Sårad.

Michaela låg i sin säng, hon tittade på nallebjörnen som hon fått från Oliwer. Liten, len och luddig. När hon fått den tyckte hon att den var jättegullig. Nu, så hatade hon den. Hon hatade den, precis som hon hatade allting hon fått från Oliwer, precis som hon hatade honom själv.
Hon låg där i sängen, och undrade varför hon hatade honom? Det var ganska uppenbart, han hade gjort slut med henne. Dom, som hade varit tillsammans i fyra månader. Fyra månader, det var inte mycket. Men för att vara 11 år och bo tre och en halv mil ifrån varandra, så var det mycket. Dom hade känt varandra sedan någon gång i februari, hon mindes inte exakt. Men dagen då dom hade träffats, hon skulle aldrig glömma den dagen. 14 maj 2006. Innan dess, så hade dom bara chattat över Internet. Det var så dom hade träffats. Msn, Internet, datorn. Allt sånt som Michaela visste var farligt. Men när hon först hade träffat honom på en Internet-sida, då hade hon inte brytt sig. Han hade varit så… Annorlunda. Han var rolig, snäll och helt enkelt fantastisk. Alla andra killar i hennes ålder var så omogna, dom var små fjortisar. Men inte han. Och så hade det börjat, dom hade chattat i några månader, och sen bestämde dom för att träffas, så hon åkte hem till honom. Tre och en halv mil, utan att hennes föräldrar tillät, eller ens visste om det. Dom hade träffats många gånger efter det också, med föräldrarnas tillåtelse, då.
Men det var länge sedan. Allting kändes som så länge sedan, när hon låg där i sängen.
Det kände som så länge sedan hon senast sätt Oliwers ansikte, så länge sedan hon senast skrattat och varit glad. Hur skulle hon någonsin kunna bli glad?
Inte nu, inte efter vad han gjort. Visst så hade han gjort slut, men det var inte bara det. Han hade också, några timmar senare, blivit tillsammans med en annan tjej som tydligen gick i hans nya skola. (Nu när dom hade börjat sexan hade dom ju bytt skola.)
Elin. Han sa att hon hette Elin.
Eller, vaddå sa? Han hade inte sagt någonting, däremot hade hon upptäckt det. På msn, han hade bytt namn till ”Elin<3”. När hon först såg det hade hon blivit helt förlamad. Hon stirrade på hans msn-namn och hon hade inte kunnat röra en enda muskel i kroppen. Och så hade han loggat ut. Hur hade han kunnat göra så mot henne? Han hade själv sagt att hon betydde mest i hela världen för honom, han kunde ge upp allt för henne. Ändå sa hade han gjort slut av en – enligt henne – så himla dum orsak. ”Träningen, jag blir så utsliten.” hade han sagt. Jovisst, han gick på fotboll och hockey, hade träningar i stort sätt varje dag i veckan. Men var det en anledning att deras kärlek skulle ta slut? Att han var tvungen att gå och skaffa en ny tjej?
Det var tre dagar sedan han gjort slut. Sedan hela hennes liv gått i kras.
I tre dagar hade hon gått omkring och lyssnat på broken heart-låtar som ”Because of you” och ”Why”. I tre dagar hade hon legat i sin säng och bara gråtit. Skolan hade känts som något oändligt olidligt – mer olidligt än vanligt alltså – och hon hade skyndat sig hem när den var slut, för att lägga sig i sängen och bara gråta.
Hon ville egentligen inte ha det så, hon ville inte va den som tyckte synd om sig själv. Och hon förstod inte… Varför saknade hon honom? Hon hade alltid tvivlat på sin kärlek till honom, hon hade aldrig riktigt trott på riktig kärlek. Speciellt inte när hon bara var 11! Hon hade alltid känt det som om hon var mer kär i kärleken än i honom. Men nu, nu så kände hon igen sig i talesättet ”Man vet oftast inte vad man har förrän man har förlorat det”.
Michaela tittade på nallen. Den hade kolsvarta ögon och en leende broderad mun. Hon mindes när hon fått den, det var under sommarlovet. Oliwer hade varit i Danmark, och hade då köpt nallebjörnen och ett armband till henne.
Hon undrade, om Oliwer köpt något till Elin än?
Hon undrade, om Oliwer och Elin kanske var tillsammans just nu? Hon snyftade lite vid tanken på att Elin kanske just nu hade på sin Oliwers mössa.
Oliwers gamla, röda mössa. Han hade den alltid på sig, oavsett om det var sommar eller vinter, morgon eller kväll. Alltid. Det var bara hon, Michaela, som fått honom att ta av sig den. Det var bara hon, som hade fått ha den på sig.
Och nu, kanske Elin hade det.
Nu kanske Elin satt i Oliwers rum, på Oliwers säng. Nu kanske Elin log mot Oliwer.
Nu kanske Elin kramade Oliwer. Nu kanske Elin…
Michaela fick huvudvärk, hon fick huvudvärk av tanken på allt som Elin kunde göra som hon själv gjort förut. Hon fick ofta huvudvärk nu för tiden. ”Nu för tiden”, det var alltså sen då Oliwer gjort slut.
Hon tittade på klockan. 20:11. Hon hade legat i sängen i exakt 42 minuter, sedan 19:29. Hon suckade. Hon tänkte tillbaka på vad hennes mamma sagt, att det inte var bra att hon låg och deppade för länge, att hon borde se framåt på vad som skulle hände, om alla nya killar hon skulle träffa. Men hon ville inte ha någon ny kille. Hon ville ha Oliwer, och Oliwer endast!
Det var nu som hon ångrade dom gångerna då hon varit kylig mot honom, då hon inte velat bestämma något datum som dom kunde träffas. Det var nu som hon ångrade att hon inte brytt sig så mycket om Oliwers hockey och fotbollsmatcher. Det var nu som hon ångrade alla dom gånger då hon inte visat all sin kärlek till Oliwer. Det var nu som hon ångrade allt.
Hon kände att ögonen var fuktiga, och det chockerande henne att hon fortfarande kunde gråta. Borde inte alla tårar ha torkat ut vid det här laget? Tänkte hon.
Det var faktiskt lite komiskt, att hon, Michaela Stenljung, som inte hade gråtit sedan hon var en bebis, grät nu.
Hon brukade aldrig gråta om hon trillade och slog sig, hon brukade aldrig gråta om någon slog henne. Men nu, nu så gjorde hon det. Nu så hade hon gråtit i flera dagar.
Michaela reste sig upp, hon satt återigen på låten ”Incomplete”, med Backstreet Boys. Sedan gick hon och la sig igen. Hon tittade på nallen. När hon tänkte efter, det var hennes enda minne av Oliwer, och tiden som dom haft tillsammans. Armbandet hade gått sönder, och en annan present, ett annat smycke, hade försvunnit. Hon tittade på nallen, och kramade om den. ”Varför?” frågade hon sig själv, för tusende gången.
Hon lyssnade på låten. Hon hade börjat älska den på senast, hon kunde inte få nog av den.
Med ostadig röst så sjöng hon med: ”I tried to go on like I ever knew you… I’m awake… But my world is ever asleep…” Sedan brast hon ut i gråt. Hur länge skulle det här hålla på? I dagar? I veckor? Månader? Inte kunde det väl hålla på i år?
Michaela snyftade. Hon visste inte säkert. Men hon kunde bara inte gå vidare, in så som det var nu. Hon hade en massa bilder framför sig, Oliwer och den där Elin, tillsammans, lyckliga, glada. Och hon själv? Hon ryste nästan vid tanken på hur patetisk hon var, som fortfarande hoppades han skulle ändra sig, komma tillbaks, vad som helst. Hon var bara så trött på att gråta. Hon orkade verkligen inte med det här.
- Varför gör han så här mot mej?! skrek hon plötsligt.
Sedan började hon att gråta igen.
Hon tryckte nallen mot bröstet, bara för att veta att den var där. Att inte den också övergivit henne.
Hon mindes vad hennes kompisar sagt, hur dom reagerat. Dom flesta hade kallat honom en idiot. Någon hade sagt att han skulle ändra sig, att han skulle komma tillbaks. Någon annan hade sagt att hon hade flera andra killar som gillade henne, som hon kunde välja. Det var i och för sig ingen lögn, det fanns andra killar som hon gillade, och som gillade henne. Men det fanns ingen, inte en endaste, som hon kände för som hon för Oliwer. Han var den enda för henne.
Egentligen, ville hon inte vara såhär. Egentligen, ville hon inte gråta och tycka synd om sig själv. Egentligen, skulle inte Oliwer ha gjort slut. Egentligen, var det kanske hennes fel.
Tänk om hon kanske hade åkt till honom, istället för att låta honom åka alla mil? Tänk om hon hade velat träffa honom lite oftare? Tänk om hon inte hade varit så jävla korkad.
”Tänk om det inte varit slut…”
Hon ville så gärna minnas tiden som varit, alla skratt, alla kyssar… Alla stunder som dom haft. Hon ville inte gråta för att det var slut, hon ville le för att det varit alls.
Men hon kunde inte. Hon kunde inte.
”Jag visste det. Jag är patetisk…”
Michaela kände en tår rinna ner för kinden, en utav tusen.
Hon tittade ner på nallen, och för ett ögonblick var det som om den tittade tillbaks på henne. Som om den sa ”Ge inte upp, han skulle inte velat det.”
- Han kan dra åt helvete! Sade hon.
Hon slängde iväg nallen, rakt in i vägen. Hon brydde sig inte om den, inte nu, inte längre. Hon brydde sig inte om något…
Varför skulle allt vara så svårt? Varför kunde hon inte bara gå vidare? Hon som alltid trott hon att hon var den typen, som inte hade problem med att hantera sådant.
Hon mindes någon gång, för länge sedan, då hon hade sagt till Oliwer att hon inte brydde sig, var det slut så var det slut. Hur jävla dum hade hon inte varit?
Michaela gick fram till sin spegel, och tittade in i den. Hennes hår var rufsigt och kinderna var våta av tårar. Ögonen var nästan röda för att hon gråtit så mycket. Hon hade aldrig sätt den synen förut. Den äcklade henne. Kunde det verkligen vara hon, Michaela, som inte klarade av något sånt här? Något så lätt.
”Han hade visst inga jävla problem med att gå vidare”, tänkte hon för sig själv.
Hon tittade ner på nallen, som fortfarande låg på golvet. Den var ensam, lika ensam som hon var.
Hon tog upp den, betraktade den, och sade sedan för sig själv:
- Någon dag ska jag kunna slänga den…. Någon dag ska jag gå vidare... Men inte idag, jag behöver bara få gråta, lite till…
Hon kramade om den, hårt, och tänkte att det var sant. Någon dag skulle hon gå vidare. Någon dag skulle hon fixa upp sitt liv. Någon dag skulle hon glömma Oliwer.
Men inte nu…

Skriven av: Michaela