Sara låg

Sara låg i sängen. Hon visste inte hur länge hon hade legat där. Vaken, vill säga. Några minuter, kanske? Hon orkade inte öppna ögonen, för då skulle hon bli tvungen att gå upp.
Efter några sekunder suckade hon, och reste sig - om än motvilligt - upp i sängen. Hon gäspade, och sträckte på sig. En snabb blick på klockan. Halv elva. Det var tidigt för att vara henne, igår hade hon vaknat tolv. 'Kanske har Malin rätt? Behöver jag ett riktigt jobb?' tänkte Sara. Malin, det var hennes 12-åriga dotter. Jovisst hade hon ett jobb, hon var författare. Men inget riktigt jobb, där man hade tider att passa och arbetskamrater att träffa varje dag.
Sara drog på sig sin vita morgonrock och gick ut ur köket. Hon satte på kaffebryggaren och gick sedan och öppnade kylen. 'Ingenting', tänkte Sara. Självklart, Malin hade ju påmint henne om att handla igår. Men inte hade hon gjort det. Typiskt Sara.
När Sara stod där, med kylen öppen, och funderade över vad hon skulle göra nu, så ringde telefonen. Sara gick ut i hallen, och svarade.
- Sara.
- Sara, hej. Det är John.
- Hejsan.
John var åtta år yngre än Sara, alltså 18. Han pluggade på gymnasiet, och hade en speciell relation till Sara. Malin hade en gång kallat dom 'knullkompisar', då hade Sara rodnat och bytt samtalsämne. John hade redan en flickvän, Eliza, men dom hade lite problem i deras förhållande. Så Sara var bara där tills dom blev tillsammans igen.
- Du, kan jag komma förbi nu? Jag är på McDonalds just nu, har nyss käkat frukost...
Sara smålog, endast John skulle komma på idén att äta frukost på McDonalds. Nog för att dom serverade det, men i alla fall.
- Nejtyvärr, jag har Malin den här veckan.
Sara var frånskild, och varann vecka hade hon hand om dottern Malin. Den andra veckan var Malin hos sin pappa, Erik.
- Aj. Nästa vecka då?
- Det går nog bra. Men du, John?
- Ja? sade John.
- När blir du och Eliza tillsammans igen? Du vet att det är vad jag egentligen vill.
- Snart, vi jobbar på det, sade John undvikande.
- Javisst, sade Sara.
'Det var ju bara tusende gången man fick det svaret...'
- Hejdå, jag älskar dig.
- Nej det gör du inte. Du bara tror det.
- Jag saknar dig också. Hejdå.
Innan Sara hann säga något så lade John på.
Sara suckade.
Varje gång hon förde Eliza på tal blev John så angelägen att inte prata om det. Ibland hade hon misstänkt att dom hade gjort slut på riktigt, men nej. Eliza var lång och slät, rätt blek med svart hår, men hon såg ändå väldigt bra ut. Hon var 17. Sara var 26. Varför skulle John göra slut med Eliza för att vara tillsammans med en 26-årig ensamstående mamma?
Men Sara brydde sig egentligen inte. Egentligen såg hon rätt hyfsad ut, med sitt halvlånga blonda hår och blåa ögon. Smal och normalstora bröst. Hon skulle kunna få någon annan kille, om hon ansträngde sig lite. Men för henne räckte det med John. Han var söt och omtänksam, dessutom såg han bra ut. Han var italiensk, Sara älskade italienare. Han påminde mycket om Jesse Metcalfe's roll i Desperete Housewifes. Med samma namn, dessutom, kom Sara på. Men för att återgå till tidigare problem, så spelade det inte så stor roll för Sara om John var tillsammans med henne eller Eliza. Hon hade träffat Eliza förut, dom hade till och med pratat. Eliza var snäll och artig, och log ofta. Trots att hon hade svartmålade naglar och färgat svart hår så verkade hon vara en snäll människa.
Sara suckade, som hon så ofta gjorde.
Hon bestämde sig för att tänka på det där senare, nu ville hon i alla fall få en kopp kaffe i sig. Skulle inte sitta fel med en bulle heller. Sedan så kom hon på att hon hade lovat sig själv att äta nyttig mat. Återigen suckade hon.
Sedan gick hon in i köket, och hällde upp en kopp kaffe. Hon tittade igenom kylskåpet, och märkte att konstigt nog så var det enda som fanns där en bulle.
'Om ödet vill det så', tänkte en leende Sara, och ryckte på axlarna. Sedan så tog hon ut bullen. Hon gick ut i vardagsrummet, och tänkte precis sätta på tv:n, när hon kom på att hon borde väcka Malin.
Hon gick in i dotterns rum, och skrek då till: I sin säng låg hennes dotter, och bredvid henne en kille som såg ut som om han minst var 15.
Malin och killen vaknade direkt.
- Du bör nog gå nu, var det enda Sara kunde få ut sig till killen.
Han rodnade lite smått, och gav sedan Malin en blick. Han sade:
- Jag ringer dig sen.
Sedan småsprang han ut ur rummet.
- Vad var det där? frågade Sara.
- Vad?
Malin lät irriterad, men Sara brydde sig inte.
- Vem var det där? När kom han hit? Vad har ni gjort? Du är bara 12!
- Herregud, mamma... Det var Patric. Han kom hit igår, när du gått och lagt dig.
- Jag känner ingen Patric! Hur gammal är han!
- Han är 14, och förlåt för att jag inte berättar varenda detalj ur mitt spännande liv för dig.
- Han är inte 14! Han såg inte en dag yngre ut än 16!
- Om du nu vet hur gammal han är, varför frågar du, sade Malin spydigt.
- Tala inte till mig i den tonen, jag vill veta precis vad du och den där 16-åringen gjorde!
- Han är 14, mamma, sade Malin, synbart irriterad.
- Han såg ut som 16!
- Jag ser ut som 16! utbrast Malin.
- Det gör du inte alls, ljög Sara.
I själva verket gjorde Malin det. Många hade misstagit henne för att vara 16, 17 år. Dels för att hon såg rätt utvecklad ut, och var väldigt lång. (170 cm)
- Ljug inte, mamma. Till och med John trodde att jag var i hans ålder när han kom hit förut.
- Det här handlar inte om John, rodnade Sara.
- Inte? Vad handlar det om då?
- Dig! Och vad du gör med 16-åriga killar!
- Han är 14, mamma!
Malin rentav skrek nu.
- Det spelar ingen roll hur gammal han är! Vad gjorde han i din säng?
- Det vill du inte ens veta, sade Malin.
- Malin...
Sara var chockad, Malin var ju hennes dotter. Och hon var bara 12!
- Snälla, ställ inte till med någon gråt-scen. Du var ju inte själv mycket äldre. Du födde mig när du var 14.
- Det... det har inte med saken att göra!
- Jaja, skyll ifrån dig va! Det är så himla typiskt dig mamma, vet du det? Att skylla ifrån dig och slippa ta ansvar. Du beter dig som om du fortfarande är 14.
- Vad? Är det inte alls!
- Jo! Du är så omogen... Du dejtar 18-åringar, har inget jobb, glömmer hela tiden bort alla sysslor du ska göra...
Sara visste inte vad hon skulle säga. Hon hade precis upptäckt hennes 12-åriga dotter i säng med en kille, och här stod hon och blev utskälld.
- ... Väx upp, mamma!

Resten utav dagen kunde Sara inte sluta tänka på dom orden. 'Du är så omogen', 'har inget jobb', 'Väx upp'...
Hur kunde det hända? Det kändes som om det var igår som Malin tagit sina första steg, sagt sina första ord... Som hon skulle börja skolan, som hon ville ha den där barbie-dockan... Och nu så var hon 12, snart tonåring. Hon bråkade och skrek, hon var inte ens oskuld längre! Sara hade till och med märkt att hon hade mycket svart på sig, kedjor och nätstrumpor. Svarta naglar...
'Herregud', tänkte Sara. 'Håller hon på att bli en såndär livs-hatande tjej som det står om i alla tidningar?' Nej. Det fick hon inte bli. Det var hennes dotter!
Sara satt framför datorn. Hon höll på att skrev på en ny bok. 345 sidor, än så länge. Det var bra, mycket bra, tyckte Sara. Hon ville inte behöva leva på Malins barnbidrag.
Plötsligt slutade hon att skriva. Hon reste sig upp och gick ut i hallen. Hon gick fram till telefonen. Hon ville ringa någon, nu genast. Hon bet sig i läppen. Vem?
När hon hade problem med John brukade hon prata med Malin och problem med Malin brukade hon prata om med John. Nu hade hon problem med båda. Malin hatade henne och John var lika osäker som alltid i deras förhållande.
Hon hade ju kompisar, men ingen riktigt bästa vän. En sådan som man fick i en riktig kille eller arbetskamrater. Sara suckade. Hon var blond, singel och under 30.
Någon kille borde hon väl kunna få? Och John skulle inte bli sårad...
Han hade ju Eliza. Och om Sara lämnade honom så förstod han kanske att det var allvar. Att han var tvungen att fixa ihop det med henne igen. Men hon hade inte modet. Nej. Hon vågade inte lämna John, för hon ville inte såra honom, hon vågade inte prata ut med Malin, för att... Hon visste inte. Hon hade ingen anledning, egentligen, att inte vilja prata ut med Malin. Att lösa allt.
Ja. Det skulle hon göra. Hon skulle skärpa sig. Inte så som hon brukade, när hon bestämde sig för att äta nyttigt eller så, utan skärpa sig på riktigt. Få ordning på sitt liv. Ja. Hon skulle skaffa en riktigt kille, som hon kanske någon dag kunde gifta sig med. Kanske till och med få ett till barn med? Och ett fast jobb, det var helt klart viktigt. Nog för att hennes nuvarande var helt okej, men i alla fall. Hon skulle få ordning på allt. Och det började nu.
Sara gick ut i vardagsrummet, in i Malins rum. Malin satt framför sin dator, hon lyssnade på någon låt. Vilken det var visste inte Sara, hon hörde bara att det var rock.
- Malin? ... började Sara sakta.
Malin tittade fortfarande bara på sin datorskärm, hon var inte på en sån där hemsida. Playahead, lästa Sara att det stod.
Men Malin nickade i alla fall, så att Sara visste att hon hade hört henne.
- Jo, jag tycker bara... Jag... Förlåt.
Malin höjde ett ögonbryn.
- Förlåt? sade hon.
- Ja... För idag, att jag skrek och så. Jag menade det inte.
- Jo, det gjorde du, sade Malin.
- Va?
- Men det är okej, mamma. Jag förstår, du är lite överbeskyddande. Men det är alla mammor. Men... Jag gillar dig ändå, även om du skriker och skämmer ut mig.
- Jag gillar inte dig, jag älskar dig, log Sara.
- Trevligt.
Malin återgick till datrorn.
Men Sara ville inte att det skulle ta slut än, hon vill var säker på att bråket var över.
- Malin? Allvarligt... Jag var lite hård mot dig idag, men du är bara 12. Bara ett barn.
- Mammma...
Malin tittade på henne.
- Ja, älskling?
- Vi gjorde inte ens nåt. Vi bara hånglade och sov. Han och jag har inte ens funderat över att ha sex.
- Oj... Är det sant?
- Ja.
Malin log lite. Sara kramade om henne.
- Jag får ta och skärpa mig lite, va? sade hon.
- Ja.
- Och du... Jag ska göra slut med John.
- Det var ju något nytt, sade Malin ironiskt.
- På riktigt, den här gången. Han får skärpa sig han med, och fixa det med Eliza. Jag ska skaffa en riktig kille. I min ålder, lade Sara till.
- Coolt. Natalies pappa är ledig... sade Malin med änglaröst.
- Jag vill inte ha någon utav dina kompisar föräldrar. Jag ska skaffa mig någon egen. Och jag ska skaffa mig ett jobb. Ett riktigt.
- Så som du skulle börja äta nyttigt?
- Nej, men... Jag vill inte börja bråka med dig för ingenting. Och John... Jag tror att jag är lite för mogen för honom.
- Lite?
Sara log.
- Det är dags för en livsförändring. Nu, sade Sara.
-

Skriven av: Blondie