Sekretären

Sekretären novell
Det var skolavslutning, året var 1952. Maria var klädd i ljusgrön klockad kjol och en virkad topp, mamman hade knutit en krans av blommor som hon hade om sitt ljusa långa hår. På kateten stod det en vas med syrener som doftade sommar. På svarta tavlan hade fröken skrivit SOMMARLOV. Det var den 5: e skolavslutningen för Maria . Du är välkommen fram och hämta ditt betyg Maria. . Hon kände hur hon rodnade, det kändes pinsamt att hon inte hade varit uppmärksam utan suttit och drömt sig bort.
Hon fick sitt betyg, tackade fröken och kastade en blick ner i klassrummet där hon mötte Anders underbara ögon. Hon och Anders hade blivit kära redan i ettan. Det bodde nästan grannar och höll ihop i vått och torrt.
Maria kände ett stygn av smärta i magen när hon tänkte på att Anders skulle flytta till Stockholm i morgon.
Hur kunde livet vara så orättvist, det var 45 mil till Stockholm från Skara där de nu bodde.
Då väcktes hon ur sina tankar av fröken som sa att ”nu ska vi ha gemensam avslutning med de andra klasserna, vi ska sjunga Den blomstertid nu kommer… och så bjuder vi på kaffe, saft och tårta. Välkomna ut på gården.”

Därute väntade många föräldrar och syskon, solen sken och det var pyntat med björkris, blommor och ballongen. Där stod dukade långbord och allt var så festligt; SOMMARLOV, det kunde ju ha varit så underbart för Maria om bara Anders hade stannat kvar i Skara

Anders gick fram till Maria. Vi ses vid sjön efteråt som vi bestämt sa han Maria nickade.

Maria bytte kläder och tog med sig en filt, baddräkt var inte att tänka på, hon var en riktig badkruka. Hon lade allt i cykelkorgen och så bar det iväg.

”Fegis”, ta av dig skorna och kom och känn på vattnet, det är faktiskt varmt för att vara i början av juni. Anders som var tävlingssimmare var redan i vattnet. Maria tog av sig skorna och ställde sig med fötterna i vattnet, Anders simmade in mot land och kom fram till henne.

Nej, sa hon du kan väl inte krama mig nu när du är alldeles genomvåt. Hon gick tillbaka till filten och satte sig och tittade på Anders som simmade fram och tillbaka mellan bryggorna. Du kan väl komma upp nu ropade Maria, tänk på att vi inte har så långt kvar att vara tillsammans. Anders kom upp och torkade sig på sin badhandduk, satte sig sedan bredvid Maria. Hon hade tårar i ögonen och fick en klump i halsen då Anders lade sin arm om henne. Du ska inte vara ledsen sa Anders, jag kommer ju ofta hit och hälsar på mormor och morfar, och vi ska ju skriva brev till varandra varje vecka. De tryckte sina läppar mot varandra i en lång kärleksfull kyss. Mycket hade hänt sedan den första kyssen. Det var en helt ny känsla som rusade runt i kroppen när de rörde varandra. De satt länge och bara höll om varandra som om de aldrig ville släppa taget igen.

Ska vi gå frågade Anders? Nej, jag vill sitta så här resten av livet svarade Maria.

Dom gick sakta hand i hand till sina cyklar, stämningen var allt annat än glad. Hur dags åker ni frågade Maria? Vi startar tidigt i morgon bitti kl. 700 tror jag. Jag har en liten present till dig, jag kommer över till dig i kväll och lämnar den. Dom vinkade hejdå och cyklade var och en in till sitt hus.

Maria satt ute i syrenbersån då hon hörde en cykel mot gruset på gården. Hjärtat började slå snabbare, hon tyckte så mycket om Anders, varför måste han flytta, varför?

Hej Maria, din mamma sa att du satt härute. Ja, kom och sätt dig här jag har tagit ut charpis och några bullar. Anders satte sig bredvid Maria och la en paket framför henne. Varsågod min kära sa han. Maria blev röd om kinderna, han kändes så vuxen helt plötsligt.
Hon öppnade paketet och däri låg en dagbok i ljusrosa med ett lås i form av ett hjärta och två små nycklar.
Hon slängde sig om halsen på Anders och kramade och pussade honom. Tack, tack, det var en underbar present. Varsågod här är en present till dig också.
Anders öppnade paketet och däri låg en vacker brevkniv i vit pärlemor.
Tack sa han, med den kan jag öppna alla dina kärleksbrev.
Avskedets stund var kommen. De ville inte sluta kramas, båda hade tårar i ögonen då Anders cyklade iväg.
Maria tog sin fina dagbok och gick in och lade den på sekretären.

Försommar syrenerna doftade skolavslutning året var 1955.

Maria satt vid den gamla sekretären, hon älskade denna gamla möbel, när hon var tio år så hittade hon ett lönnfack bakom en av lådorna. Där hade hon samlat sina hemligheter, kärleksdikter och små lappar som hon fått av Anders, sina innersta tankar hade hon skrivit ner och lagt där.
Hon hade kommit hem från skolan, sommarlov. Nu skulle hon skriva lite i sin dagbok.
Hon bläddrade tillbaka och läste; i dag har jag fått brev från Anders, nu var det faktiskt tre veckor sedan. Det känns som om vi inte känner varandra längre, han skriver mest om sin simning, tennis och segling. Det var länge sedan han var här och hälsade på. Sist han var här så var jag bortrest.
Maria bläddrade framåt i boken: Kära dagbok! Nu har brevkontakten upphört med Anders, konstigt att det skulle bli så här. Han är ändå min kärlek för evigt.
Maria hörde att mamma pratade med någon därnere i hallen. Hon gick ner för att se hur det gick för ”gubbarna” som bar ut möblerna.
AUKTION stod det på en skylt vid grinden. Maria och hennes mamma skulle flytta till Göteborg.

Mamma, jag går upp i mitt rum medan Auktionen håller på, jag vill inte se när några andra köper ”våra möbler”.
Du håller väl vad du lovat och inte säljer sekretären. Ja, jag lovar ”svarade mamman” jag ropar på dig när middagen är klar.

Maria slumrade till och vaknade av att mamman stod bredvid henne och klappade henne på armen.
Nu kan du komma ner och äta, auktionen är över och det gick bra. Det är bara en sak som jag måste säga till dig och du får inte bli arg. Det kom en spekulant från Stockholm som undrade om vi hade någon sekretär. Jag visade in honom och han blev eld och lågor då han såg den och bjöd en bra hög summa för den. Jag kunde inte säga nej till det. Vi behöver ju pengarna just nu innan huset är sålt.

Maria borrade ner huvudet i kudden, ”hur kunde du mamma, du förstår inte vad den betydde för mig”. Du kunde väl ha kommit upp och pratat med mig.

Flyttbilen körde mot Göteborg och Maria och hennes mamma satt med chauffören i framsätet.
Du kommer att få det så fint i ditt nya rum. Vi ska köpa ett nytt litet fint skrivbord.
Tänk vad spännande det ska bli att bo i en storstad som Göteborg. Du kommer att ta studenten där och träffa många nya vänner. Jag tycker också att det känns svårt att lämna Skara, och vårt hus, men jag måste ta detta erbjudande, det är ett fantastiskt bra jobb och bra betalt.
Jag vet att pappa sitter uppe i sin himmel och jublar över att vi klarar oss så bra och vågar ta utmaningar i livet. Din pappa var inte rädd för någonting, han var inte pilot för inte.
Jag sa Maria så du kanske vill påstå att han dog lycklig i en flygolycka. Maria du ska inte vara sarkastisk, jag förstår om du är ledsen nu, men jag lovar att det kommer att bli bra.
Förlåt mamma, Maria lutade sig mot henne och de försonades i en kram.


SOMMARLOV ropade barnen på skolgården då Anders kom gående med famnen full av blommor och paket. Det var hans första år som lärare, och nu kändes det välförtjänt av sommarlov. Sommaren 1962.


Han låste upp förrän och gick in i köket och ställde blommorna. Han gick ut i hallen och tog upp posten från golvet gick in i sovrummet och satte sig vid sekretären.
Han letade efter sin brevkniv, den betydde fortfarande mycket för honom, han tänkte alltid på Maria då han såg den. Han drog ut en av lådorna för långt så den föll ner på skrivskivan. Något vitt skymtade därinne, han tog in handen och drog ut en bunt med kuvert.

Han trodde inte sina ögon, det var hans egna kärleksbrev som han hade skrivit till Maria för snart tio år sedan.
Sekretären hade han fått av sin morfar efter det att han och mormodern hade flyttat till ett pensionärshem. Dom hade i sin tur ärvt den efter en bror till morfadern.

Detta var helt otroligt, här satt Anders med Marias sekretär efter tio år. Hans tankar gick tillbaka i åren då han och Maria hade bott grannar och gått i samma skola., Hur kära de hade varit i varandra och hur sorgligt det var när han skulle flytta till Stockholm. Anders bodde sedan fem år tillbaka i Göteborg, där han hade tagit lärarexamen och nu bodde och arbetade. Han började fundera över vart Maria hade tagit vägen, bodde hon kvar i Skövde? Skulle han kanske söka reda på henne. Tanken växte sig bara starkare, och han kände att det var viktigt att leta reda på Maria.

Televerket, där kunde han hitta Skarakatalogen, han letade efter Ström, det fanns en del, men ingen stämde med Marias mamma. Anders ringde sin mormor och frågade om hon visste något om Maria Ström. Hon svarade att det enda hon hört var att mamman fått jobb i Göteborg. Anders hajade till, sa du Göteborg mormor frågade han.
Ja, jag tror bestämt att det var Göteborg eller kanske Vänersborg. Varför undrar du Anders?
Jo mormor förstår att den sekretären som jag fick av er har tillhört Maria, och jag har hittat mina brev som jag skrev till henne på 50-talet i den. Men kära barn sa mormor, vilket sammanträffande. Det är klart att du måste försöka finna henne. Lycka till och hör gärna av dig om hur det går. Jag, det ska jag och hälsa morfar sa Anders och avslutade samtalet.

Flyttat till Göteborg, Kan det vara möjligt. Anders hämtade katalogen över Göteborg och började ivrigt leta efter S, Strandberg, Strand, Ström, Ström Anita Läkarsekreterare, där är det, Anita Ström hette Marias mamma. Anders hjärta bultar lite fortare, han känner sig röd om kinderna. Han tar fram en penna och antecknar numret i sin almanacka.

Han bestämmer sig för att ringa hemifrån. Det hade börjat småregna när han kom ut, men det kändes bara skönt med lite svalka. Sommarlov, segling, bad, allt detta har fått ge plats åt sökandet efter Maria som nu känns som det viktigaste.

Anders sätter sig vid sekretären där telefonen är placerad. Han lyfter luren och handen känns alldeles svettig. Han slår numret sakta och väntar tre signaler, fyra signaler, ingen hemma, fem signaler, luren lyfts och Anders hör Maria Ström, det är helt tyst i luren, hallå är det någon där? Nu tar Anders äntligen till orda: hej Maria det är Anders, Anders Ståle din barndomskamrat. Anders, är det verkligen du, hör han Maria säga. Hur hittade du mitt telefonnummer? Anders berättar nu om sekretären och hur han fick reda på hennes nummer.
Det är ju helt fantastisk säger Maria, min gamla sekretär som jag älskade så mycket är nu din.
Maria säger Anders; vi måste träffas. Ja självklart svarar Maria, men bor inte du i Stockholm? Nej, jag har bott i Göteborg de senaste fem åren, jag har en lärartjänst här. Maria känner hur upprymd hon blir av tanken att få träffa Anders igen, och de bestämmer att träffas samma kväll.

Maria tittar sig i spegeln, jag undrar om han känner igen mig? Han har säkert en flickvän, kanske förlovad. Men vad spelar det för roll, det är ju så längesedan vi lovade att älska varandra livet ut, då visste vi inte mycket om framtiden, bara att vi just då var kära i varandra.
Själv hade Maria inte någon pojkvän, hon var ute en hel del och dansade, hade många vänner både killar och tjejer, men kärleken lyste med sin frånvaro.
Hon hade arbete hos en advokat som sekreterare, hon trivdes ganska bra med det, men längtade efter att se sig om i världen, tågluffa kanske.

Vad skulle hon ta på sig, sportigt, romantiskt? Hon bestämde sig för det romantiska, hon valde en vit klänning med små blå och rosa blommor, en liten midjekort rosa jacka och vita pumps. Hon kammade sitt långa hår. Paraply behövdes visst, typisk svensk sommar. Hon skrev en lapp till sin mamma att hon gått ut med en kompis på café, och gav sig iväg. På spårvagnen kände hon hur det pirrade i magen av spänning, hur såg han ut? Skulle hon känna igen honom. Dom hade ju inte gett några signalement. Nästa Brunnsparken hörde hon spårvagnskonduktören ropa ut, snart skulle hon gå av.

Anders ringde återbud till några kompisar som skulle träffas vid Långedrags segelklubb. Han ville inte säga vad som var orsaken, bara att det kommit något emellan. Nu stod han utanför caféet, pulsen dunkade i tinningarna, och han hade svårt att stå stilla. Han hade varit inne i blomsteraffären och köpt en ros till Maria.

Där kom 1: ans spårvagn, är hon med den undrade Anders och spanade efter människorna som gick av.
Då fick han se en ung vacker blond kvinna som skilde sig från de andra, romantisk vit klänning, långt rågblont hår som blåste kring ett vackert ansikte; Maria, min Maria tänkte Anders, så lik sig och ändå en vuxen kvinna. Hon stod lite avvaktande och såg sig omkring, då såg hon en man som vinkade åt henne från trottoaren, det var inte att ta miste på Anders.
De kramades länge och stod sedan och bara såg på varandra. Tio år sa Maria, det känns som det vore igår. Vart har tiden tagit vägen? Jag känner samma Maria, vi är de samma trots att det har gått så många år.
De gick in på caféet och uppför trappan, Anders beställde kaffe och prinsessbakelse. Berätta nu om ditt liv bad Anders. Maria berättade i stora drag vad som hade hänt sedan kontakten bröts mellan dem, och Anders berättade sedan om sitt. Det visade sig att ingen av dem hade funnit den stora kärleken i vuxet liv.

De satt och tittade varandra in i ögonen och all tid stannade, den kärlek som hade funnits hos dem sedan de var endast sju år gamla vaknade till liv igen, kärlekens låga hade bara legat på sparlåga och nu blossade den upp med full styrka. Anders tog Marias händer i sina och tittade henne djupt in i ögonen och sa; älskade Maria nu släpper jag dig aldrig mera. Maria tryckte hans händer och svarade, det vill jag inte heller att du gör käre Anders.

På sekretären stod ett brudkort, bredvid en vas med en röd ros. Grattis på bröllopsdagen stod det på ett kort.
Maria satt framför sekretären och läste de gamla kärleksbreven från 1952 av Anders, hennes älskade make sedan 1 år. Hon strök med handen över skrivskivan på den gamla sekretären och viskade till den; tack för att du såg till att min älskade Anders och jag träffades igen, du och jag och Anders ska aldrig skiljas igen.

Skriven av: lizalill