Publicerat
Kategori: Drama noveller

Saker som inte har hänt

Det var helt jävla omöjligt. Jag satte mig ner på köksstolen och stirrade igen på den vita stickans fönster som indikerade resultatet. Två streck. Två. Jävla. Streck. Jag tog upp pappret igen och tittade för tredje gången på instruktionen om hur ett positivt test såg ut trots att jag visste. Det måste vara fel. Men jag visste ju att det inte var fel. Min kropp hade redan berättat att det stämde när den gav mig signalerna som gjorde att jag köpte testet över huvud taget. Jag sjönk ihop och lät pannan falla ner på köksbordet och släppte ut alla känslor i en stor tung suck som övergick i skrik som övergick i ett jämrande som öppnade porten till tårar som strömmade från en skakande rädsla över vad som skulle komma. Jag grät så att jag kippade efter andan. Axlarna skakade och jag andades in med ett väsande ljud och tårarna strömmade så snabbt nerför ansiktet att de sögs in i munnen när jag flämtade efter nästa andetag och de jag inte svalde droppade ner på golvet. Jag grät över vad jag skulle göra och vad som inte skulle bli och vad som skulle kunna bli och det var absurt att ens tänka den tanken och den skrämde mig mer än den andra och det grät jag också över.

Jag samlade mig och tog upp telefonen och ringde min äldsta kollega. Hon som var som min mamma på jobbet. Den varmaste omtänksammaste mest närvarande mamma som jag kunde prata med om allt och som var allt det som jag önskade att min riktiga mamma skulle vara. När hon svarade raserades allt jag hade samlat ihop igen och bara ljudet av hulkande kunde nå henne i andra änden. DET ÄR PÅ RIKTIGT hulkade jag. Hon förstod direkt. Jag hade skämtat om det på jobbet att hahaha jag kanske är gravid men det spelade ju ingen roll att skämta om det för det var ju inte på riktigt. Hennes varma röst lugnade mig och hon sa att det här skulle lösa sig och jag trodde på henne och hon sa att vad jag än ville göra skulle det bli bra och jag ryste och grät lite till över att hon ens sa så för det fanns inga alternativ och jag ville inte att någon skulle låtsas att det fanns alternativ. Alternativ skulle innebära att jag var tvungen att göra ett val och jag ville inte göra något val. Jag ville bara göra så att det här aldrig hade hänt så att jag inte behövde välja över huvud taget. Sen ringde jag tre kompisar till och grät ut för var och en av dem och vältrade mig i deras sympati. Nu var det jag som hade det värst och allt handlade om mig. Jag kunde bara suga in mig alla tröstande ord och fulla uppmärksamhet utan att behöva ge någonting tillbaka. Någonstans njöt jag lite av det.

Morgonen efter sjukanmälde jag mig till jobbet och tog upp telefonen och ringde gynekologmottagningen så fort klockan blev åtta. Sköterskan skulle prata med min gynekolog och sa att hon skulle be henne ringa upp. Jag satt stilla på soffan och glodde med tom blick på telefonens display i de 39 minuter det tog innan hon ringde upp. Pausade mig själv. Pausade tiden. Innan hon ringde tänkte jag inte en tanke till alls. Ring.
Hej, du hade sökt mig.
Ja. Jag satte in en kopparspiral hos dig för ett halvår sedan och nu (rösten sprack och jag började gråta igen) är jag gravid.
Det blev tyst på andra sidan.
Oj... men lilla vän. Det hördes att hon inte visste vad hon skulle säga. Hon sa det inte på ett nedlåtande sätt. Hon sa det med kärlek och omtanke i rösten. Hon var lika förvånad som jag.
Vet du vad du vill göra, frågade hon.
Ja. Svarade jag.
Du kan komma klockan 13 så hjälper jag dig.
Tack.
Vi la på. Jag grät en stund till av sorg och av lättnad.

Jag sa ingenting till honom. Det behöver man väl inte. Nu satt jag ju redan på gynekologens kontor och skulle göra allting ogjort så det fanns ju inget att säga. Inget han skulle ta ställning till eller val han skulle göra. Snart hade det ju aldrig hänt och man kan ju inte springa runt och berätta om saker som aldrig händer.

Framför mig låg ett papper med lite uppgifter jag fyllt i. Mitt namn och personnummer och vilken typ av preventivmedel jag hade och när jag hade mens sist.
Okej, sa hon. Först och främst måste vi bekräfta att det stämmer. Jag fick en vit plastkopp och fick gå ut till toaletten, kissade i den och fick lite på fingrarna medan jag med skakig hand letade runt efter strålen. Jag ställde in koppen in luckan i väggen på toaletten och gick tillbaka till hennes rum där hon redan öppnat luckan på sin sida väggen och tagit ut muggen. Så fånigt, varför kunde jag inte bara bära med mig den ut och ge den till henne. På det här sättet var det som att det inte kommit från mig och min kropp längre. Producerat av mitt blod och mina njurar med mina hormoner och dess hemligheter i. Det var inte mitt kiss i en vit plastmugg längre när den passerat genom luckan, den bytte identitet och blev ett kroppslöst urinprov. Som rökdörren i Sikta mot Stjärnorna, tänkte jag. Typ. Kom ut i fjäderboa, peruk och läppstift. Tadaa.

Hon doppade en liten tunn papperssticka som inte alls såg ut som de test man gör hemma, och tittade på den.
Ja det stämmer sa hon. Jag blev inte förvånad och reagerade knappt. Det visste jag ju.
Då ska vi göra ett ultraljud också. Hur du än väljer att göra så måste vi ta ut spiralen, den kan du inte ha längre. Jag fick klä av mig till den förnedrande Kalle-Anka-looken och sätta mig i den hatade stolen och lägga upp benen och ultraljudsproben var kall och hård och tryckte mot min insida och pressade sig uppåt inåt så att det sög till i magen som att organen var tvungna att bereda väg. Hon såg spiralen, den hade flyttat sig ur sitt läge. Istället för att sitta som den skulle som ett T i livmodern hade den halkat ner så att den nedre pinnen i T:et satt i livmoderhalsen. Det borde gjort ont när den flyttade sig, sa hon. Jag sa att jag inte märkt något. Två månader tidigare när jag duschat och tagit ut menskoppen i duschen hade det sugit till som en mensvärk i magen, men det var ju inte så konstigt eftersom jag hade mens. Jag hade inte tänkt mer på det. Var det alltså det lilla som äventyrade hela skiten och förstörde statistiken som ett 99-procentigt preventivmedel? Det var klent.

Sen såg jag det där andra. Jag trodde inte att det gick att se nu. Jag trodde att det var alldeles för tidigt och att det som hänt inte var synligt än. Eftersom det inte hänt kunde det inte finnas något. Saker som inte har hänt brukar man inte kunna se. Det här kunde man se.

Nu skulle berättelsen kunna ta en alternativ vändning och ge en storartad känslomässig redogörelse om att när jag såg den där lilla skuggan på ultraljudsskärmen förändrades allt och förändrades jag och fylldes av någon gudomlig uppenbarelse av att det fanns något större och att inget händer av en slump och att det här var meningen och hallelujah skapandet av liv är det vackraste som finns. Det gjorde jag inte. Jag kände ingenting. Jag såg en vit skugga som motsvarade en liten geléklump och jag kände ingenting. Geléklumpen väckte ingenting hos mig mer än bekräftelse på verkligheten av det och den var inte vacker någonstans och jag önskade att den drog åt helvete och försvann långt bort dit den kommit ifrån. Det fanns inget vackert alls i det som hänt två och en halv vecka tidigare.

Nu kommer jag ta spiralen så det kommer nypa till, sa hon och väckte mig ur tankarna. Hon tog den och det nöp till men inte i närheten av hur ont det gjort att sätta in den ett halvår tidigare när jag svimmat i stolen. Den kom ut. Jag bad att få titta på den. Jag skulle se den jäveln i ögonen. Den skulle skämmas. Vad liten den var. Ett litet T i metall. Oansenlig. Ful. Insmord i gulvitt gegg. Vad liten den är, sa jag till den.
Ja de är inte större än så svarade hon något förvirrad och förvånad.
Jag fick ta på mig kläderna och sätta mig på stolen bredvid hennes skrivbord igen. Dåså sa hon. Du är i vecka fem började hon.
Vecka fem? avbröt jag. Det går ju inte, för fem veckor sedan hade jag ju mens. Det kan inte vara mer än två-tre veckor sen, fortsatte jag.
Man räknar från förra mensens första dag, förklarade hon. Fan vad ologiskt tänkte jag men ifrågasatte inte mer. För mig var det två och en halv vecka exakt och för mitt inre blixtrade bilden förbi av honom över mig när han kom och jag kom inte och han stönade och jag såg också en bild av alla hans spermier som simmade kapplöpning i mig för att fullborda det de var där för men som varken han eller jag var där för. Vecka två och en halv är det faktiskt tänkte jag. Jag kände ju inte ens honom för fem veckor sen, det var det dummaste jag hört.
Vill du avbryta? Fortsatte hon och jag förlät henne direkt för fem-veckors-påståendet och jag älskade henne igen. Hon sa avbryta. Inte göra abort, inte ta bort det, hon hade aldrig ens nämnt ordet gravid. Avbryta var precis vad jag ville göra. Kliva av tåget direkt som kördes av en oduglig metallbokstav och som ett gäng jävla spermier kastat mig ombord på. Avbryta handlingen som pågick och återgå till den gamla och aldrig någonsin starta en ny.
Ja, det vill jag, sa jag och hon fortsatte med att förklara hur det skulle gå till. Jag fick information om den samtalshjälp och stöd som fanns att få. Eftersom jag var i en så tidig vecka skulle jag få göra allting hemma själv. En vecka senare skulle jag få komma tillbaka på ultraljud för att se så att allt såg bra ut, det vill säga att geléklumpen gjort som tillsagt och dragit åt helvete. Jag skulle få ett piller nu hos henne och sedan få med mig de andra pillrena hem som om exakt 24h skulle dra igång hela skiten och göra allt ogjort.

Hon gick och hämtade medicinerna och hon la ett piller framför mig på skrivbordet och ställde en vit plastmugg med vatten bredvid. Likadan som den jag kissat i tjugo minuter tidigare. Kunde inte Landstinget variera sig lite för känslans skull åtminstone, men nej, såna här ställen fanns inte för att vara trevliga att gå till, de hade en funktion att fylla och dessutom var det skattepengar. Du får vackert ta och dricka ur kissmuggen och sluta klaga, folk vill gärna att deras skattepengar ska gå till något viktigare än att rädda lösaktiga oaktsamma tjejer som är gamla nog att veta bättre ur knipor de själva har satt sig i, tänkte jag och tog plastmuggen i en handen och pillret i den andra. Hon var tvungen att se att jag tog pillret för att få bekräftat att processen var startad. Jag fick en känsla av att hon skulle ta mig ur Matrix. You take the white pill...the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe, sa Morpheus röst i huvudet. Jag ville tro att inget hänt och det skulle jag snart få göra efter det räddande vita pillret. Hon tittade på mig och väntade. Jag plockade upp det anonyma pillret och insåg att jag var mer rädd för det här pillret än för färgglada motsvarigheter i klubbmörker. Du är fan vriden, sa hjärnrösten. Jag stoppade in pillret i munnen och tog en stor klunk ur kissmuggen och svalde det. Det gled långsamt genom matstrupen och jag kunde nästan känna det hela vägen ner till magen. När kickar det, ville jag fråga men jag sa ingenting. Det var påbörjat. Jag fick med resten av medicinerna som bestod av starka smärtlindrande kodeintabletter, paracetamol och två vagitorer som var själva startskotten, tillsammans med en instruktion hur det skulle göras och cyklade hem.

Kvällen efter kom och Liv kom hem till mig för att hålla mig sällskap. Hur ironiskt att min bästa vän heter Liv när det var precis motsatsen hon skulle stötta mig genom. Jag var rädd för att jag inte visste hur kroppen skulle reagera. Tänk om jag skulle förblöda och dö. Tänk om jag skulle snea på morfinet och bli psykotisk eller nåt. Jag var livrädd för knark när jag inte var full först. Kanske var bäst att snabbt sänka en vinare? Jag slog bort tanken igen. Jag kände ingenting av hormonpillret jag fått ett dygn tidigare, för vissa startade allt redan av det men den här geléklumpen verkade inte ha planer på att ta vägen någonstans än. Liv hade med sig kladdkaka och grädde och bär. Jag gick in på toaletten och öppnade förpackningen med de två stora vita tabletterna som skulle stoppas in hela vägen in i brottsplatsen. Jag kissade och förde sen upp dem så djupt jag kunde. De gled trögt in. Jag tvättade händerna och gick ut igen till soffan och satte mig och vi tittade på en välgörenhetsgala och åt kladdkaka med hallon och grädde.

Trettio minuter senare låg jag i fosterställning av buksmärtor, fan vad ironiskt igen förresten att det var jag som låg i fosterställning, och kallsvettades och vred mig på soffan. Jag kände mig febrig. Jag behövde gå på toa och stapplade framåtböjd iväg med en hand runt magen för att lindra smärtan som vred sig flera varv därinne. Något försökte vrida ur min livmoder som en disktrasa. Jag föll ner på toaletten och diarré rann ur mig och samtidigt började blod och klumpar krystas ut ur mig. Jag satt kvar tills helvetesvulkanutbrottet var över och lite till, torkade mig och bytte binda och krälade dubbelböjd tillbaka till soffan genomsvettig. Smärtan växte och växte och jag vred mig i soffan i förmodligen samma mönster som livmodern vred och krängde därinne, motvillig att släppa tag om det den så enträget försökte skydda. Febern och kallsvettningarna steg. HÄMTA EN HINK skrek jag till Liv och hon kastade sig ur soffan i panik och visste inte vilket håll hon skulle vända sig åt och jag skrek STÄDSKÅPET och hon kastade sig tvärs över rummet, slet upp dörren, slet ut hinken så att dammsugarrör och moppar flög åt alla håll och hann precis skjuta fram den under mig innan jag kräktes upp hennes hemmabakade kladdkaka och grädde och bär och rullade sedan tillbaka i soffan och skakade av frossa. Upp igen till toan och samma procedur upprepade sig som innan och blodet rann och rann.

Jag satt kvar där länge, lutade min svettiga panna mot det kalla kaklet och tänkte på exakt två och en halv vecka sen och hur det var ett jävligt dåligt ligg och inte nånstans värt det här och varför gör jag sånt ens och undrar om det är normalt med så här mycket blod och det var synd på den goda kladdkakan och att kladdkakan och hallonen när de kom upp ihopblandade med magsaften alltför mycket liknade det som rann ur mig nu.

Min kropp gjorde en krystande vridning och jag skakade till av smärta och tänkte på honom igen. Inte han för två och en halv vecka sedan. Han spelade ingen roll. Han för två år sedan. Han som aldrig försvunnit. Allt skulle varit annorlunda om det var han nu. Jag tog emot ännu en kramp och jag lät min kropp bestraffa mig med smärta för det jag gjorde.

Jag lutade mig mot kaklet och lät tårarna rinna färglöst och tyst ur mitt inre medan livet han och jag skapat rann rött och tyst ur mitt inre.

Då jag vill publicera anonymt och låta texterna tala för sig själva, avstår jag en beskrivning.
Nirak Lo är medlem sedan 217. Nirak Lo har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag här för dig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren