Scener ur ett minne

Scener ur ett minne

Synen jag möts av när jag för gardinen åt sidan är ett landskap i frid. Vackert och lyckligt låter den mig skåda och avundas ron den andas. Sakta och tyst glider tåget jämnsmed den stora sjön som badar i ljus. Det ser ut som guld, flytande guld som smakar ljus choklad, eller är det smaken utav apelsinchokladen jag åt tidigare jag känner? Härligt är det i alla fall. Känslan och ljudet av det stressade tåget får kroppen att falla in i ett underligt tillstånd. En lugnande och trygg puls som vaggar mig in i trans och får mig att automatiskt vilja krypa ihop i fosterställning. Sätenas storlek tillåter dock inte detta så det blir att hänga över bordet framför mig med blicken vänd emot världen utanför. När man åker tåg från Sundsvall till Stockholm passerar man en liten ort vid namn Söderhamn. Jag kommer därifrån. Bilder ifrån mitt liv flyter förbi i vattnet, men jag vill inte se, orkar inte. Mamma bad mig komma och hälsa på men jag ljög och sa att jag inte hade tid, jag har inte tid att möta mitt gamla liv. Allt eftersom tåget närmar sig min hemort suger det tag i magen på mig. Jag vill inte men scenarion ifrån mitt inre tränger sig in i min syn och plötsligt är sjön borta och framför mig står en ung kvinna. En vacker kvinna som jag känner, kände. Flickan jag kallar Alice griper tag om mitt medvetande och ber mig följa med. Hon gör ont. Jag erkänner mig besegrad och låter mig följa med in i underlandet.

Ur vattnet stiger hon och närmar sig mig. Hennes kropp är slank och våt. Hon skymmer solen med sitt ansikte och låter sitt långa bruna hår droppa kallt havsvatten över mig. Jag älskar henne. Hon ler emot mig, hon är glad, hon gör mig så glad. Du gör mig glad Alice, jag älskar dig, men hon hör inte. Hon lägger sitt våta huvud på mitt bröst och trasslar in sina ben mellan mina, så gör hon alltid men hon vet att jag ogillar det, känner mig instängd. Nu vill jag vara det, hon får gärna kväva mig. Passar på att njuta av hennes lena hud och doft för det känns som vi inte kommer ses igen. Det är så svårt förstår du Alice, du är bara ett underbart minne..

Mansrösten i högtalaren berättar att Söderhamn är nästa stopp. Människorna runt mig ställer sig upp och tar ner sina väskor från hyllorna. Oväsendet har dragit mig ur min dröm och redan saknar jag den. En lukt utav eld, eller skogsbrand, vilar i luften och jag kollar mig hastigt omkring som i en reflex men ingen rök syns till och de andra i vagnen verkar inte reagera. För någon sekund tror jag att tåget är påväg att explodera men så inser jag att jag forfarande är kvar med ena foten i drömmen, i minnena.

Mitt emot mig sitter Alice, hon tappar plastglaset i knät så den röda vätskan rinner ut över hennes ljusa jeans. Hon suckar och viftar med armarna i frustation. De andra runt elden skrattar och någon ger henne en servett. Du är så klantig Alice, så typiskt dig. Luften är ljummen och över hennes axlar vilar en tröja. Ifrån bergsprängaren sprider sig Gyllene tider över den närbeliggande sjön. Den högra högtalaren knastrar irriterande och istället för en antenn har den en gaffel in stucken i sig, det är antagligen inte första gången den är med på äventyr. Runt brasan är vi åtta styckena, jag, Alice och fem utav våra närmaste vänner. Person nummer åtta är en ny pojkvän till en av tjejerna. Av någon anledning kan min blick inte släppa honom, något säger mig att jag ska hålla ögonen på Thomas, som han heter. Jag gillar honom inte. Då mörkret sakta börjar sänka sig över augustikvällen höjs volymen på stereon. Alkoholen flödar nedför våra strupar och sommaren är ett faktum. Jag och Alice sitter på stranden och ser på när de andra badar i det nattsvarta vattnet. Alice är en badkruka. Hon är otroligt söt, lätt röd efter solens kyssar och barnsligt glad, skrattar åt allt. Du gör mig glad Alice, jag älskar dig, men hon hör inte. Hon reser sig vingligt upp och springer ned emot vattnet.

Thomas tar tag i henne och lyfter upp henne över ena axeln, hon skriker och skrattar. Mina ögon smalnar, undrar varför hon låter honom göra så. Den glada musiken känns plötsligt jobbig. Jag vill säga åt honom att inte röra henne, röra hon som är min. Men jag sitter kvar där ensam på stranden och låter den svarta sjukan svärta ner mitt blod. Sitter där, länge och observerar hans rörelser. Med spända muskler och hög puls sitter jag som på nålar, beredd att attackerar om han tar för sig av det som är mitt. En arm om hennes midja och jag känner adrenalinet rinna ut i ådrorna. Kan hon inte sätta gränser? Alice vänder sig uppåt emot stranden och ser hur jag reser mig, hon vet. Vänligt drar hon sig ur hans grepp. Alice pekar emot berget där vi solade tidigare på dagen, hon vill att vi går dit.

Berget är varmt där vi ligger i varandras famn. Hon talar men jag hör inte vad hon säger. Försöker tyda orden på hennes läppar men jag glömmer bort min uppgift och tystar henne med en kyss. Hon kramar om mig hårt och så fastnar hon i mitt minne. Hon släpper aldrig taget.

När tåget stannar blir det svårt att koncentrera sig. Drömmen packar och säger adjö. Min nacke och rygg är stel så jag sträcker på mig för att räta ut allt som känns krokigt. Sätena är i minsta laget och tanken över att det är ungefär två timmar kvar får det att krypa i kroppen på mig. Tar fram cd-spelaren, lägger jackan emot fönstret och huvudet mot den och gör ett sista försök i att somna in. Att vägen går mycket fortare om man sover har jag lärt sig utav henne, Alice.

Jag vaknar upp ur min ytliga sömn utav att någon ruskar till min arm, det är konduktören. Tydligen är det stora förseningar så att ta de inhyrda extrabussarna rekommenderas. Typiskt. Har hamnat på det sista stället på jorden jag vill vara på. Planen var att blunda och tyst åka förbi. Jag suckar djupt så att mannen i uniformen ska känna sig skyldig. Slänger upp den stora ryggsäcken på min redan värkande rygg och går ut. Känslan jag möts av är obeskrivlig. Det luktar och smakar som jag minns och de överväldigande sinnena sköljer över mig. Jag är hemma. En sådan otrolig lycka, jag är hemma! Ser bussen stå nedanför perrongen och stegen dit känns tunga och jobbiga. Vågar jag verkligen erkänna det? Med en nyfikenhet som hos en treåring kliar det i byxorna på mig. Länge står jag framför den avgassprutande bussen. Nej, jag vill inte gå på. Så med ett häftigt höger om och med blicken vänd emot husen nedanför backen är jag nu påväg. Jag ska bara se mig om kring, kolla läget.

Har nästan glömt hur långt det är till centrum. Det är mycket varmt ute och tillsammans med den långa promenaden har detta genererat i ett par kladdiga jeans som klibbat fast sig på benen. Svetten som dryper om min kropp avger en inte alltför trevlig odör och skorna är fyllda av grus. Här är det tyst, för tyst. Ända sedan de lade ner de stora fabrikerna och företagen har antalet invånare sjunkit, alla har som dunstat. När jag gick ut gymnasiet var det full fart och det var bara för tre år sedan. Dunstade gjorde jag efter att hon dog. Plötsligt fanns det inget som höll mig kvar, ville fly, göra allt utom att bo här. Drömmarna från tågresan ligger fortfarande kvar inom mig och pyr. De har rört om i min gryta utav känslor och jag känner mig ledsen. Vänder mig om för att se om bussen står kvar men det gör den inte. Ångrar att jag inte tog den. Vad dumt av mig, vill ju inte vara här.
Den lilla staden jag nu befinner med är fylld av små blomsterdekorerade parker. Då jag vandrar igenom stadshusparken stannar jag av trötthet upp och sätter jag mig på en av de gröna stolarna som omger parken. Njuter av tystnaden och sluter ögonen.




Sitter där på stranden igen. Tittar på skuggan i tältet som bäddar för natten, för oss. Den vill inte ha min hjälp, den säger att det är för trångt. Bergsprängaren har tystnat för länge sedan, antar att batterierna är slut. Jag har två extra men säger inte det till någon, trivs med tystnaden. Ifrån en liten brygga sextio meter ifrån lägret hörs glada skrik och tjut, några vägrar avsluta natten. Skuggan rör sig emot öppningen och ut kliver Alice. Muren av glädje har börjat krackelera. Ser det på hennes ansiktsuttryck, hennes sätt att föra sig. Jag känner dig Alice. Mitt inre talar till flickan som på alla fyra kryper upp bredvid mig. Hon lägger huvudet på min axel och försöker begrava ansiktet i gränsen mellan min nacke och hals. Kalla, blöta droppar ringlar längs halsen och fortsätter sedan innanför min tröja. Alice gråt inte, snälla var glad. Vet att glädje för dig inte varar längre än några timmar. Du badar så gärna i din depression. Melankoli är som din föda. Förlåt för att jag aldrig gjort dig lycklig. Det är så svårt med Alice, svårt att få andra att förstå. Hon är skör som den finaste stjälk. Man måste vara försiktig så att hon inte går sönder. Men vad hon gråter över nu vet jag inte och jag tror inte hon vet det själv. Så lyfter hon huvudet så jag ser in i hennes tårfyllda bruna. De som borrar sig in i det djupaste och för en sekund eller två tror jag att hon blottar själen. Den är rädd och det gör mig skakis. Du gör mig rädd Alice, jag älskar dig, men hon hör inte. Små korta snyftningar kommer från den lilla blomman men så öppnar hon munnen och berättar att hon inte vill vara ledsen längre. Jag reser mig och för henne i tältet. Vi ska sova och vaknar glada. Jag ska göra dig lycklig.

Det är varmt. Jag vaknar av att jag i sömnen drar av mig kläderna. Den kvava och fuktiga luften får mig att kasta mig ut i nöd. I skuggan till ett träd sätter jag mig och njuter av den lätt avkylda luften. Fåglarna kvittrar och sjön ligger spegelblank och stilla. Så griper en tanke tag om mig. Var är Alice? Tittar på klockan, den är nio på morgonen. Jag reser mig för att leta upp henne men hon är varken vid bilen eller bryggan. Tar mig friheten att kika in i de andras tält men ingen Alice ligger i någon utav dem. Jag börjar ropa hennes namn. Ropar så det ekar. Ropar så att fåglarna flyr i rädsla. Jag ropar ända tills de andra sticker ut huvudena ur sina tält och ber mig hålla käften. Jag frågar, men ingen har sett henne. Oron stiger och jag försöker tänka ut logiska förklaringar till varför hon givit sig av. Hon måste ha åkt in till stan oss för här syns hon inte till.

Tystnaden bryts av att en timmer bil kör förbi i hög fart. Vaknar upp ur min dröm och känner mig helt nollställd. Kan inte förstå varför jag är här. Reser mig och börjar gå ner emot city. Skrattar åt tanken att jag fortfarande kallar en etthundra meter lång gatan med butiker för city, om man jämnför med stockholmscity så blir det skrattretande. Här är det människor i alla fall, inte många men tillräckligt många för att få mig att känna mig mindre övergiven. Mina vägar tar mig längs den lilla kanalen som delar staden i två delar. Jag bodde på stadssidan, Alice på borgsidan. Just det, Alice, hon har som vandrat ifrån mina drömmar in i mina dagliga tankar. Som en levande död tycker jag se henne bakom varje husknut. Som ett spöke, en vilsen vålnad.

På två timmar har jag guidat mig själv genom staden, bara fyra timmar kvar till nästa tåg. Ulrika-Eleonora ler emot mig där jag står framför henne. Hon är hög och gjord i rödbrun puts och ser väldigt välvårdad ut, vacker. Hon släpper in mig innanför sin mur och låter mig vandra längs med längorna av gravar.




Är helt splittrad. Klockan är två på eftermiddagen och hon är fortfarande borta. Vi har alla letat, men hon är spårlöst försvunnen. Jag har ringt polisen men de kan ingenting göra säger de, en person måste vara borta i minst tjugofyra timmar innan de kan börja söka. Jag och två av tjejerna tar bilen in till stan, kanske har hon liftat hem? Samtidigt som vi cirkulerar i staden i hopp om att få syn på henne ringer vi alla vi känner och frågar om de sett henne. Har ni sett Alice? Det är otänkbart att någon kan försvinna bara så där i en liten stad som denna. Hur mycket jag än vill tänka att hon säkert ligger hemma hos någon och vilar ruset av sig kan jag inte låta bli att gång på gång känna en ond klump i halsen som inte går att svälja. Kommer hon tillbaka?

Mitt ibland alla gråa, blanka stenar reser sig en svart. Jag har som somnat till i sökandet men den ändrade färgnyansen får mitt öga att reagera. Det är hennes sten. Det står ”Alice Wedin 1981-2000” på den och därefter en töntig dikt. Har aldrig varit här förut, var aldrig med vid din jordfästning Alice. Inte ens blommor har jag med mig. Jag vill säga så mycket men orden ebbar ut i gråt och jag faller jag ner på knä. De bränner som eld under min is och jag känner hur det gamla ärret börjar blöda igen.

Det är natt och en vän ringer och berättar att polisen är och söker efter henne vid sjön. Jag ger mig iväg direkt. Inom mig bär jag på en otäck känsla. Det är som om jag vet men jag låter inte tanken ta över hoppet om att hon är levande och oskadd. Jag parkerar mellan två polisbilar och med ett jag kliver ur bilen försvinner allt mitt hopp. Det är som att kliva in i en svart vit stumfilm i slowmotion. Jag frågar första bästa silhuett vad som hänt men den svarar inte. Jag frågar alla jag passerar men ingen svarar, de bara ser på mig och sänker huvudena lika snabbt. Bryggan badar i ljus. Jag hör inget där ljud borde finnas. Människor rör sig som mörka skuggor och så tar det plötsligt stopp. Det är avspärrat. Jag börjar skrika, frågar om någon hittat Alice. En irriterad polis säger åt mig att lugna ner mig och gå därifrån, här är det minsann avspärrat. Men när jag förklarar att jag anmält min flickvän försvunnen ändrar mannen stil. Han lyfter på plastbandet och låter mig följa med ner till bryggan. Jag vet vad som väntar på något vis. Polisen varnar mig för vad jag snart skall få se men ingen hade kunnat varna mig. Naken, blek och tyst ligger hon där på bryggan, hon ser kall ut, hon måste frysa. Reaktionen blir att jag kräks. Kastar mig in i vassen vid vattenbrynet och spyr. Sorgen, rädslan och saknaden kramar om min strupe, jag kan inte andas. Därefter blir allt diffust, vet inte vad som händer. Jag önskar bara jag fick vara där hon är nu.

Ett splittrat jag går den långa biten tillbaka till stationen. Huvudet är tungt och ömt. Vid varje steg jag tar bultar det till och jag förbereder mig på att aortan ska explodera för min höga puls. Jag tänker på tiden efter, det jag kommer ihåg. Går bara där under solen och tänker på hur trött jag är på att tänka.

Timmar av polisförhör. Frågor om vad som hände. Jag blev den misstänkte, jag! Har så svårt, fortfarande efter dessa år, att tro på att hon tog sitt liv, för de var det polisen kom fram till under utredningen. Hon hade dränkt sig själv. Förstå snacket som gick i den lilla staden, förstå varför man ville bort. Här fanns aldrig någon plats att sörja på, alltid någon som påminde om vilken dödslängtan hon måste haft som klarade av att dränka sig själv. Ingen, allra minst jag förstod. Varför skulle hon lämna allt, lämna mig? Hon led av depression men för mig var hon bara lite skör. Om jag bara hunnit inse allvaret. Tänk om jag kunnat rädda henne men jag vet att jag inte får diskutera så.



Helt i tid till tågets avgång och utan ett enda sprucket blodkärl. Vore oärligt att säga att jag mår bra men sämre mår jag i alla fall inte. Tog tag i mitt förflutna för att gå vidare in i framtiden, låter bra. Jag skrattar lite åt mig själv, åt min enastående självterapi. Lossar hakarna som håller gardinen åt sidan och för den för fönstret. Blundar och låter tågpilen fara fram med mig inuti.








































Jannike Bodin
030516

Skriven av: Jannike Bodin