Search

”HOTFULL VERKSAMHET”. NOVELL av sign. ”Search”. 1(2)

Helvetets bakugn kan inte vara hetare. John Peeler stryker svetten ur pannan när han tar sig ur den glödheta taxin. Under tre veckors tid har den stekheta vinden svept ned från de torra bergen. Att Felize de Prunta är en kuststad märks sannerligen inte. Invånarna spanar förgäves efter den svala havsvinden. Tyvärr är det inte bara vädret som bekymrar dem. John tar sig med försiktiga rörelser in i det när-belägna varuhuset. Lyckligtvis är det utrustat med välkomnande air condition. Han tar hissen upp till åttonde våningen. Hans besök gäller skybaren, som innehavaren, Alex, gjort mycket trivsam. Nu är den dock så gott som tom, inga gäster syns till.
- Det här går inte länge till. Jag får inga kunder alls så länge snutarna springer här. Alex suckar djupt.
Nu är det tyvärr så att inte endast barägaren har problem. Under de senaste dagarna har John mött förtvivlade affärsinnehavare med samma bekymmer. Det är verkligen inte utan anledning, en lång rad av bombhot hade uppkommit i staden. Regelbundet placerades laddningar ut på restauranger, biografer, varuhus och andra liknande platser. Bomberna var lyckligtvis ofarliga, men avsikten var glasklar. Enligt bifogade meddelanden skulle man genom dessa hot tala om att ”Adam Denesy”, som underskriften lydde på varje meddelande, var kapabel till omfattande våldsdåd. Självfallet hade polisen utökat sin bevakning, men det var ju hur lätt som helst att slinka in med ett oskyldigt paket eller en väska på välbesökta platser. John var rasande när han drack upp apelsinjuicen under Alex beklagande, den här så kallade ”Adam” måste stoppas, men hur? Han fick det sedvanliga kuvertet i smyg under disken. Det kändes ovanligt tunt; precis som andra kuvert han fått under veckan. Han var långt ifrån van med detta, som en av de mest inflytelserika männen i staden hade han byggt upp en lönande inkasseringsverksam-het och dessa kuvert utgjorde själva grunden.
John Peeler var alltid omdiskuterad. En del kallade honom en simpel utpressare, andra beundrade honom. Själv tyckte han bäst om ordet ”beskyddare”. Han utgjorde helt enkelt ett stöd för kriminellas återanpassning i samhället och tog även hand om brottslingarnas familjer under långa fängelsestraff. De flesta politiker gillade detta, utgifterna för socialvården var bara en bråkdel jämfört med liknande städer och skatterna därmed rekordlåga. Visserligen förstod de styrande att John Peeler var relativt ljusskygg. Men så länge alla tjänade på det? Skulle verkligen allt detta äventyras bara för att en annan person sökte sig in på Johns revir? Inte ens de mest dumdristiga besökte lokaler som när som helst kunde flyga i luften!
Nu hade ”bombhotaren” lämnat ett avgörande besked. Den för Adam Denesy så lyckade provperioden, är överstånden. Under juli månad skall en ny nöjespark invigas och väntar en jättelik besökskara, även en mängd så kallade kändisar. Innan dess vill Adam ha tio millioner. Polisen var ställd inför enorma problem. Enligt det utförliga hotet skall nu äkta laddningar placeras ut i parken för att detonera exakt klockan tre på angivet datum. Om invigningen skulle inställas blir endast följden att hotet verkställs en vecka senare, då på hemlig plats. Största problemet för John var emellertid inte några veckors förlorad inkomst. Nej, om detta fortgår rasar allt, hans bekväma liv, familjer som han har ansvaret för, även hans egen. För nästan femtio år sedan kom han från New York som en simpel tiggare. Nu är han känd av alla, från den enklaste skoputsare till den högsta politiker. Tillsammans med sin fru hade John startat ett barnhem för att ta hand om barn som blev illa utsatta när deras föräldrar satt fängslade. Alla hans projekt skulle gå i stöpet om han skulle falla undan för Adam Denesy Han kunde se tidningsrubrikerna: ”John Peeler hjälplös, faller undan för bombhotaren”.
På kvällen gör sig Sheila, Johns fru, sig i ordning för den årligen återkommande välgörenhetsbalen. John har ingen lust att gå med, han måste ta itu med de obehagliga räkenskaperna. Sheila ser hans bekymmer och lovar att lyssna ordentligt på det senaste skvallret.
- Hör jag något ska kolla vad som är på gång!
- Var försiktig bara, Adam Denesy är inte att leka med! John ler, men leendet når inte ögonen.
- Jag tror inte att han går på välgörenhetsbaler! Sheila försöker lätta upp stämningen.
- Puss, älskling vi ses senare! Sheila virvlar iväg, klackarna smattrar.
- När Sheila gått tar John itu med alla papper. Det fattas en mängd inkomster, särskilt från spel-klubbarna. Han ringer inkasseraren.
-Varför kommer du inte med samma belopp som tidigare?
Efter en lång och omständlig förklaring framgår orsaken. Spelklubbarna har tappat mer än hälften av gästerna på grund av alla hot. John kontaktar flera av sina skickligaste indrivare, de lämnar minst lika dystra besked. Sent på kvällen kommer Sheila hem. Lyckligtvis har hon använt sina öron:
- Jag fick reda på en del saker som du kan ha glädje av. Adam Denesy har en äldre kvinna anställd och han vill bli av med henne. Kvinnans dotter var på festen och var säker på att mamman skulle lämna information om det sköttes diskret. Du måste lova att tänka på detta!
- Självklart lovar jag det! Det första jag ska göra i morgon blir att kontakta kvinnan. Tack! Dagen efter träffas de på en diskret restaurang. Vera, som kvinnan heter, visar sig vara en förtjusande dam i sexti-årsåldern, utsökt klädd i grå dräkt och vit spetsblus. Hon och visar ett rörligt intellekt vid de inledande fraserna. Hon är bitter och har mycket att berätta.
- Innan Adam Denesy tog över företaget hade jag arbetat tjugo år på samma arbetsplats. Adam började med skumma saker direkt och sedan flyttade han all verksamhet till annan lokal. Han har aldrig tålt mig, de enda gånger han är mänsklig är vid vår kafferast som vi har punktligt klockan ett. Han är noga med tiderna, klockan halv två ringer någon skum typ med senaste nytt, så då brukar jag duka av. Eftersom han röker öppnar jag fönstret för vädring. Jag har, det skäms jag inte för, försökt att tjuvlyssna så mycket som möjligt och då hört att om inte polisen lämnar tio millioner vid den avgörande tidpunkten, verkställer Adam sin vidriga plan. Den sjunde juli kommer han att färdigställa bomben. Vera tystnar, alldeles matt efter den långa berättelsen. John häller upp mera vin, det har Vera sannerligen förtjänat. John låter den utförliga informationen smälta in, men kan inte undgå att fråga:
- Varför har du inte kontaktat polisen?
- Jag försökte en gång men troligen är min telefon avlyssnad, han tittade misstänksamt på mig efter detta. Jag vågade aldrig försöka igen. Det lilla jag vet har jag fått fram genom att lyssna i smyg. Javisst ja, här har du listan över de instrument som Adam använder. Du ville att jag skulle ta med den.
- Det är sannerligen inte lite som du fått fram! John tackar henne hjärtligt, nu ser han äntligen en ljusning. Nu gäller att på bästa sätt utnyttja all information. Senare på dagen tar John en biltur runt byggnaden där Adams lokal är belägen. Tyvärr så verkar byggnaden ointaglig, helt gjuten i betong och med små fönster, troligen någon gammal verkstad. John förstår att polisen inte har kunnat storma byggnaden, överallt är det folk i det gamla industriområdet. Helt plötsligt måste han tvärnita framför en obevakad järnvägsövergång, tur att han har bra bromsar! Natten efter ligger John sömnlös, han kom-mer att få stora problem med att oskadliggöra Adam. Nästa dag ringer Vera, skärrad.
-Var du ute vid Adams verkstad igår?
- Ja, jag tog en biltur, hurså?
- Det verkar som om Adam misstänker något. Han kollade överallt i morse att ingen obehörig varit i lokalen. Kanske han såg din bil igår? Du måste vara mera försiktig, nu måste jag lägga på. Upplysningen gör John nedstämd. Han hade tänkt att placera en tidsindikerad laddning natten innan Adam skulle färdigställa sitt vidriga hantverk, men om lokalen genomsöks varje morgon blir ju detta omöjligt, enligt verktygsförteckningen från Vera fanns det även ljudmätare som obönhörligen skulle avslöja eventuellt urverk. Dagens inkassorunda blir mycket dyster, de flesta ruskar avvärjande på sina huvuden med orden:
- ”Inga kunder, inga pengar.” På flera ställen blir han bortmotat av bastanta grabbar med bister uppsyn.
Okända män visar sina muskler, det är ingen konst att ta över efter en odugling. Hemkommen slänger sig John i en fåtölj, Sheila har lämnat en lapp, hon har tagit en promenad. Nu är allt upp till honom, hjärnan verkar helt tom, finns ingen lösning? På bordet ligger en hög av papper, även förteckningen som Vera lämnade. Han skäms, vilken fara hon utsatte sig för, helt förgäves??
När han ska slänga alla papper får han plötsligt en idé, det finns faktiskt en lösning, den enda tänkbara men då är det upp till honom att avsätta all sin skicklighet. Vera måste vara hemma nu, han ringer upp. Jodå, Vera ska jobba som vanligt den sjunde juli. Hon får noggranna instruktioner av John, det är viktigt att alla rutiner följs just denna dag, men därutöver får hon lova att lämna fönstret öppet efter den sed-vanliga vädringen och lämna Adam ensam i lokalen. Kvällen innan måste hon gå sist från lokalen och lämna larmet oaktiverat. Natten till den sjunde infinner sig och det är relativt enkelt att ta sig in i lo-kalen. John följer sin plan och anbringar laddningen, självfallet utan tickande urverk.
Den sjunde juli är Adam på plats för att färdigställa bomben. Polisen har inte tagit kontakt med honom för att överlämna det begärda beloppet, enligt väl placerad källa tas inte hotet på allvar. Adam småler trots allt. Dessa förbannade snutar! Nåja, vill de riskera allmänheten, så är det upp till dem. Allt är uttänkt in i minsta detalj. Medhjälpare, förklädda till servicepersonal, skall placera bomben under en scen för en rockkonsert, en mängd ungdomar kommer att dödas under parkens invigning. Tråkigt, tråkigt, men ingen kan komma och påstå att han inte varnat först! Det kommer att bli skönt att lämna den här hålan. Vera, kossan, har börjat snoka mer och mer och igår frågade hon om hon skulle få något ”avgångsvederlag”!! Nu, på förmiddagen, hade de ett ordentligt gräl. Vera tog ånyo upp frågan om sin pension och när Adam klargjorde att hon på sin höjd kunde få en spark i ändan blev hon sur. Nu går hon, dörren slår igen med en fruktansvärd smäll, bomben närapå halkar ur hans grepp, tur att den inte var apterad! Adam tittar på klockan, tjugo över ett, dags för den härliga cigarren. Fönstret är öppet som vanligt, säga vad man vill om Vera, plikttrogen och noggrann har hon varit. Gardinen far upp av draget och han får se decibelmätaren i fönstersmygen, den som han letat efter för att avslöja eventuella urverk, nåja den får stå kvar, han behöver den inte mer, dessutom är den gammal och av tung och klumpig modell.
Klockan tjugofem över ett sitter John i en gammal skrotbil vid den obevakade järnvägsövergången, ser upp mot lokalen, fönstret är öppet, Adam skymtas med sin cigarr, doften kan nästan förnimmas. Tåget ska komma åtta i halv, är något försenat. Nu syns äntligen loket, John kör lugnt upp bilen på spåret, öppnar dörren och stiger ur. Tågföraren lägger sig på signalen och bromsar, utan verkan. Bilen föses med fruktansvärt kraft framför tåget och blir om möjligt mera skrotfärdig. När den högljudda signalen skär in genom det öppna fönstret slår den manipulerade decibelmätaren i botten, utlöser laddningen och oskadliggör Adam för gott. John känner en enorm tillfredställelse. Makten är återtagen!

Skriven av: Erik Jakobsson