Publicerat
Kategori: Djur noveller

Se ut så att jag får sitta i någons famn


”Morris var en Irländsk/Mexikansk författare. Hon verkade i Stockholm, Sverige, f. 2016- i Dundalk, Irland. I sitt författarskap är hon känd för sina bearbetningar av tiden som hemlös.” Jag ville ha en vanlig begravning, men sedan ändrade jag mig och sa högt för mig själv att jag ville bli begraven stående. Det här var vad som ska stå på min gravsten.

Synopsis

”Jag fick bli en pojkes julklapp, och en sådan pojke sedan, en riktig äventyrare. Jag följde honom som en hund och han kastade hoplindade ljuvligt doftande trasor som jag hämtade ruskade tills de dog. Vi delade på maten och jag fick sova vid hans fötter. Så gick det en tid, och det var en varm tid, men snart blev det jul igen och jag märkte tydligt, att de få gånger pojken såg mig, kastade han bara ett öga i förbygående. Jag rullade ihop mig i ett skjul på gården till natten. Dofterna där inne föreföll stå stilla som om de inte kunde ta sig ut, som om de var dömda till ett evgt pockande mot de tunna väggarna. Pojken syntes snart inte till mer. Jag var där i skjulet. Mina öron var strukna bakåt och min svans var stel, det var naturligtvis på grund av kylan. Det var konstigt hur klart stjärnorna sken. Hur märkligt var det inte att de alltid dog i gryningen och att det nästa natt föddes nya igen. Tre gånger dog de och den fjärde dagen gick jag till byn.
En dag i den trånga passagen mellan puben och järnaffären, hittade jag särdeles goda inälvor som doftade mycket färskt och mycket vilt. Jag stod och drömde mig bort efter maten, lite för mätt och aningen yr. Alla ljuden i byn gjorde mig trött och nästan genast vande jag mig att inte visa mig för folk, det var bekvämare än att bli runtjagad.
Plötsligt i min eftermiddagssömn var det någon som lyfte upp mig och svngade mig omkring och så började en lustig dans. Jag blev snurrad runt, runt tills magen kom upp, och efter att de slängt mig åt sidan intill det sopkärl jag nyss belägrat, bestämde de att jag skulle följa med till deras ställe.
Det fanns mycket mat, och farbröder och tanter och dofter och intressanta föremål, och flera pojkar, men ingen kände igen mig. Det fanns en hund, en tik med valpar som jag höll mig borta ifrån. Jag lärde mig sitta, för mat och att vara tyst. Jag lärde mig parera slag och sparkar ganska väl och jag frös inte alls den sommaren. På kvällen brukade alla sätta sig och de bara satt där och väsnades och rökte, och strök mig över pälsen. Någon lyfte upp mig. Mina korta vita ben sprattlade, och jag försökte bitas, men de bara skrattade och den tandlösa gubben som doftade moringa, föste helt sonika ut mig och nu var jag på en annan plats än tidigare. Jag landade på landsvägen och jag haltade några dagar och drack dagg från gräset innan jag hittade ett kadaver och åt mig mätt på kött. Jag petade bort maskarna, de luktade. Flott spatserande efter den utomordentliga måltiden tog jag mig framåt, hela tiden med tankarna på nästa doftsensation. Jag promenerade på medan jag funderade över mina tillgångar i form av kunskap om hur jag skulle få mat, hur jag skulle hitta skydd, hur jag skulle jaga mopeder, hur jag skulle ta mat från en stor hund, hur jag skulle av mat av en liten hund, hur jag skulle veta vilken hund som var småbarnsmor så att jag inte tog mat av henne, hur jag skulle se ut när jag tittade på en kvinna, hur jag skulle se ut när jag tittade på en man med guldtänder, hur fort jag kunde äta maten jag hade hittat, hur jag skulle se ut för att bli upplyft och få sitta i någons famn, hur jag skulle göra för att inte vara den gatuhund jag höll på att bli.
Jag jagade en fågel, lekte med en kvist, vädrade en hjort och satt på en sten. Jag trivdes. Dessa dofter, det var ett myller av olikheter som fyllde mig med tillfredställelse. Det kom sällan bilar, men ibland försökte män på vespor jaga mig. Ibland kom de för nära med en stav. Jag visade tänderna och skuttade undan, och då blev de rädda. Det fanns nästan alltid ställen att sova på, och de flesta andra lät mig vara i fred eftersom jag inte gjorde anspråk på de bästa platserna utan nöjde mig med en särdeles liten vrå, ibland kunde jag till ock med ligga i pälsen på någon av de andra byrackorna, som om sanningen ska fram verkade lite åderförkalkade. De var så långsamma att jag såg flera av dem duka under för mopedmännens stav. Mopedmännen trädde en snara runt halsen på dem och motade in dem i sin skåpbil.
Det fula och det avskyvärda när en människa utrotar det oönskade blev inpräntat hos mig. De gamla hundarna som underkastade sig, de som brölade, de som spelade döda. De som tömde sig. Ivern i mig att undkomma allt detta gjorde mig till den gatuhund jag höll på att bli.
När jag till sist själv tappade greppet och lät mig tas med i skåpbilen var mitt kött borta liksom min förmåga att gå. Två mjölkpaket vägde jag och hade bara ätit papper en tid. De drog åt snaran hårt. Jag ville inte bita dem men de skötte inte sitt jobb propert för när jag visade dem underlägsenhet stötte de mig med staven tills jag förlorade medvetandet.
Någon del av min kropp trycker hur jag än ligger, mot gummigallret som är tänkt att separera avföringen och urinen och leda ned smutsen till betongen. Jag domnade ofta bort. Resten av stället var ingenting, utom när det ibland kom en skål med någonting som jag slukade. Det bästa sättet att ligga var med tassarna uppdragna under kroppen, lutad mot väggen för att inte falla åt sidan och hamna på på den fuktiga betongen utanför gallret. De andra klagade sig entonigt igenom de fem dagar det gick att vistas här, sedan var det dags för den sista måltiden som alla såg fram emot det då serverarades så mycket korvar åt var och en som det överhuvudtaget var möjligt att få ned under samma sittning. Det var vad alla väntade på och även om det ryktet gick att det bara var lögn, var så var det mycket troligt att det var så.

Det störde mig inte att jag inte lyckades stanna kvar här. Jag som morrade och gjorde mig uppblåst varje gång någon kom förbi min cell, för att visa hur hungrig jag var. När jag hörde en ljusrösten och den förde mig fram till järndörren förändrades mitt kynne. Det påminde mig om pojken som hade fått mig som julklapp för länge sedan, och jag stack jag ut huvudet genom spjälorna och beslöt jag mig för att inte vara den gatuhund jag hade blivit. Den ljusa rösten kom närmre och en snara lades om min hals.
Den julen firade jag genom att ägna mig åt den sortens problem jag nu vant mig vid. Det var för varmt, jag var för mätt. Jag anade en gnagande tristess. Jag var räddad. En rescuedog. Det doftade överdådigt sockersött och jag satt i någons famn tills jag somnade. Två dagar senare reste jag från Dundalk till Sverige.
Två mjölkpaket, det var vad jag vägde och därför matades jag med kokt kyckling i små bitar på väg till Malmö från Dundalk, för att bli fetare.
I Malmö, efter kycklingätarresan hade jag en aldrig sinande kavalkad av fuktiga bitar att stoppa i mig, det gick så långt att jag inte längre kunde hålla tillbaka föraktet för detta överdåd, och gjorde det jag sett andra göra, jag började bete mig som en valp. De började gå med mig i koppel, och reta mig med hundar och mat, och slutligen skrek jag och mina ögon buktade ut och jag fick åka till Stockholm och få rehabilitering.
Jag var tre år i Stockholm. Jag väger 7 mjölkpaket och har familj. Jag trivs inte. Det fanns emellertid en väldoftande flicka som jag har tilltro till, hon påminner mycket om pojken som fick mig i julklapp, hon är en vacker själ, och det trillar stjärnor ur hennes ögon ibland. Jag får inte längre perioder av nervösa sammanbrott. Jag nosar på hennes stjärnor. Hon lyfter upp mig och jag får sitta i hennes famn, ta mat från hennes mun. Jag är mycket fet. Utomhus jagar jag mopeder och andra hundar. Jag lägger verkligen engagemang i dessa aktiviteter. De säger att jag behöver lugn och ro.
En dag kom en farbror som lade sig ner på sig på golvet i vårt kök. Jag gick nyfiket fram. Han tog med mig hem och vi bygger en terrass den sommaren. Jag får vara ifred.”

De flesta kallar mig Morris. Yes.
Morris är medlem sedan 2020 Morris har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Christoffer Andersson