
andra rädda och skriker:
- Vi kommer att dö, vi kommer att dö.
Piloten ropar i radion:
- Vi har slut på bränsle och måste nödlanda. Var beredda på en stor duns.
Jag ska aldrig mera flyga! Aj… det var en stor duns. Man får gå av planet om man vill så det gör jag. Jag går in i en affär med halsband och köper ett halsband där det står ”lovers” på. Det ska jag skicka till Rasmus. Vi blev ihop innan jag åkte. Nu går jag och sätter mig på en bänk och käkar chips. En ettåring kommer och tar min chipspåse. Hans mamma säger till så jag får tillbaka den men då tar han ett chips och äter upp det och rotar efter ett chips till. Jag går för det kommer en liten till. Jag går ut till planet men… det är inte där! Jag vet ju inte ens var jag är! Jag går fram till kassan och frågar:
- Var är jag?
- Ste mova? svarade hon.
- Do you speak English? frågar jag på min finaste engelska.
- No, groni bon lis ?
Jag går därifrån. Men … titta en telefon! Jag plockar upp plånboken, men jag har ju köpt upp pengarna jag hade med mig ut från planet! Jag går ut för att låna pengar av någon vänlig svensk herre. Där ser jag någon. Blå ögon och ljust hår, typiskt svenskt. Jag går fram till honom och frågar:
- Är du från Sverige?
- Ja, jag fick immigrera från Sverige fast jag inte har gjort något. Du då, vad har hänt med dig?
Och så berättar jag det hela. Han säger sorgset:
- Jag har tyvärr inga pengar. Men det är lätt att tjäna pengar, vet du hur?
- Nej hur? svarar jag och skakar på huvudet.
- Man spelar! Kan du spela någon sorglig låt på fiol?
- Ja det är klart, säger jag med stolt röst.
Han tar fram en fiol med två strängar och frågar:
- Kan du spela på den här?
- Jag tror jag kan spela ”Första låten” på den.
Och så sätter jag igång. Vi får in massor av pengar. Men det är konstiga pengar, det ser ut som dollar.

- Jag går på toan, säger jag till Namnlös.
- Okej jag väntar här, svarar Namnlös.
- Nu är jag…
Han, Namnlös, är borta och fodralet är tomt!
Åhå, jag som är så hungrig. Nu får jag spela om. Jag sätter igång att spela. Det tar lång tid men nu är klockan fem och jag började ju ett så nu var fodralet överfyllt av dollar och cent. Jag tar tre cent
och lägger ner i fickan och tar med fodralet för säkerhets skull. Jag går och ringer. Tre cent, 1minut står det. Jag slår numret till pappas mobil: 073 5351190. Så här låter det:
Välkommen till Jannes automatiska telefo… Det bryts.
Jag går och köper mat istället. Det smakar gott. Nu går jag ut från flygplatsen för att hitta ett hotell. Jag tror jag skymtar något, det
är många fönster och en swimmingpool. Jag knackar på och ut kommer en gammal tant.
- Vill du ha ett rum? säger hon på svenska.
- Ja, finns det något ledigt, svarar jag artigt.
- Nej, svarar tanten snabbt och smäller igen dörren.
Jag går vidare. Allt ser så konstigt ut här. Jag går och tittar efter ett ställe utomhus att sova på men först tar jag ett bad, jag är ju så skitig. Jag köper glass också och lägger mig vid en sanddyn för att sova. Det börjar bli mörkt…
Nästa dag:
- Ah, jag är helt sandig! Jag kan inte komma loss. HJÄLP! HJÄLP! Han som krattade stranden igår, kan nog hjälpa mig.
Han är lång och ganska kraftig. Han skottar bort sanden som är över mig. Jag tar mina pengar som jag hittar i sanden och ger honom en dollar, men han vill inte ha den.
- Du ser ut att behöva den mera, sa han
Det är bara några få dollar kvar i väskan. Då säger han:
- Du ser svensk ut, jag heter Isam, vad heter du?
- Jag heter Sofia, svarar jag.
- Var bor du?
- I Sverige, vi var tvungna att mellanlanda här och då missade jag planet.
- Följ med mig hem så ska du få i dig något och låna telefonen. Åkte du med dina föräldrar?


- Ja, Dom märkte säkert inte att jag var borta, sa jag och kände en tår
rulla ner för kinden. Vi går hem till Isam och dricker o’boy. Jag
lånar telefonen och ringer till pappas mobil: 073-5351190 slår jag.
- Hallå, snyft, det är snyft, Janne.
- Hej det är Sofia, snyftar jag glatt.
- Sofia, min lilla flicka… var är du? Vad har hänt?
Då börjar jag gråta. Nu berättar jag allt som hänt i minsta detalj.
- Stackars dig, hur kunde jag glömma? Jag och mamma somnade på planet och har letat efter dig som dårar! Vi kommer och hämtar dig med en hyrbil så kan vi ha vår semester! Säger pappa.
- Jag ska aldrig mera åka utomlands, säger jag tyst för mig själv.

Av: Daniella Johansson

Skriven av: Daniella Johansson