Publicerat
Kategori: Novell

Saltslottet

Sade
Hur ångestfylld och plågad en människa känner sig
fjättrar dem under denna fas
Dagen smög sig bort
Och natten ingick månen hon sade: Ack, var inte orolig för det. Denna natt hade månen en silkesslöja

Denna berättelse om en resande människa på färd. Hennes berättelse. Likaså hennes ihoplappade läderstövlar formade runt fötterna, från år av tygelse. Likaså det svarta håret drypt i svett trots nattens kyla. Likaså kedjan runt halsen med silvermedaljongen innehållande hårlocken från en nu glömd person. Detta är bärarens berättelse.

Jag ser himlen gå från blå, grå till svart. Ljuset tynar bort framför mina ögon och färgen rinner av arket. klipporna förlorar all sin textur. De blir till siluetter och detaljerna sköljs bort av mörkret. Beskyddande täcker de mig, en sköld mellan min form och universum, den svarta himlen.
Hela min kropp är spänd, mina lungor är ihoppressade bakom sitt galler. viljan att befria dem överkommer mig.
Blodstrimma ur ögat rinner. Iris min Iris.

En ljuskägla mot ett hål, kanske är det ett hål som mynnar ut till någon annan plats. Om inte en stjärna
Med sin fulla barmhärtighet för havet mig mot en ensam ö.
De vaggar försiktigt båten, likt vågorna denna kväll känt till min resa och inte velat hindra mig. Jag ror tills armarna dunkar, sedan låter jag jollen glida. Strömmarna för mig mot ön, dödar impulsen, viljan att vända om, omöjligt nu. Jag litar på att de ska föra mig till stranden. Som de gjort, kanske känner de igen mig. Vågorna.
Stranden av vita stenar en bra plats att lämna båten. stigen upp mellan klipporna gömmer sig mot himlen men den vassa stenen glänser svagt av regnvattnet och lyser upp vägen framför mig. Visar vart stigen går, likt även berget känner till min resa.
utan förvarning står det framför mig. Smugit sig på mig likt ett rovdjur på jakt, detta slott. Kristaller, väggar av kristal, vita trots ljusets frånvaro.
Slott av salt

Jag höjer min hand men stannar upp, tvekan smyger även den sig på. Ingen finns utom mig så jag knackar två gånger sedan sänker jag min hand. Låset vrids om och porten glider upp. Har de i min hand de väger tungt.
En hornklädd man i skrud möter min blick. Horn som är för mig osynliga.
Skenet från lyktan hans bländar min oro.
Jag oroar mig för mycket, maniskt besatt av en tanke som blir omöjlig att släppa. Det finns en vacker stilrenhet i februarikvällen.
I rummet strömmar varmt ljus ut, trots dess svaghet bränner elden ögat. Vant sig vid den mörka scenen utomhus. Här frodas nyanserna, de tillåts leva allihopa, så länge ljusen är tända.
Hur var det med dig?
timme sista vid liv, skulle den lysas upp av så någonting?
Det är bra, tack. Hur är det själv, än är du vid liv
Ingenting kommer nära den avlägsna drömmen om ett evigt liv. En omöjlighet
Än är du vid liv, instämmer du.
Förmådde att ett besök var min skyldighet jag har mitt öde.
Nomadiskt vandrande genom världen när jag borde bege mig hem. Slösar bort min tid, vilken skatt förväntar jag mig gräva upp ur jorden? Planlöst gå, fundera, frysa smått.
Inne får jag färg igen, allt imperfekt, alla hål, blir tydliga.
Blir viktiga igen.
För all del, välkommen. Om jag kände till ditt stundande besök skulle jag förberett, du måste vara hungrig
Har dig med mig vart jag än går

Tack men jag kan inte stanna länge, jag beklagar mig för att ha kommit såpass hastigt. Darrar. Öden man gärna undviker är de klaraste vet du det?
Du svarar om jag knackar på porten.
Ruttna i min kropp anspråkslöst tynar bort. En känsla fyller en, Stiger, växer, expanderar ett moln av spyfärdighet.
Jag kan förstås inte gå, du vet varför jag kommit och det blir för mig inte möjligt att vända och lämna det som mig väntar.
Så jag pekar ansiktet uppåt sträcker på nacken vrider mig. Öppen mun jag kvider. Drar in genom näsan och andas långsamt ut likt mina lungor håller på att gå sönder.
Har du fortfarande nyckeln? Skulle jag få gå ner och titta? Det drar mig till sin barm. Någonting inne i slottet drar mig till sig.
Återvända till den platsen, till den sanning som vissnat och blivit falsk. Min tankegång är mina ögon, mitt minne är det jag sett.
Stensalen upplyst men spartanskt inredd, ett matbord av mörkt trä, bär på endast en ljusstake i järn. Bredvid intill väggen står din gamla rustning och ditt svärd.
Stillsamt rum likt friden som föregår pandemonium.
Dörren är inte långt bort.
Skär ett hål i skyn. Öppna för budbärarna och de landar på mina axlar. Sitter tyngdlöst där utan att störa, inte deltagande i handlingen utan bara här för att tolka.
Rör vid mitt ansikte känner såret i skyn.
Rör vid molnen Känner såret i hyn.
Bakom mig står du redan.

När jag står där i dörröppningen skakar min arm så. Ute möter regnet klipporna. Men nu står jag här vid porten till en av de många katakomber. Mörkret ger min form engelens nyans. Som för att spegla den bit av universum som finns i just mig – man glömmer lätt bort andetagen så jag drar ett djupt ur luften – och undrar om biten som finns i dig.
Vi kanske möts i framtiden någon gång. Trots allt
Hur jag kommer minnas dig, som om tiden stått stilla och jag aldrig upplevt något annat än din närvaro.
en melodi nästan, omöjlig att höra.
Nå hur ska du ha det? Du kan inte stå här i dörröppningen hur länge som helst.
Nyckeln i min hand den drar mig nedåt, mot kärnan.
Blöder under naglarna nagelbanden avslitna. Ett lager av dam samlas framför ögonen, har inte blinkat på ett år.
Ärrad är hans rygg piskad och hopkurad likt ett foster. Behovet av att skrika fyller mig och allt jag en gång tyckt var vackert är ohyggligt.
Fuktiga trappsteg bär mina ben och för mig bort från dörren, nedåt.
De grönsvarta väggarna i gången tar över blicken min, eller tankarna. Ser på. Allt utanför dröjer sig kvar men oron över att det ska försvinna.
Oron
Efter min färd nedför trappan anländer jag i en håla i bergets grund.
Stiger in i ett rum konstruerat av mänskliga händer och långt ovanför mig hör jag porten slås igen.
Nu skriver jag detta, min memoar, berättelsen om hur jag hamnade här. Berättelsen om att bli. Fångad i en fängelsehåla på piratön, i slottets katakomber. Mitt sällskap fångvaktaren med sin kappa. Fångad i bergets nervsystem, jag närs av bergsströmmarna.
Himlen hänger lågt likt den när som helst ska störta ner och med ett dån landa på klippan. Döljer trädens kronor kanske har de redan gått och lagt sig. Somnat mot nattens mjuka former. Nuförtiden somnar jag också här, I den djupaste hålan.
Kan inte känna mina tänder vad jag en gång haft går förlorat. Ett desperat försök att återfå.

Att aldrig åter få känna det förflutna, min skräck.
Fängslad med en orm i min hand. Fängslad flyger insekten mot lågan infernot är vad den begär. Hans vingar fattar eld, flammar upp och hans önskan besannas.
Kan känna att mina tänder sitter där.
Så jag saknar det redan trots att det fortfarande klär min kropp med sin röda skrud.
Enda skillnaden att det inte längre är fängslat av sina ådror inte längre vägleds det får rinna fritt strömma dit helst det vill. Jag ska inte stoppa dig men jag saknar dig redan mitt blod.
Så jag saknar skyn
redan trots att den fortfarande klär mitt sinne och min hud.
Enda skillnaden att du inte längre är fängslad av mig. Det vill jag intala mig själv.
Hur det faktiskt ligger till, varför jag i sanningen släpat mig nedåt i denna håla blir en omöjlig fråga.
Kan endast höra ljudet av droppar som möter stengolvet ingen närmar sig ingen nära.
Mitt hem skyddar mot regnet trots det fukten består. Vad framtiden håller för mig skrivet i sten såpass säkert, trots det fruktan består. Vad som är frivilligt vad i helvetet vet jag om det.
Vad jag i sanningen ville, spelar bara roll, bär bara frukt ifall jag bejakar den viljan.
Det är omöjligt. Allt jag försökt mig på mynnar endast ut i otillräckliga strömmar, oförmögna att slå sig fram, oförmögna att hindra sig från att torka ut och sugas upp av berget.
Att gå tillbaka samma väg uppför trappan är förstås så enkelt. Om det bara vore så enkelt.
Jag är fast på piratön i slottet av salt.
Det känns som år passerat.
Min enda uppfattning av tiden, en springa i berget där ljuset kilar in.
Grå sten föregicks i mitt liv av den svarta skyn monokroma nyanser. Det var sista gången den eviga rymden visade mig sitt ansikte. Den kvällen då jag anlände på jollen.
Kanske inbillar jag mig men i min håla en timme för mig okänd, talar till mig, med klaraste röst. Engel eller djävul. Kanske endast i mitt huvud, kanske hör jag inte denna röst på riktigt. Nu vet jag inte mer, det den säger mig ristar jag med dolken in i väggen.
”Du, du tror du ditt öde kan. Såpass övertygad, maniskt intalat dig själv att detta är din eviga plats där du hemma hör.

Vem är du att skriva ditt öde i sten, du varelse i mänsklig form. Som tro sig ha fått ett tecken från gud. Tro sig veta var framtiden ligger.”
likt herden uppenbarar sig ännu en gång solen. Hans lans spetsar min uppfattning om livet och mina ögon anpassade till mörker bränner mig blind då jag åter hamnar i ljuset, ironiska friheten som jag berövat mig själv.

Student som tycker om att skriva! Gör även visuell konst för att det är så kul
Martin Johansson är medlem sedan 2024 Martin Johansson har 3 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren