Publicerat
Kategori: Novell

Sanningens Timme!!!

Sanningens Timme!! (The Truth Of Time!!)

David!

Jag låg och tänkte på gårdagens händelse, varför hände just detta och varför just mig?
Jag hade gått ner till min bästa kompis Jenny, vi hade varit bästa vänner sedan åratal, ja så länge jag kan minnas.
Men nu hade något hänt, då jag träffade henne kunde jag inte få fram dom rätta orden och jag bara stod där och stirrade.
Hennes långa bruna hår va utsläppt och låg i lockar över axlarna, Hennes grön- blåa ögon glittrade och jag kunde bara inte sluta titta på henne.
Hon bara log och sa ”Nåt på tok?”.
Jag ruskade på huvudet, och följde med henne till sitt rum.
Varför hade det blivit så??
Jag kan ju alltid snacka med Jenny, hon är min allra bästa vän och som jag kan lita på i vårt och tårt.
Vad hade hänt?
Jag hade fortfarande en konstig känsla i kroppen och varje gång jag tänkte på Jenny så kändes det underligt på något sätt.
Jag satte mig upp och tittade ut genom fönstret.
Vad det en va jag kände så kändes det inte rätt, jag hade då aldrig känt så här förut.
Sedan hade Jenny satt på en cd skiva och jag lyssnade igenom låten.
Jag sa inget, som om jag njöt av att höra något som Jenny gillade.
Jag brukar alltid säga ”Neeej inte den låten igen” eller ”Urk vilken dålig musiksmak du har”.
Jag brukade alltid skoja med henne om det, men inte denna gång.
Jenny sa inget, men jag kunde se hon undrade.
Nej jag va inte mig själv.
Jag måste ta reda på vad som hänt, få en rätsida på detta.


Jenny!!

David va så konstig igår, han sa inte mycket, han skojade inte ens med mig.
Eller sa något om min musik.
Va han trött eller va han … va han… trött på mig??
Uttråkad??
Jag kände en klump i magen och vände mig om i sängen.
Jag kunde bara inte somna.
Jag lyfte telefonen och slog snabbt Davids telefonnummer.
”Ja” sa en röst.
”David, är du OK?” kunde jag bara få fram.
”Jen, ja självklart” sa han lite för snabbt.
Jag visste det inte va sant.
”Är du säker?” frågade jag och tryckte luren närmare kinden, som om jag ville försäkra mig om att David verkligen va där och mådde bra.
”Jag menar du va så tyst igår”
”Jag vet, jag var bara trött” sa han.
”På vadå?” jag visste det lät hur sjukt som helst men jag va tvungen att fråga.
”Inte på dig i alla fall” sa han och skratta. ”Nä” fortsatta han ”Jag hade sovit dåligt natten innan, jag är ledsen, jag lovar va gladare i morgon, då är det ju prov också, om jag kan koncentrera mig”
Jag suckade ut en lättnad.
”Menar det, jag är ju aldrig tråkig” sa jag och skattade.
”Ha önsketänkande” sa han och lät nu mycket gladare.
”Visst, men vi ses i morgon” sa jag.
Sedan kunde jag sova gott.



Gary!!!

Ja måndag igen och jag får se Jenny igen, Ja men det rimmar ju sa jag högt och kammade mitt rödbruna hår framför spegeln.
Jenny, hon är så himla vacker, wow jag kan inte sluta tänka på henne.
Jenny Penny, Jenny sjöng jag och log mot mig själv i spegeln.
Men tystnade när jag hörde ett knäpp.
Men kom på att syrran gått till skolan för ett tag sen.
Om hon får reda på jag gillar Jenny då är det klippt för hon sprider ut det till hela skolan.
Inte för att det gör något, men det kan kännas konstigt om hon vet jag gillar henne.
Jag är öppen och snackar om allt, men varje steg jag tar kommer registreras, nej det vill jag inte.
Jenny är lika gammal som jag, vi går första året på gymnasiet ihop med Jennys bästa vän David.
Ibland undrar jag om dom bara är vänner.
Menar som dom håller på, fast dom påstår dom bara skojar.
Tur jag går i samma klass som David så jag kan hålla ett öga på honom.
Jenny går i en annan klass, synd jag hade gärna sett henne i samma som mig.
Men man kan ju inte få allt.
Jag är lång och smal jag, inte vill Jenny ha mig.
men jag ska inte ge upp, aldrig jag gör.
Jenny och jag, tralla la la la laaa , sjöng jag vidare och sedan tog jag ryggsäcken och traskade mot
Bussen.
Synd Jenny bor 5 kilometer bort, hade gärna haft sällskap med henne till skolan varje dag, men jag bor för lång bort, Jenny har ju gångavstånd till skolan.
Fast hon går ju med David, jag får åka buss ja.


Sofie!

”Jag är SÅ trött på dig Jonas!” Skrek jag och slängde en vas efter honom.
”Sofia! Ge mig en chans till, hon betyder inget för mig” ropade han tillbaka.
”Varför gjorde du det då ditt svin”
Jag hade aldrig varit så arg i hela mitt liv.
”Vi hade precis förlovat oss och..och… så är du otrogen” skrek jag och hade gråten i halsen.
”Kan vi inte glömma detta, jag gjorde ett misstag”.
”ALDRIG!!!! du ska UT ur mitt hem!!!!!”
Jag tog tag i hans arm och öppnade dörren kastade ut honom och smällde igen dörren.
Jag låste och sprang in och kastade mig på sängen.
Jag brast i gråt och grät ända tills jag inte kunde gråta mera.
Varför är killar sådana svin?
Jag hatar sådan som är otrogna och ljuger, aldrig jag ger honom en chans till.
ALDRIG!
Om han hade älskat mig så mycket som han sa skulle han aldrig gjort så här.
Jag hatar honom, och älskar honom.
Jag brast i gråt igen och så ringde det på dörren, det va Jonas, det va jag 100% säker på.
Ja behövde inte ens titta, jag bara visste och sedan hörde jag.
”Sofie, kom igen! Jag älskar ju dig, gör inte såhär mot mig, vi ska ju gifta oss, vad ska jag säga till alla? Mina föräldrar, SOFIE!”
Vad ska HAN säga?? Herre gud, nu hatade jag bra honom.
Vilken egoistisk människa.
Jag brydde mig inte om att öppna, det blir bara värre av att tjafsa.
Jag gömde ansiktet i kudden och sedan försvann jag in i drömmarnas värld.



Chris!

”Mamma sluta” sa jag , ”jag måste till skolan nu”.
Jag flydde ut genom dörren och sprang det fortaste jag kunde över vägen och bort mot dom nyare husen en bit bort.
Jag skulle möta Jenny och David, jag ställde mig utanför ett av dom flotta husen och sa till David:
”Hejsan”
”Tjenare Chris! Så man får verkligen inte komma in till dig?”
”Nej mamma skulle bli galen, hela huset är i vitt, ingen får sitta i möblerna och så håller vi på att göra om lite, så det går ändå inte”
Jag ljög så jag trodde mig själv, jag önskar det va så som jag sa men det va det inte.
Jag hatade att ljuga för mina bästa vänner, speciellt David.
Men vad skulle jag göra?
INGEN absolut INGEN kunde få reda på sanningen.
Det skulle va skam och jag skulle få skämmas.
Nej det går inte.
Jag skyndade på stegen och David och Jenny kom efter.
Jag ville inte stå där längre om min mamma skulle komma farande.
När vi kom fram till skolan hade jag ljugit ännu mera.
Dom frågade varför jag va så trött.
Jag sa ”Satt uppe halva natten och kollade film och lyssnade på musik”.
Nästan allt va ju sant , men ändå inte.
Sedan ursäktade jag mig om att jag va tvungen att gå till mitt skåp och plugga lite.
Ingen tyckte det va konstigt, en så länge.


David!!

”Jag är orolig för Chris, han måste tänka på sina studier och inte sitta uppe och kolla annat på nätterna” sa jag till Jenny då vi satt oss och tagit lunch.
”Jo jag vet, du är så snäll som bryr dig, men du kanske skulle prata lite med honom?
han borde lyssna på dig” sa hon och tog en klunk av läsken.
”Ja jag får väl göra det” sa jag.
Jag kände inte mig så konstig längre, men jag hade ansträngt mig hela dagen att känna annorlunda.
Vad var det med mig??
Jag skulle testa mig med att inte träffa Jenny på resten av dagen.
Säga jag är sjuk eller något.
Hon skulle ändå ha andra lektioner så vi hinner ändå inte ses så mycket.
Jag reste mig upp efter att vi ätit klart och sa:
”Ska dra och snacka med Chris då, vi hörs”
”Vi hörs?” sa Jenny.
Självklart att hon skulle säga så, jag menar ingen annan tjej skulle ju säga något annat.
Tjejer lägger märke till allt man säger.
Jag skulle ju sagt Vi ses i stället.
”Öhm jah vi kanske inte ses nåt mer idag, så då hörs vi väl kanske i kväll” sa jag till sist.
”Ja visst”
Tur att man är så kvicktänkt, annars skulle det slutat illa.
SE! Det är något stort fel på mig, vågar inte säga fel till min bästis, det har jag ALLTID kunnat innan.
Jag hade bara sagt Du vet via telefonen, och skrattat.
Men nej då inte nu.
Jag måste snacka med Chris om detta också, var kunde han va??
Jag MÅSTE hitta honom.


Jenny!!

Gary kom springande mot mig och hojtade ”Jenny, hej Jenny, du Jenny”
”Vad Gary?” Sa jag uttråkad.
”Hur är det?”
”Ville du något?” sa jag och ville inte va trevlig mot Gary, han var den mest jobbiga killen jag visste.
”Vi ska ju ha kemi ihop, ska vi ha det ihop?” sa han och flinade.
Rak på sak och invecklat också.
”Menar du om DU och JAG ska jobba ihop med något på kemin?” sa jag till sist och tog ut matteboken.
”PRECIS” sa han och sken upp.
”Nej jag har redan en jag ska jobba ihop med”
Han såg upp riktigt sagt ledsen ut, men vad kunde jag göra??
Vad hade han trott?
Gary va visserligen mycket bra på kemi men jag vet inte om jag orkar med han.
”Men Jenny, vi kan väl?”
”Kan jag tänka på det” sa jag och för första gången var jag inte så dum mot honom.
”Ja visst, självkart, absolut, Jenny, ja självklart” så började ha igen.
”Då säger vi det” sa jag och smällde igen skåpsdörren några cm framför hans ansikte och gick iväg.
”Åhh han är så snygg och sexig” sa en tjej till en annan
”Ja självkart, han skulle man ha, Lycos Jenny som är bästis med han” sa den andra.
Jag stannade upp och kollade in det som dom tittade och snackade om.
En mycket snygg kille i blå jeans och grå t-shirt muskulös kropp och blå ögon med mörkbrunt spretigt hår kom gående mot dem, mig.
Jag tittade en gång till och kunde inte för mitt liv förstå varför, det va ju bara David.
Davve, David, Han… Han va ju SNYGG!
Aldrig förr hade jag tänkt på honom på DET sättet!
I och för sig hade mamma sagt här om dagen då jag pratat om killar
”Men David då, han är ju din bästis och ett riktigt kap”
”Va?”Hade jag svarat ”Han är ju min bästa vän”
”Just därför”.
Nu visste jag vad hon menade, hon mena att David kunde bli min pojkvän.
Men aldrig, nej aldrig hade jag ens tänkt tanken.
Vad i hela fridens dagar kunde hon säga något sådant.
Få känslor för sin bästa vän, vänner överhuvudtaget som va av det motsatta könet va förbjudet.
Eller va det inte?
”Du ser ut som du sett ett spöke” sa David då han stannade bredvid mig.
”Så ful va jag väl ändå inte?” fortsatte han.
Tjejerna glodde och jag tänkte 'Nej tvärt om', men jag tänkte inte då jag tänkte orden.
Jag SA dom också.
”Va?” sa David.
Jag skrattade något som skulle låta som ett skratt och kollade hela tiden ner i backen.
'Jag måste typ, öhm ah typ gå nu, vi hörs väl' sa jag och skyndade iväg.
Som om han skulle tro på det där.



Gary!!

Jag kanske skulle få jobba ihop med Jenny på kemin, jag ska göra allt för att hon säger ja!!
JA!! Bara ett litet JA så blir Gary glá!
Då jag kom hem va syrran hemma, Emma kom rusande ut från mitt rum.
'Va f*an gjorde du där inne' sa jag med sträng röst.
'Lånade en... en penna bara' sa hon men jag visste hon ljög.
Hon hade miljoner med pennor på sitt rum.
'Du ljuger, säg vad du tog. EMMA!!!!' skrek jag.
Jag fick tag i henne och brottade ner henne på golvet öppnade hennes hand och såg där ett sudd.
Jag släppte henne och reste på mig.
'Kan du inte se skilnad på ett sudd och en penna!' sa jag och tittade på suddet.
'George du är så dum ibland, jag har ju något i den andra armen' sa hon.
Jag hatade då hon kallade mig det, men det va ju mitt namn, men endå.
Just nu kunde jag inte tänka på det utan skyndade efter henne.
Men hon hann spring in på sitt rum och låsa.
'Åh fegis kom ut, du har ingen rätt att ta mina saker'
Fast jag va nästa säker på att hon inte tagit något.
Jag tog upp suddet och tittade på det, och jag såg det stod Jenny och en massa hjärtan på det.
Oj då, sådant får inte ligga framme.
Får väl setta hänglås på dörren.
Just då kom mamma in och jag la suddet i byxfickan.
'Behöver du någon hjälp?'
'Ja det finns fler kassar ute i bilen' sa hon och nickade mot fönstret.
Bilen kunde man se genom fönstret.
Jag skyndade ut och tog upp dom två kassarna som va kvar och tittade upp mot huset.
Vi hade bott här ända sedan jag va liten, Pappa hade dött då Emma fyllt sju år och efter det har inte Emma vart sig lik.
Hon saknar honom självkart. Men hon har nog aldrig kommit över det.
Jag skulle vilja prata med henne om det. Men hon verkar inte vilja.
Hon är i alla fall 13 år nu, men beter sig som en småunge.
Då jag kom in kom jag på Emma en än gång va på mitt rum.
Men nu fick jag tag i henne och höll om hennes händer.
'Varför?' sa jag lugnt.
Emma tittade på mig med ledsna ögon.
'Saknar du pappa?' sa jag och släppte henne.
'Ja, jag ville se ditt kort på honom, du har'
'Men du har ju ett på honom med'
'Vet men...' sa hon och tittade mot kortet jag hade vid sängen.
'Okej'
Mamma hade visst hört vad vi pratade om så hon kom in till oss och kramade om oss.
Vi satte oss på sängen och vi alla grät.
Hon talade lugnande till oss som om vi va två små barn och vi kände oss trygga.
Hon berättade länge och väl om pappa och hur dom träffades.
Det kändes mycke bättre nu och Emma verkade gladare.
Vi åt och sedan somnade jag i soffan.



Sofie!!

Jag är så tacksam för att jag har David, Min kusin och hans familj.
Utan dom skulle jag nog inte klara mig.
Mamma och pappa har det nog med trassel.
Dom hjälper mig nog gärna men David är den ända som kan förstå mig nu.
Kärleksproblem är inte deras bästa sida.
Jag åkte med tåget till David samma kväll som detta med Jonas hade hänt.
Jag orkade inte va ensam och mamma sa det nog va bra för mig att jag kom bort ett tag.
Hon hade alltid så rätt så.
Det va alltid lika kul att komma ut på landet, från storstaden stockholm och allt rus.
Och specillet om det va till David och hans vänner man skulle som bodde i en liten by på landet, så himla mysigt.
Davids kompisar Jenny och Chris hade hon träffat innan och dom va jättesnälla.
Chris va väl lite väl snäll, men jag tror han blev lite kär i mig.
Jag är två år äldre än alla dom, men det kvittar väl, åldern har ingen betydelse.
Då jag kom fram kramade jag David hårt och hans lillebrorsa va lika söt som vanligt.
Vi gick nästan på en gång in på Davids rum och pratade, vi hade mycket att prata om.
'Så du är väl fortfarande vän med Jenny och Chris?'
'Ja självklart, Chris kommer bli hemskt glad att se dig'.
'Hemskt?' sa jag och skratta.
Sedan började jag gråta. Men inte över det, utan Jonas.
Jag gick och la mig tidigt, fick sova i soffan.
Jag bara låg där och funderade över allt och alla och jag var så glad över att jag va här.
Alla ljuden lät underbara, från kylskåpet och frysen som jag förr tyckt varit jobbigt att lyssna på.
Jag somnade till slut, orkade inte fundera mera.




Chris!!

'Vad menar du? har du SOFIE hemma hos dig, jag kommer över på direkten, ingen snack om saken'.
'Chris, hon kom igår' sa David i andra luren.
'Och? jag kommer' och sedan la jag bara på.
Jag skyndade mig att ta på mig mina stora vida jeans och stora tröja, jag körde hip-hop stilen och kepsen som pressade mitt ljusbrunblonda hår ner över öronen.
Tur vi va lediga från skolan idag, men det behövde ju inte morsan veta.
Jag sprang nästan hela vägen till David, vi bort rätt nära så det va inga långa mil.
Jag slet upp dörren och sprang in och där stog Sofie, hon såg så snygg ut där hon stod i sitt blonda hår och snygga kläder.
'Tjenare Soffie! sa jag och flörtade lite lätt med henne.
'Hej Chris, kul och se dig' sa hon, 'Jag ska ner till stan, men du kan väl snacka med David för han har lite att prata med dig om'.
'Inget allvarligt hoppas jag'.
Jag tog av mig gympadojjerna och gick in på hans rum.
'Asså hon är ju alltid lika snygg' sa jag och satte mig ner på sängen mitt i mot David.
'Du Chris, hon har varit förlovad, hennes pojkvän va otrogen och hon är mycket ledsen för det.'
'Va?' jag fick nästan en chock.
'Ja dom skulle gifta sig'.
'Stackars Soffie! Vilken jävel, asså om jag hade vart hennes kille då...'
'Vet' avbröt David mig 'Men nu är du inte det'.
Vad han va taskig då, jag ville bara väl ju.
'Så jag vill du inte är för framåt mot henne nu' sa han och slätade till täcket.
'No problems' sa jag lågt.
Först mina egna problem och nu detta.
Hur skulle detta sluta??
'Sen vad gör du på nätterna? tänk på dina studier' fortsatta han som inget hänt.
'Vad menar du?'
'Du sa du va uppe och kollade på film halva nätterna'
'Jaha!' sa jag och trodde inte detta va sant.
'Du skiter väl i vad jag gör' ilsknade jag till.
'Jag bryr mig, därför säger jag detta'.
'Visst, visst, du med ditt perfekta liv'.
'Jag?' sa David och tittade på mig med undrande blick.
Oj nu hade jag gått för långt.
'Du tror du har det' sa jag bara och sprang där ifrån.
På med gympadojjerna och ut genom dörren.
Jag va nära gråten, men inte kunde jag böla.
Nej hur skulle det se ut?



David!!

Jag försökte ringa Chris hela kvällen men ingen svarade, han hade väl dragit ur telefonjacket eller så va han inte hemma.
Jag känner mig så taskig, men varför va han tvungen att bli så upprörd?
Han behövde ju inte ta åt sig så mycket, eller insåg han att jag hade rätt?
Jag hade ett annat problem jag ville ta upp med honom också nämligen Jenny.
Fråga om han någonsin känt så här för hans gammla vänner??
Som han känt sen han va liten, jag måste veta.
Jag höll mig borta från Jenny hela eftermiddagen, men det ända jag kunde tänka på va just Jenny, och att jag ville träffa henne igen.
Men nu har jag inte hunnit tänka så mycket för jag är orolig för Chris.
Kanske skulle jag gå bort till honom endå??
Han bor ju inte så långt bort.
Eller så väntar jag tills i morgon.
Just då ringde det, jag flög nästan fram och över telefonen.
'Chris???'
'Nej, bara jag men hoppas det går bra ändå' sa Jenny i andra änden.
'oh ah ja visst, trodde bara det va Chris, vi hade ett gräl kan man säga för ett tag sen' sa jag och va glad över att prata med någon om det.
'Ska jag komma över?' sa hon.
Jag kände paniken bubbla upp i öronen, mina händer började svättas och jag hade svårt att hålla i telefonluren.
'eh..' fick jag bara fram.
Vad var det med mig??
Mitt hjärta började hoppa och jag kunde inte sitta stilla.
'Du behöver nog prata lite, det behöver jag med' sa hon.
'Är hos dig om en kvart'
Sedan la hon på.
Jag drog med händerna på byxorna men det va lika svättigt ändå.
Jag skyndade in på toan och tvättade händerna, men började istället kallsvättas.
Vad var det som hände med mig??
Det va ju bara Jenny som skulle komma. Jenny...
Jenny... Jenny... hennes namn upprepades gång på gång och jag kunde inte sluta tänka på henne.
Jag måste bara ha stått där utanför mitt rum ett bra tag och stirrat för i nästa andetag hörde jag:
'Men David, varför står du här? du har besök'
Sofie kom gående med Jenny efter sig.
Hon tittade undrande på mig och Jenny bara log, hon log sådär som hon alltid brukade göra men för mig va det inte alls kul, fjärillar började hoppa i magen och jag kände mig yr.
'Jag ska lämna er ifred, ni har hela huset för er själva, jag ska sticka till stan och...'
Men jag avbröt henne med
'Nej'
Och jag tänkte säga, nej lämna mig inte ensam med Jenny.
Men det kunde jag ju inte säga.
'Nej??' frågade Sofie och Jenny
'Nej du behöver inte gå för min, vår, ehh skull' stammade jag fram.
'Ingen fara' sa Sofie och tog sin väska och fortsatte 'Jag kommer snart, ha så kul så länge' .
Hon försvann allt för snabbt och där stod jag med Jenny.
Vad skulle jag göra nu??


Jenny!!

'David är du Okej??' frågade jag efter en lång stund.
Han verkade inte må så bra.
'Ahh' sa han bara och gick in och satte sig på sin säng.
Jag följde efter och sa:
'Orolig för Chris antar jag? men han är nog bara hemma och tjurar'.
'Är inte så säker, jag har aldrig blivit ovän med honom förut, inte så här' sa han och tittade ner på sina fötter, han måste ha tyckt dom va mycket intresanta för han tittade inte upp en ända gång på mig medans vi pratade.
'Är han inte i skolan i morgon så borde du kanske oroa dig' försökte jag trösta honom.
'Jag ska prova och ringa igen lite senare'. Han såg himla konstig ut, det måste va något annat än bara oro för Chris.
Men enligt mig såg han rätt gullig ut där han satt, han såg lite rädd ut men jag försökte inte låtsas om det.
'Tjejerna i skolan tycker du är mycket snygg' sa jag till sist och log.
'Jasså?' sa han och tittde upp på mig men tittade ner på sina fötter lika snabbt igen.
'Ja det va två tjejer som sa du va det'.
'Stackars dom då' sa han och jag såg han log.
Men jag va inte de mesta road, han verkade inte vilja ha mig här.
'Varför tittar du inte på mig?' vågade jag mig på att fråga.
'Ehh vad menar du?' Sa han och tittade ennu intensivare på fötterna.
'När jag pratar med dig, Davve! du vad är det?? jag har sett det är något med dig nu i flera dagar' sa jag och kände mig maktlös.
Nu tittade han upp på mig men kollade snabbt ut genom fönstret och reste sig, han skyndade sig ut och in på toaletten.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Han kom nästan med det samma ut och tittade ner i golvet.
'Förlåt' stammade han.
'Ska jag gå?' sa jag och hade gråten i halsen.
'Nog bäst, kan ringa sen, eller nåt'.
'Men David?'.
'Jag får snart en hjärtattack, snälla gå' sa han med argare röst.
'Va???'.
Han nästan kaste ut mig och jag började gråta.
David va inte sig själv, vad var det med honom???
Det skulle jag ta reda på.
Jag ringde en signal då jag kom hem.
Ingen svarade, jag ringde lite senare.
Men ingen svarade då heller.
Jag fick mer och mer ont i magen, David...
När jag ringde nästa gång svarade David.
'Jenny??'sa han.
'Ja David, vad??' fick jag ur mig.
'Jag är så ledsen för vad som hände, du har rätt, jag har inte varit mig själv men.. men... jag kan bara inte prata just nu' sa han.
'Men??' sa jag och va nära gråten igen.
'Förlåt' sa han och la på.


Gary!!

Nu skulle min jakt på Jenny börja, jag ville ha med henne i kemin nästa dag.
Men hur skulle jag säga??
'Jenny, jag är den ända du...' nej ..
'Jenny, har du tänkt nu?? Ja eller Nej? JA va?'..
Näh..
Jag väcktes ur mina tankar och hörde en underbar röst.
'Gary? Gary?? GARY??'
'Åhhhh Jenny!!' utbrast jag.
'Du står vid mitt skåp, jag behöver komma in i det'.
'Självklart Jenny'
'Jag antar du ska fråga om Kemin' sa hon och tittade på mig med hennes fina ögon.
'Ja' sa jag och va mycket ivrig.
'Okej, men på mina villkor, är du det minsta jobbig, tar jag en annan att jobba ihop med' sa hon och bläddrade igenom kemin boken.
'Självklart, asså visst, Jenny jag lovar...'
'Börja med sidan 54 ikväll och du ska kunna den utantill tills i morgon' sa hon och slog igen dörren till skåpet.
'Ses i morgon'.
Sedan försvann hon.
WOW!!!! Jag hade lyckats! Vet inte hur, men jag hade!!!!!
Jag kunde inte koncentrera mig så bra på matten nästa timma.
Jag ville bara kasta mig över kemin boken och lära mig alla dom vackra orden för Jennys skull. Hon skulle bli så stolt och jag skulle vinna hennes hjärta.
Eller i alla fall försöka vinna det, Om det inte redan va det.
Jag va såå glad. Jo visst satt jag i tankar om Jenny hela dagen.
'Öh min plats' sa en kille och pekade på stolen jag satt på.
'ehh visst' sa jag och flyttade mig, men jag flyttade mig via ett moln.
Svävade på moln, det va det jag gjorde.
Senare efter lunch hörde jag David och Jenny stå och prata.
'Men David?' sa hon om och om igen.
Jag skyndade fram då han gått.
'Vad har hänt?' sa jag och la armen om henne lite snabbt och smidigt.
'Åhh jag vet inte' sa hon.
'Har han sagt upp bekantskapen med dig?' frågade jag med allt för glatt tonläge.
'Nääää' sa hon
Jag hade fortfarande armen om henne.
'Vi ses' sa hon och gick därifrån.
Grrrr... jag va så arg på David som gjort henne så ledsen.
Vad var det med den där tokstollen??
Jag vände mig om och mötte Emma.
'Ahh syrran vad gör du här?'
'Ska bara låna en bok, förbjudet eller?'
'Ja' sa jag och flinade.
'Kolla David' sa hon och gav ifrån sig ett stort leende.
Visst ja, det hade jag glömt, Emma va ju kär i honom.
'Din älskling va?' sa jag och flinade ennu en gång.
'Äh håll klaffen' sa hon och skyndade fram.
Jag ville säga åt henne att akta sig för honom.
Men konstigt nog va han hur snäll som helst mot henne.
Ja David kommer alltid va ett musterium i mina ögon.



Sofie!!

'Ska du ha skorna??' sa espiditen i skoaffären.
'Ehh ursäkta vad sa du??' sa jag och kunde knappt ta ögonen från killen som stod längre bort och tittade på några skor.
Han va rödhårig och supersnygg.
'Ska du ha skorna' sa hon igen.
'Ja ja självklart' sa jag och tog dom i en påse.
Nästa gång jag tittade va han borta.
Skit också tänkte jag när jag gick mot bilen.
Men där,,, där borta cyklade han ju.
Jag gick in i bilen och åkte hem.
'Vad tittar du efter?' sa David och log mot mig.
'Den där killen, vem är han?' sa jag och tittade upp mot gatan.
'Killen på cykeln? han är Gary, han ska läsa kemi ihop med Jenny' sa han och tog påsen ifrån mig.
'Okej' sa jag och tittade på David.
'Snygga' sa han och suckade.
'David?? är du kär?' sa jag och tittade undrande på honom.
'Va??? det va det dummaste......'
'Jasså?? Jaha??' sa jag och småskrattade.
'så' fortsatte jag 'Vad hände då du träffar Jenny?'.
'Vad menar du??'.
'Vi går in och pratar mer inne' sa jag.
'Nej vi sätter oss på baksidan' sa han och gick med snabba steg bak på baksidan.
'Blir du inte kallsvättig och har svårt att prata och titta på henne?' sa jag och satte mig brevid honom i hamocken.
Jag fortsatte innan han försökte säga något:
'Jag har aldrig sett dig så här förut David, ha du är kär, jag känner igen symptomen'.
Han sa inget han bara tittade ner i backen och sedan sa han:
'Vilken lättnad då, jag trodde jag hatade henne eller hade någon sjukdom' sa han och såg verkligen ledsen ut.
'Det är en slaks sjukdom att va kär' sa jag och skrattade.
'I alla fall då man låter det går för långt eller så, och du man kan faktiskt vara kär i sin kompis det är inget fel'.
'Jo, det kan man bara inte, det är farligt' sa han och log lite smått.
'Men David' jag kramde om han och fortsatte:
'Du måste säga det till henne'.
'Jag gillar henne verkligen, jag kan inte sluta tänka på henne, Men om jag säger det då kan vi aldrig mera vara vänner'.
'Nä men det får du ta, och du det kanske går över?' sa jag och la armen om honom.
'Nej det blir bara värre' sa han.
'Hon kanske känner lika dant?? Vem vet??'.
Han log mot mig och jag visste att han hade det väldigt svårt.



Chris!!

Jag hade hållt mig borta från David hela dagen, han hade sett mig men jag ville inte prata med honom.
Jag kände mig hemsk, men jag va rädd att bryta ihop om jag träffade honom.
Det va inte hans fel att jag mådde dåligt.
David och alla på skolan tror nämligen att jag har det superbra hemma.
Rik och så, men så är det inte.
Nej nej.. helt fel.. Ett under att dom trott på det så här länge.
Igårkväll då jag kom hem sa min pappa:
'Christoffer kom hit, KOM HIT med dig'.
Jag vågade knappt gå fram till honom där han låg på soffan med 20 flasker och fler glas utspritt över bordet, han va så full att han knappt visste vad han pratade om.
'Ja' sa jag lite försiktigt.
'Röj upp här, det är ditt jobb' sluddrade han.
'Men jag har läxor' sa jag och ville inte ta i hans grejer med tång ens.
'TA BORT' skrek han.
Men då jag inget gjorde försökte han slå efter mig i luften.
Jag sprang det fortaste jag kunde där ifrån och låste in mig på mitt rum.
Gud vad jag va rädd, jag trodde jag skulle pissa på mig.
Det knackade på min dörr efter en stund.
'Chrisse??' det va mamma .
Jag skyndade mig att öppna.
'Mamma, pappa han försökte slå mig'.
'såja såja' sa hon och jag kramade om henne.
'Kan jag inte få flytta upp på vinden?'
'Vi har pratat om det och när pappa är frisk så'
'Frisk??'
Jag visste hon ljög.
'Du vet, lillen'
Hon började smeka mitt hår och ner över armarna och det va ingen tvekan om saken att hon taffsade på mig.
'Vad gör du??' utbrast jag.
'Inget' sa hon och tryckte mig närmare henne.
'Släpp mig!!!!' skrek jag till och rusade in på mitt rum och låste.
En halvtimme senare så va hela huset fullt av folk och musiken va hög och alla gapa och skrek.
Mamma hade än en gång en av hennes hemska fester och jag kunde inte sova.
Jag fick va uppe halva natten och jag grät.
Jag va oerhört rädd och jag kunde inte lämna mitt rum för då skulle nog någon gå in här.
Och i morse hade jag nya kläder på mig då jag kom in i köket, dom va sprillans nya, köpte dom igår från affären.
'Nya kläder?' sa mamma då.
'Ja jag fick några från en kompis i skolan igen' sa jag.
'Snällt av dom, ja du vet vi har dåligt ställt....'
Bla bla tänkte jag och visste alla pengar gick åt till pappas drickande och mammas fester.
Jag ljög till mamma om var jag fick kläderna av.
Det va egentligen av min moster, hon sätter varje månad in en stor summa pengar på mitt konto som jag kan ta av, annars skulle jag varit död vid det här laget.
Jag skulle aldrig kunna berätta min hemlighet om hur jag mådde och bodde, hade det och hur det va, ingen skulle förstå.
Jag kan bara inte.


David!

Jag låg och tänkte på vad Sofie sa till mig igår och hon hade rätt.
Jag hade varit kär i Jenny en lång period, bara att jag inte vilja medje det för mig själv.
Det va bara så att jag va rädd att förlora Jenny som vän om jag sa något.
Jag visste inte heller om mina känslor va äkta från början, men det är dom.
Jag älskar henne, så är det.
Men ingen förutom Sofie hade lagt märke till det, men så känner hon mig ju bäst.
Nu när jag hade sanningen framför mig och medjet det för mig själv kanske det skulle bli lättare att prata med Jenny överhuvudtaget.
Haha det va skrattretande, jag kunde inte ha haft mer fel.
Jenny ringde mig och sa:
'Kan vi ses något? jag behöver prata med dig om en läxa' sa hon.
Det va en genomskinlig lögn, hon ville veta vad det var med mig och jag visste hon hade rätt att veta, men inte den RIKTIGA sanningen.
Men jag visste något jag kunde fråga henne.
Hon kom över och vi satt ute i hamocken och så frågade jag:
'Vad tycker du om att typ två kompisar är kompsiar sedan dom va små och sedan blev den ena kär i den andra då dom blev äldre? kan dom ändå va kompsiar eller?'
Det där lät ju hur dumt som helst men jag va tvungen att fråga.
Jag vågade inte titta på henne, så jag såg inte hennes ansiktsutryck då jag frågade.
'Varför undrar du det?' sa hon.
Självklart tänkte jag, varför skulle hon inte fråga det??
Om jag hade varit mig själv hade jag bara skojat bort det med något och fått ur henne svaret men nu sa jag:
'Läst i en tidning, en som undra'
'När började du läsa tidningar?' sa hon och småskratta.
Mitt mod skönk och visste inte vad jag skulle säga men hon fortsatte.
'Jag tycker att personen i fråga ska tala om det till kompisen så fort som möjligt och sedan får dom väl bestämma om dom kan va vänner, det beror ju på hur kär personen är' sa hon.
Och hon kunde inte haft mer rätt.
'Tycker jag med' sa jag och log lite smått.
'När började du hålla med mig??, fast det är klart du har inte vart dig själv på sistonde och jag tror det kan bero på den nya tjejen i din klass, Mona' sa hon.
Jag tittade upp och stirrade på henne.
'Va??' sa jag och bara gapa.
'Ja alla killar är ju kär i henne, blond och med blå ögon, alla gillar väl sådant, ah förutom Gary då som fallit för mig, stackars krake' hon såg ledsen ut.
'Jag skulle aldrig gilla Mona, inte ens om hon va den sista på denna jord' och sen la jag till och jag försa mig rigält med:
'Och om jag fick välja en tjej på skolan jag skulle vilja ha skulle det va dig'.
Oj Oj Oj, jag blev visst pionröd i ansiktet, det kände jag.
Det blev tyst och jag vågade inte titta upp.
'Det va snällt sagt David, men vi vet det inte är sant'.
Jag blev mycket besviken och vände bort blicken helt så jag inte såg henne alls.
Jag hade gjort bort mig men men också förlorat helt på det.
Skulle jag säga att jag gillade henne mer än vän skulle hon nog bara skratta.
Men jag ilsknade till lite och sa:
'Hur kan du veta det, jag kanske verkligen tycker det och jag önskar Mona fjompade iväg till en annan skola till en fjompskola och va där, jag önskar.... jag önskar jag kunde... jag önskar...' stammade jag.
'Att du kunde kyssa mig?' sa Jenny
Jag vände blicken och mötte Jennys läppar och det smakade körsbär och wow.
Jag ville bara sitta där och kyssa henne i all evighet men hon drog sig ur min famn och log mot mig.
Nu kände jag mig som mig själv igen, men endå inte.
Jag va kär och det skulle jag alltid va i denna underbara tjej, Jenny!


Jenny!!

Jag kunde inte fatta att David va kär i mig, och jag kunde inte fatta att jag va det i han.
Det va så underligt men också underbart.
Vi pratade länge och väl och jag kramde honon hårt och sa:
'Du skulle talat om det för länge sedan, du skulle inte gått omkring och mått dåligt'.
'Jag vet men jag var så orolig att...'
'Mista mig som vän?? Men Davve du vet jag aldrig skulle överge dig, inte för något.
Jag är din och alltid din vän' sa jag och log mot honom.
Han besvarade mitt leende och han kysste mig, nu såg jag ha va sig själv igen.
Han kunde le och skratta, skoja och framför allt...Titta på mig.
Ibland måste man få ur sig lite för att må bra igen.
'Sanningens timme är här' sa han och log.
'Ja det kan alla behöva ibland'
'Men' fortsatte jag 'Lova att du alltid talar om för mig om det är något i framtiden, okej? jag lovar med' vi tummade på det och jag va så himla lycklig.
Davids lille bror kom ut och hojjade:
'Jeny Jeny, kom å se mit ruum'
'Visst' sa jag och gick med han in.
David satt kvar, han behövde nog tänka lite.
Jag hade i och för sig sätt Antons rum nästan 1000 ggr men det skadade inte att se det igen.
Han va så söt lille Anton.
Han visste inte mycket om världen, 4 år snart och så snäll och go.
'Jeny se här' sa han och tog fram en bil till mig.
David kom in och ställde sig i dörren, han va snygg, riktigt snygg och jag hade inte laft märke till det förut.
Jag såg honom bara som en vän, det är han ju , men inget mer.
Vi satte oss och lekte en stund med Anton och det va superkul.
Sen sa David då vi stod i dörren när jag skulle gå hem:
'Hur kunde du veta att jag gillade dig?'
'Jag såg det då jag mötte din blick till slut och ja ditt sätt att prata om mig, jag bara förstod och jag är glad jag är så snabbtänkt' skrattade jag.
'Jag med'
'Ja du lilla fegis annars hade du väl aldrig berättat'.
'Jo det hade jag nog, på sjukhuset' och så skrattade vi.
Jag bara älskar hans humor.



Gary!!

'Hej Gary, läst på något?' sa Jenny och kom med kemiboken i högsta hugg.
'Japp Gary så duktig så' skämtade jag.
'Så bra, då kan du väl skriva uppsattsen själv, för jag ska hoppa av Kemin' sa hon och jag höll på att dö.
'Va du kan inte mena...' började jag.
'Förlåt, men jag va inte 100 på om jag skulle läsa kemi eller matte mera och nu har jag betsämt mig, jag är verkligen ledsen Gary'.
'Tror jag säkert' sa jag och tittade ner i golvet.
'Jag är verkligen det och tror du mig inte så strunta i det, jag kan inte stå här och diskutera detta med dig mera jag måste gå till lektionen'.
'Visst'
'Ville bara tala om det och inte va oshysst och inte tala om det, jag skulle ha ringt dig men jag hade annat jag höll på med'.
'Jag förstår' sa jag och jag trodde henne verkligen, sådana ord hade jag aldrig hört från henne innan.
'Bra, vi ses' sa hon och log.
Hon verkade mycket gladare och längre bort stod David, hon gav honom en... en... en... KYSS?? NEJ! Jag kunde inte tro det va sant.
Jag stod där och glodde och gapa.
Dom kysstes och kramades och BLÄÄÄÄ jag blev spyfärdig.
Men vad hade jag väntat mig??
Jag va inte speciellt glad resten av dagen och det blev inte bättre av att min kära syster retade mig för det.
'Jenny och David, jasså jaha' sa hon och såg inte alls ledsen ut över det.
'Vadå?? Gillade inte du David då??'
'Ähh ung dum förälskelse bara, han har jag kommit över för lääääääänge sedan' sa hon och flinade.
Ja säkert, det trodde jag ju på och så.
'Vadå? Har du nån annan?' skojade jag lite försiktigt.
'Kanske det'
'Vem då??' sa jag och försökte låta ointreserad.
'Chris om du MÅSTE veta det'.
'Då får du ju gifta dig rikt i alla fall' sa jag och kände mig misslyckad.
Min syrra hade mer lycka än mig med kärleken.
'Äh sluta, vi är bra vänner, han va så snäll visade mig en superbra bok på bibblan igår'.
Jasså det va där dom träffades.
Jag reste mig och ville inte höra mer om hennes perfekta möte med Mr drömprins.
Herre gud, vad trodde hon? nä tack, inget mera nu.
Jag ville bara sova och inte tänka på något mera.
Men fick en idé att gå över till David och hemta en bok som han lånat av min syster, som egentligen va min. Kanske Jenny va där tänkte jag.
När jag kom fram öppnade Davids pappa.
'Han är på sitt rum' sa han.
Jag gick in och tog av mig skorna.
När jag vände mig om möttes jag av en ängel.
Hennes blonda hår fladdrade omkring hennes huvud, hennes vingar flacksade och hennes långa vita klänning va så vacker det bländade i ögonen och hon svävade.
'Hej' sa den vackraste ängel jag sätt.
'Hej? Hallå? Är du OK??' sa hon igen och jag bara stod där uppslukad av en dröm.
'Hallå Gary?' sa en annan röst som va från David.
Jenny kom fram och ruskade lätt i armen på mig.
Jag kände mig som ett fån då jag fick mitt medvetande tillbaka.
'Ohjah' fick jag ur mig.
Ängeln va ingen riktig ängel.
David presenterade mig för henne, hon hette Sofie.
'Hej' sa hon igen och log.
Det tog ett skutt i bröstet på mig och jag gick lika snabbt som jag kommit dit.
Ingen bok hade jag med mig heller, jag glömde bort varför jag kommit dig och Jenny såg lite besvärad ut.
Jag kunde inte sluta tänka på denna Sofie.
Hjälp ett nytt problem.



Sofie!

'Asså vad var det där igår med Gary?' jag va så nyfiken att jag höll på att spricka.
'Inte vet jag, han såg väl ett spöke' sa David och flina.
Jag slog till han lekfullt i armen och sa:
'Ah visst, men jag bara fattar inte'.
'Inte jag heller, jag förstår mig inte på honom'.
Vi stod där ett tag och pratade och jag blev mer och mer nyfiken på Gary.
'Du jag vill aldrig åka hem igen' sa jag och kramade David.
'Gör inte det då, du får stanna så länge du vill'.
'Tack, men kan jag verkligen??'
'Ja visst, ta upp dina studier och gå här i stället om du vill?'
'Ja det kanske jag ska men jag har bara ett år kvar och det är ju en speciell linje jag går men jag ska fråga' sa jag och tänkte till lite.
'Gör det, men vi ses ikväll, jag ska till skolan nu och sedan till Jenny'
'Ja jag är mycke glad för din skull om Jenny'.
'Tack'.
Jag satte mig i köket och tog lite flinger.
Det ringde och jag svarade:
'Hos familjen Lundvall'
'Sofie, snälla ge mig en chans till'
Det gick en kall kår i ryggen på mig då jag hörde Jonas röst i andra änden.
'Vadh villh duh??' sa jag stammande.
'Det sa jag ju, SOFIE gör som jag säger OKEJ?'
'Nej lämna mig ifred' skrek jag
'ALDRIG och lägger du på så... så vet jag inte vad jag tar mig till' hotade han.
'Snälla' bönade jag.
Jag hade aldrig varit så rädd som just nu.
Han hade hittat telefonnummert hit och terrade mig på det ända stället jag kände mig riktigt trygg och lugn.
Jag hade varit i detta hus mer än hemma tror jag, jag bara älskar att va här.
Men just nu va jag rädd.
Han hotade ennu mera och jag skrek tillbaka:
'Fatta det är slut'
Just då tog någon luren ifrån mig och sa:
'Lämna henne ifred ditt pucko annars ska du få med mig att göra, hör du det pucko??' och sedan la han på.
Det va Gary.
'Åhhh' fick jag ur mig och va så glad att se honom.
Jag kastade mig i famnen på honom och började gråta.
'Såja det är okej, jag är här'.
'Hur visste du??' snyfftade jag
'Jag hörde utifrån att nån skrek och jag skyndade mig in, jag har börjat cykla till skolan nu när det snart är sommar' sa han och log mot mig.
'Åker du buss annars?' sa jag och satte mig ner på en stol.
'Ja' sa han och log ennu mera.
'Är du Okej nu??'
'Tror det, tack för att du kom'.
Jag va så tacksam så jag visste inte riktig vad jag skulle säga eller göra.
Gary va så snäll att han stannade där med mig halva dagen.


Chris!!

'Chris??' sa en röst i mitt öra.
'Chris kan du höra mig' sa den igen.
Jag tittade upp och mötte Jennys ansikte, hennes hår kittlade mig i ansiktet så jag satte mig upp.
Det snurrade i huvudet och jag blinkade.
'Är du Okej?' frågade hon.
Jag kunde inte tänka klart.
David kom och stannade till i grinden en sekund och fortsatte sedan med snabba steg mot mig och Jenny.
'Vad gör du här Chris? Är allt som det ska??' sa han och såg mycket orolig ut.
Dom hjälpte mig upp och ledde mit ut på gatan till närmsta parkbänk.
'Nähh' fick jag ur mig.
'Det ser ut som du sovit på den där trappan i natt' sa Jenny
Jag mötte två mycket oroliga ansikten och jag kände en stor klump i magen och halsen.
Nu eller aldrig skulle dom få reda på sanningen.
Jag va inte rädd för att dom skulle tycka illa om mig, nej det va inte det för jag visste dom gillade mig.
Men jag skämdes så över att jag ljugit och för mina föräldrar.
'Var ska jag börja?' sa jag till sist och kände en ennu större klump i magen.
'Snälla tala om vad som hänt nu' bad Jenny
Jag började med att säga att jag inte bodde där jag sagt och att jag ljugit för dom.
'Var bor du då??' frågade David
'Just nu vet jag inte, men där ni hittade mig för en stund sen va mitt hem i går' sa jag och fortsatte med 'och ja Jenny jag sovade ute inatt, jag gick från mitt rum i några sekunder för att hemta en coca cola och då jag kom tillbaka va det fullt med folk där och jag fick inte komma in på mitt eget rum' sa jag med gråten i halsen.
Det kändes både bra och dåligt att berätta sanningen för dom.
'Vad hände sen?' frågade David lite försiktigt.
'En gubbe sa att inte hade där att göra och jag blev utknuffad ur mitt hem'
Jag ilsknade till över hela den sitvationen och sa:
'Jag hatar mammas fester och pappa som jämt är full, jag har inga föräldrar'
Jag berättade sen om hur jag fick pengar och kläder m.m.
Dom kramde om mig och sa att allt skulle ordna sig.
'Du skulle kommit till mig Chris' sa David.
'Jag vet men jag kunde inte'
Jag va inne i den onda cirkeln och trodde mitt liv på något sätt alltid skulle va så.
Men det funkade inte i längden.
'Så dina sena nätter va inte p.ga filmer utan rent av din mammas fester?'
'Ja'
Jenny och David såg mycket ledsna ut men jag tror dom va rätt lättade också för nu kunde dom hjälpa mig.
Jenny och David sa i mun på varandra:
'Du kan få bo hos mig'
'Ska ni sloss om mig?' skojjade jag.
Lite senare kom Gary cyklande.
'Allt okej eller?' sa han.
Jag trodde Jenny skulle avvisa honom med något men hon sa:
'Vi vet du menar väl Gary men Chris har det lite jobbit just nu så du kanske kan lämna oss ifred'.
'Det är Okej' sa jag.
Jag kände att ju fler som visste om det ju bättre.
Då kunde om stötta mig.
Jag förklarade vad som hänt och Gary såg chockad ut.
Det såg ut som att han fått min klump i magen till sin mage och hals.
Han såg rätt vrickad ut där han stod men som sagt han va en schysst kille som man kunde lita på.
'Så du har ingen stans att bo' frågade han till sist.
'Nej inte riktigt'
'Du kan få bo hos mig' sa han då.
'Min syrra gillar verkligen dig och mamma skulle nog bara bli glad om någon använde rummet i källaren'.
Han ballanserade cykeln mellan benen och pratade ivrigt.
'Du får gärna flytta in när du vill och det skulle nog va bra för alla parter, du känner inte mig så väl och då skulle det inte kännas så konstigt heller'.
Han hade rätt, skulle jag bo hos David eller Jenny så skulle det bara bli konstigt eftersom dom är mina bästa vänner och se dom jämt och ständigt skulle nog bara bli jobbigt i längden.
Och sedan skulle det va kul att lära känna en ny familj lite bättre.
'Ja om det inte är till något större besvär så visst' sa jag och log.
'Jag ska höra med morsan om alla detaljer' sa han och va på väg att cykla när David sa:
'Vi kan väl ses alla hos mig efter skolan'
'Visst' sa alla och alla va supersnälla mot mig i skolan.
Stöttade mig och va oerhört trevliga.
Gary, Jenny, David och Emma kom och ville ha hjälp med en bok.


David!!!!

Jag blev ganska chockad då jag fick höra om vad som hade hänt Chris, jag va inte alls berädd på något sådant.
Jag önskar han hade sagt något för länge sedan.
Hoppas allt löser sig nu.
Jenny kom fram till mig efter skolan och sa:
'Chris behöver all uppmuntran han kan få och jag tror jag bara vet en sak som kan hjälpa'
'Bli stöttad va?' frågade jag.
'Ja det också men framför allt..... Få KÄRLEK, han har inte fått det av sina föräldrar.
Hans pappa alltid borta i huvudet och hans mamma värsta fjollan som taffsar och sticker ute eller har fest'
'Jag vet vad du menar, vi ska ge han det'.
'Hoppas han får bo hos Gary nu då, jag tror han och hans familj kan va det bästa för han just nu'.
'Du är så förstående' sa jag och pussade Jenny på kinden.
Jag va så stolt över henne.
Vi höll varandra i handen då vi traskade hem med Chris.
'Kul ni äntligen blev ihop' sa han och gav oss ett leende.
Just då kom Gary cyklande, han flåsade och stonkade och lät som ett tåg kom.
'Sakta ner va? jag har letat efter er hela...' sa han och stannade.
'Dagen?' eller sa jag och flinade.
'Näh men nästan, asså nu Chris har jag snackat med morsan och hon blev helt galen hon är typ ute efter mig nu, jag har lovat dig allt för mycket'.
'Oj jasså?' sa Chris och jag såg hans ledsna ögon.
'Tyvärr' sa han.
Jenny tittade argt på Gary men sken upp då Gary sa:
'Fan vad jag kan lura dig Chris, självklart får du bo hos oss, ville bara se om du verkligen ville'.
'Det där va inte snällt och luras sådär' sa jag
'Nä nu vill jag inte bo hos dig' sa Chris.
'Inte?'
'Fan vad jag kan lura DIG då Gary, självklart vill jag bo hos dig, ville bara se om DU verkligen ville ha mig där' upprepade Chris och gapskratta.
Gary slog lekfullt handen mot Chris's arm och sa:
'Vi kommer nog ta kol på varandra innan denna dag är slut'.
Alla skrattade och senare berättade Gary om vad som hänt Sofie.
Jag blev lite orolig för henne men lugnade mig då han sa han hade varit hos henne.
Gary va nog inte så tokig ändå.


Jenny!!Då vi kom fram till David verkade alla jätteglada.
Det måste jag medge.
David stod och pratade med Gary och Chris gick igenom Davids nya cd-skivor då Sofie kom fram och frågade:
'Vad händer nu med Chris's föräldrar?'
'Nja jag tror dom kommer läggas in på något ställe under behandling av alkohol och lite annat' sa jag och kände mig glad över att dom får något av ett straff, fast det egentligen va för att dom skulle bli bättre.
'Hoppas det går bra då' sa hon och sedan bytte hon samtalsämne med:
'Kärleken är ett mysterium och något av en magi, eller hur?'.
Sa hon och sneglade då och då bort mot Davids håll.
'Jo det kan man lugnt säga'
'Jag menar, jag trodde Jonas va den rätta för mig, vi skulle ju till och med gifta oss, jag kunde inte haft mer fel om honom'.
'Jag förstår det'
'Jag satt och tänkte igenom här om dagen varför jag över huvud taget ville gifta mig med han, jag trodde det va av kärlek, men det va så mycket negativt som kom upp att det vore omöjligt'
'Jo han va ju otrogen' sa jag och letade i hennes ögon efter ledsenheten över vad som hänt, men kunde inget hitta.
'Jo men det va så mycket annat också, jag hatar honom inte längre för vad han gjorde, jag känner ingenting' sa hon och tittade än en gång bort mot Davids håll.
Sedan vände hon sig helt och stod med ryggen mot dom.
'Jag kan ju inte bara kapa känslorna för honom, det bara går inte men..'
'Är du inte ledsen över vad som hänt då?'
'Nja inte direkt, för om detta inte hänt hade jag aldrig träffat denna underbara kille som jag nu träffat, han är så snäll, han är en av dom mest underbara killarna jag träffat i hela mitt liv, förutom kusin David då' sa hon och sken upp.
'Oj jasså, vem är detta då??' frågade jag nyfiket.
'Gary'
'Gary? DEN GARY?' sa jag lite för högt.
Jag fick blickar på mig från Garys håll men viftade bort det med:
'Menar du? Nej du kan inte mena?'
'Vadå skulle det va så otänkbart då?, han pratade faktiskt med mig nästan hela dagen då Jonas hade ringt och hotat mig,han skolkade för min skull'.
Jag kunde inte fatta att Sofie va kär i Gary.
Hade jag haft så fel om honom, Han va i själva verket en drömprins eller?
Han hade varit snäll mot Sofie, låtit Chris bo hos honom och varit kär i mig.
Nej jag tänke inte 'Har jag missat något' för han är verkligen inte min typ.
Men jag hade varit dum nog att döma honom för fort utan att ta reda på hur han egentligen va.
'Jag går ut en stund, vi ses' sa hon och försvann ut.
David kom fram till mig och la armarna om mig.
Det riktigt sprakade och eldade om oss, vi kysstes länge och väl och allt runt omkring oss bara försvann under oss.


Gary!!

'Vänta lugna ner dig grabben' hojtade jag då Anton drog med mig till hans rum.
Min arm höll på att gå av (Vet, överdrivet men det kändes så just då, och han va stark för sin ålder).
'Titta bilen' sa han och gav mig en svart BMW.
Jag körde lite med den på golvet då Anton sa dom magiska orden:
'Sofie kär i dej'
Jag fattade inte riktigt vad han sa så jag bara sa:
'Va?'
'Sofie kär i Gary, du alltså' sa han och vände sig om för att hemta flera bilar.
Men då va jag redan ute i hallen.
Kunde den vackraste ängel vara kär i mig?
Nej det kunde väl inte vara sant, men barn brukar alltid tala sanning.
Och han måste hört det, kanske pratade Jenny och Sofie om något.
I vilket fall som helst va han tvungen att prata med henne.
Och just nu va alla mina känslor som jag någonsin känt för Jenny, borta.
Som min syster sa 'En ung dum förälskelse', så va det nog.
Jag började leta igenom hela huset efter Sofie men jag kunde inte hitta henne någon stans.
Jag slog mig ner anfodd ute i hammocken och just då sa någon:
'Letar du efter mig?' det va Jenny.
Och för första gången blev jag besviken av att se henne, jag hoppades på att det skulle vart Sofie.
'Nej, Sofie' sa jag
'Hon är vid sin bil' sa hon då.
Jag skulle just resa mig för att gå då hon kom fram och sa:
'Jag är ledsen att jag vart lite dum och avig mot dig, jag vill gärna gottgöra dig och bli din vän'.
'OKej' svarade jag med lite avsmak.
Just nu brydde jag mig inte ett smack av vad hon sa, men vad var det egentligen jag höll på med, jag ville va vän med Jenny så jag sa:
'Visst, det är klart ja...'
Jenny avbröt mig och sa:
'Gå till henne' , hon log och jag skyndade mig iväg innan modet sjönk helt.
Och då jag fick se henne stå och leta efter något i sin väska sjönk självklart modet jag hade haft för bara någa minuter sen.
'Åh saknar ni mig?' frågade hon med ett leende.
Ahh i alla fall ja, tänkte jag.
'Ja mycket' skojade jag, men det va ju sant.
'Då är det väl bäst jag följer med in då' sa hon och drog upp sin väska för att gå in.
'Vänta' sa jag, nu eller aldrig.
'Ja'
'Gillar du mig?' frågade jag.
'Ja men självklart, det gör väl alla?'


Sofie!!

Jag såg hur plågad han va för att förklara vad han egentligen menade så jag sa:
'Ja jag gillar dig, verkligen'
Det såg ut om han pustade ut och så sa han:
'Kul för jag gillar dig också, verkligen'.
Jag gick ett steg fram och det gjorde han med, och i nästa ögonblick kramades vi.
Han va så underbart go, snäll och trevlig.
Och han gillade mig, en varm känsla bubblade upp i mig och under några få minuter stod vi bara där och tittade på varandra.
Vi behövde inget säga, vi visste.
Vi kysstes och jag tänkte. Han är så himla mogen, mycket mer ibland än vad jag är och jag är två år äldre än han.
Jonas va äldre än mig men va större delen av sin tid, en barnslig småunge.
Jag hade hittat min drömprins och jag ville aldrig att denna stund skulle gå över men Gary avbröt med:
'Vi kanske ska gå in?'.
'Ah okej om vi verkligen måste' sa jag då.
Vi gick in och jag va lite orolig för vad Chris skulle säga, men han märkte inte ens att Gary hade sin arm runt min midja.
Han va i fullgång med att visa Emma alla coola finesser på Davids sterio.
Efter ett tag kom Chris ut till mig och sa:
'Sofie får jag prata med dig?'
'Visst' sa jag och va lite orolig för vad han skulle säga, skulle han ställa till med något? Men han sa bara:
'Kul att du och Gary, schysst kille'.
'Jo han är schysst' sa jag och tittade bort mot honom, han va i kylen och tog ur några coca cola burkar.
'Menar nu när jag bor hos han och ni är ihop då kommer ju du ofta till han och jag kan få träffa dig hur ofta som helst'.
'Men Chris'.
'Ja men vi är väl vänner va?, jag gillar dig men inte på samma sätt som förut' sa han och log.
'Vad bra' jag gav han en kram och vi gick ut.
Gary kom med coca cola och David och Emma med mackor och bullar.
'Mamma, kul du kunde komma' sa Gary och gav henne en snavv kram.
'Detta är Chris, och detta är min mamma Eva' sa han och presenterade dom för varandra.
Det såg ut som Eva gillade Chris nästan på än gång.
'Tack så mycket för att jag får bo hos dig, er' sa han och såg lite nervös ut.
Klart han va, han träffade ju den han skulle få bo hos.
'Men självklart får du det, det ska bli jättekul'.
Eva va en omtänksam och omyckt kvinna, det hade David berättat.
'Mamma detta är Sofie, min flickvän' sa han och presenterade mig.
Jag bara log, jag va hans flickvän..


Chris!!

'Vad tycker du om Eva nu då?' frågade David mig.
'Hon är cool' sa jag.
David visste att allt som va bra, superbra eller skitbra va 'Cool eller Coolt' för mig.
'Så bra' Sa han och tog en klunk ur sin läsk.
Jag kände mig så glad, jag hade lärt mig så mycket av allt detta.
Jag mådde bra, kände mig trygg och framför allt..
Jag slapp ljuga, det har jag mått dåligast av.
Att tala sanning är en av dom saker människor är dåligast på men dom mår också dåligast av att ljuga.
Jag vet också att inget som hänt varit mitt fel.
Min moster visste jag mådde bra och hon ville egentligen jag skulle bo hos henne men hon bor så långt bort och jag vill inte flytta från mina vänner.
'Chris, vi har en överraskning åt dig' avbröt Jenny mina tankar.
'Jasså, vad är det nu då??'
'Säg ja bara' sa hon ivrigt.
'Vi vill göra om dig' sa Sofie och log.
'Jaha'
'Kom igen, det blir kul, Sofie är jätteduktig på att klippa folk' sa Jenny och tog mig i armen.
'Kom nu'
'Okej, Okej, men gör ni något fel, då ni...' hotade jag på skoj..
Jag han inte tänka eller känna så mycket förren det va klart.
Nu hade jag kort hår, i alla fall mot det jag hade innan och man kunde se mitt ansikte mycke bättre än förut.
Jag hade en åtsittande t-shirt och jeans.
Inga stora kläder här inte, jag hade väl haft dom för att gömma mig för omvärlden antar jag.
Jag granskade mig i spegeln och kände mig lite 'naken' men min 'gömmakänsla' fanns inte kvar.
'Wow vilken förändring' sa Sofie
'Ja skitsnyggt'
'Ja jag klippte honom ju'
'Ah ta inte på dig all ära, jag valde kläderna' skojade Jenny tillbaka mot Sofie.
'Vilket bra jobb ni gjort, skitballt, ascoolt' avbröt jag dom.
Vi gick ut och jag möttes av olika ansiktsutryck, blickarna va glada och dom sa:
'Vem är du?' Skojade Gary roat
'Oj vilken snygg kille' sa Emma
'Du har nog gått fel tror jag' sa Gary igen.
'Var är Chris?' sa David, 'Är det nya eller gammla Chris?'
'Nya antar jag' sa jag och såg på dom där dom satt.
'Hipp Hipp Hurra för nya Christoffer' sa Jenny och klappade händera.
Jag rodnade lite men va mycket lycklig.
Emma kom fram och gav mig en kram.
'Du är jättefin, både som chris och chris' skrattade hon.
'Åh tack'.

Jag trivs superbra hos Garys men jag saknar mina föräldrar också, det va ju inte alltid dåligt med dom.
Men det kommer nog ta ett tag innan jag kan träffa dom igen.
Just nu orkar jag inte.
Men nu ska jag sticka över till David, vi hörs....

Jag vill tacka alla som hjälpt mig:
David, Jenny, Gary, Sofie, Emma och Eva.
Tack!!!!!


SLUT!! (The End)


Berättelse av: Jenny E

Skriven av: Jenny E

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan