Publicerat
Kategori: Novell

Samtalet som förändrade allt, del 1

Det var en skön och solig sommardag, precis vad som behövdes den sista veckan på sommarlovet. Att skolan skulle börja om bara en vecka kändes ofattbart och helt fel. Att 10 veckor bara kunde försvinna sådär. Och så skulle det bli en ny skola också, börja i gymnasiet skulle jag. Kändes verkligen stort. Det skulle bli Norra Real för mig och jag var hyper nervös över att få träffa den nya klassen. Det hade krävts mycket plugg för att komma in där och jag hoppades att det skulle vara värt allt slit. Jag var så inne i mina tankar att jag inte ens såg honom först. Det var inte förrens han började ropa: Erica, Erica! som jag la märke till honom. Och när jag såg vem det var så kunde jag inte tro det. Det var Philip, min bästa vän och min allra första kärlek. Eller det var ju i fyran vi var kära men ändå. Jag kunde inte tro att han var här. Han hade flyttat till Örebro när vi skulle börja femman och jag var helt förkrossad, jag förlorade min bästa vän då och jag kunde inte tro att han var här. Och att han ens kände igen mig, det hade ju gått minst 3-4 år sen sist vi sågs, och enligt mig så såg jag inte alls likadan ut längre. Det blonda håret var sen länge borta och nu var jag brunett igen. Men han kom fram till mig och gav mig en stor björnkram. Jag insåg hur lång han hade blivit och kände mig kort, men jag kramade honom tillbaka.
”Det måste vara minst 3 år sen vi sågs sist” sa jag. ” Så hur kunde du känna igen mig?” Frågade jag lite fundersamt. ” Det är ju inte så svårt att känna igen dig, skulle sett dig på flera hundra meters avstånd, du sticker ju alltid ut. Plus att jag pratade med din mamma för ett tag sen så jag frågade efter dig och hon sa att du var här, så.” Svarade han med ett leende på läpparna. Han hade inte förändrats alls, han var lika gullig och barnslig som vanligt. Men för en gångs skull, så gillade jag det. Sen så ändrades hans ansiktsuttryck och kollade lite snett bakom mig. Automatiskt vände jag mig om och såg Sara komma emot oss. Sara var den där populära tjejen som alla killar gillade. Men när jag läste Philips ansiktsuttryck så fick jag en annan uppfattning. ” Kom så går vi någon annanstans” Sa han och drog i min arm. ” Philip, hålla? Philip, vänta!” Skrek Sara efter oss men vi bara fortsatte gå. Jag kollade bak en gång och såg att hon hade gett upp och gått åt ett annat håll. Det fick mig att fnissa lite för mig själv.

Vi gick längs kajen en bra bit tills vi kom fram till Rålis. Vi satte oss på gräset och bara njöt av solen ett tag. Jag kikade på Philip lite då och då och varje gång han mötte min blick så log han. Samma leende som när vi möttes, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Vi satt där länge och bara tittade på varandra, på varenda detalj. Han hade förändrats, men bara på utsidan men på insidan var han fortfarande min Philip, min allra bästa vän.
Jag tittade snabbt på klockan och insåg hur mycket hon var. Jag skulle varit hemma för 20 minuter sen. ”Helvete” sa jag och reste på mig. ”Vad är det?” frågade Philip och tog tag i min arm. ”Jag skulle varit hemma för 20 minuter sen, mamma kommer att döda mig.” Sa jag när jag samlade ihop mina saker som låg utspridda över gräset. Philip reste på sig och kramade mig. När jag började springa iväg så skrek jag efter mig: ”Ring mig!”. Jag sprang hela vägen längs norrmälarstrand tills jag kom till Pilgatan, det var där jag bodde.. Mamma måste ha sett mig i fönstret för hon stod i dörröppningen när jag kom hem. ”Var har du varit? Du skulle varit hemma för 45 minuter sedan.” Sa hon med sin vanliga, allvarliga röst. ”Jag var i Rålis med Philip.” svarade jag samtidigt som jag slängde av mig väskan i hallen och gick in på mitt rum. Jag smällde igen dörren efter mig. Jag hörde en svag knackning på dörren och mamma öppnade den. ” Du vet att vi alltid äter middag klockan halv sju.” Sa hon ” Men idag så hade du tur att vi inte gjorde det, för idag kommer din bror hem.” Mina ögon spärrades upp och jag hoppade ur sängen. ”VA?! Kommer Andreas hit? Jag trodde han var i Irak? När kom han hem?” Skrek jag av lycka till mamma samtidigt som jag kastade mig runt hennes hals. ” Din pappa är och hämtar honom på Arlanda nu. Men han stannar bara i 3 dagar, sen måste han åka tillbaka.” Sa mamma med tårar i ögonen. Min pappa är från USA så min bror tjänstgör för den amerikanska armén i Irak och jag har inte sett honom på 1,5 år och jag kunde inte fatta att han skulle komma hem, jag hade saknat honom så mycket. Han betydde allt för mig och jag älskade honom mer än allt annat, han var viktigare för mig än mina vänner, och att han skulle komma hem gjorde mig lycklig och det var något jag inte varit på väldigt länge. Att jag träffade Philip första gången på 3 år och att min bror kom hem, det måste vara den bästa dagen på hur länge som helst. Men det jag inte visste då var att de närmaste dagarna skulle bli de värsta i mitt liv...

To be continued...

Skriven av: Eliasson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck