Semersterminnen

Semesterminnen
Jag och min familj har varit på semester. En semester som vi sett fram emot under nästan ett helt år. Som familj är vi inte särskilt beresta, men vi har sett en hel del i vår omgivning på de dagsutflykter som vi gör ibland. Denna gången skulle vi se lite mer av Sverige. Vi tittade på kartor och planerade.
Vandrarhem lät bra. Kanske de skulle kunna bli ett bra och lagom dyrt alternativ för oss.

Vecka åtta satte jag mig med Svenska Turistföreningens bok över vandrarhem i Sverige. Fem övernattningar samt en körsträcka på 150-200 mil skulle vi orka med. Kanske skulle vi bada lite. Barnen alltså. På vägen skulle vi titta på diverse sevärdheter, typ slott och museer, vilket min familj och jag tycker berikar tillvaron mer än 'Sommarland' och övriga kommersiella familjejippon som jag anser endast har ett syfte, nämligen att hetsa upp barnen till den grad att föräldrarna inte kan motstå att betala, och betala, och betala, och bet..... De enstaka evenemang av denna typ som vår familj besökt har varit en stressig och obehaglig erfarenhet. Mycket p g a att våra barn inte har fått lära sig att man ska armbåga sig fram så att man hamnar först i köer, vilket ett mycket stort antal barn tydligen har fått i sig via nappflaskan. Kanske Findus eller Semper har någon, för oss okänd, 'värstingvälling' eller 'välling för extra armbågstillväxt' som vissa föräldrar matar sina små med.

Jag hittade i alla fall tre lämpliga vandrarhem som låg på vår tilltänkta färdväg och som stämde bra med längden på dagsetapper. Vandrarhemmen var en bondgård i Västergötland (2 nätter), Linköping (2 nätter) och Oskarshamn (1 natt).
Jag ringde och bokade plats. Det var inga som helst problem att få logi och jag fick även information om de ställen vi skulle bo på. Så här långt var allt frid och fröjd.
Under våren fortsatte vår planering och vi skaffade turistinformation om de olika områden som vi skulle försöka hinna med utan att stressa. I Lyckoslanten, Sparbankens tidning nr 2/94, kunde vi läsa ett reportage om just den bondgård där vi skulle bo två nätter. Vilken lantlig idyll det verkade vara. Barnen frågade ofta hur många dagar det var kvar till avfärd. Jag tror att det ser ut så här hos många familjer strax före semestern.

Resdagen kom och det var inte utan att det kändes spännande att ge sig iväg. Vårt första stora mål var Läckö slott. Vilken besvikelse när vi upptäckte att halva slottet var stängt p g a sjukdom. Sjuka hus känner vi tyvärr till alltför väl, men sjuka slott var något nytt för oss. Skämt åsido, personalen har naturligtvis rätt att vara sjuka, men borde det inte finnas vikarier i semestertider så att besökarna på ett av Sveriges största slott kunde få se vad de betalade för.
Vi åkte emellertid vidare för att försöka hitta vandrarhemmet på bondgården. Vi hittade lätt dit. Det var utmärkt skyltat från de stora vägarna fram till gården.
Trötta, svettiga och hungriga bokade vi in oss. Vi fick ett rum på andra våningen i ett ombyggt visthus som såg trevligt ut, rödmålat och svenskt så att det sjöng om det. Dörren in var av den låga typen, så det var bara att buga varje gång man gick ut och in. Rummet hade två enkelsängar samt en våningssäng. Det verkade bra, dock ganska smutsigt. Men vi skulle nog överleva ändå.

Vi packade upp och gick sedan för att titta på gården som erbjöd en hel del aktiviteter för barn.
Barn, ja. Gården formligen kryllade av barn. Skrikande, springande och hoppande i alla former. Samt, det mest typiska i sådana situationer, föräldrar stående på avstånd, tittande på sina barn som bar sig mer eller mindre dumt åt, utan att ingripa eller säga till. Besvikelse nummer två denna dag. Vi hade nämligen tänkt oss lantlig idyll. Om man, som jag, jobbar med barn hela året, är man lite allergisk mot skrikande ungar på semestern. Lite barn går alltid an, men detta var i mesta laget. Dessutom var många av dem i blöj- och skrikåldern, vilket jag anser kräver extra hänsyn från föräldrarna. Detta med blöjor fick vi erfara senare.
Det gick visserligen att titta på djuren på egen hand, men skulle man hjälpa till att mata djuren kostade det 20 kr. 20 kr för att få arbeta på gården. Det framgick inte av katalogen att man behövde arbetskraft på gården. Antagligen är vår familj inte riktigt kommersialiserad för att förstå att om man kan ta betalt för något, så ska man göra det.
Vi åt, tvättade oss och gick och lade oss för att läsa.

Vid inbokningen hade det verkat bra med ett rum intill den kombinerade dusch och toaletten. Närma och bra, tänkte vi. Det var bara det, att det var något fel på varmvattenberedaren, så varje gång någon öppnade för varmvattnet, lät det som en elektrisk borrmaskin startade i vårt rum. Eftersom det fanns ett pentry och ett våtutrymme på första våningen också, så var det full aktivitet på varmvattensberedaren fram till elva- halv tolv på kvällen, för att sedan starta igen vid femtiden morgonen därpå. Att ligga och lyssna på en 'borrmaskin' efter att ha kört 50 mil på dagen kändes minst sagt för dj....... För att inte tala om att lyssna på diverse kroppsljud och barnskrik från brukarna av det kombinerade toalett och duschrummet.
Kissiga blöjor slängde vi, när våra barn använde sådana, i en plastpåse som vi noga knöt ihop. Men inte på denna gård. Där slängde man dem i papperskorgen i duschrummet och sen fick de ligga där till nästa dag då någon stackare som hade som uppgift att städa där tog bort dem.
Dåligt utsövda 'flydde' vi nästa dag till sevärdheter i omgivningen. Detta efter att ha upplyst personalen på stället om varmvattenberedaren. Vi förutsatte att felet med varmvattenberedaren skulle åtgärdas under dagen. Vår tanke var god, men ack så fel. Samma visa denna kväll och nästa morgon. Jag tröstade mig med att nu kunde det inte bli sämre, utan bara bättre.

Vi skulle lämna nyckeln senast klockan 10, men den återlämnades betydligt tidigare än så. Rummet lämnades renare än vi fann det och vi riktigt längtade till Linköping. I beskrivningen av rummet i Linköping framgick det att varje rum hade egen toalett med dusch, ett eget pentry med kylskåp samt TV och telefon.
På vägen till Linköping besökte vi Karlsborgs fästning samt Örebro slott.

Det var lite bökigt att hitta vandrarhemmet i Linköping, men det gjorde inget eftersom läget, huset, rummet, duschen, pentryt, kylskåpet, vasken, ja till och med våningssängarna var bättre än vi hade väntat oss. Vilket fint och trevligt ställe. Rent och snyggt på alla vis. Vi hade mycket svårt att förstå att det bara kostade oss 280 kr per natt att bo här. Att få bo mitt i centrala Linköping med den standarden på rummet var ofattbart. Det som nu kunde hända, var ju att det inte var tyst i huset i övrigt.
Det var det. Knäpptyst. Underbart, vilken känsla. Detta var semester.

Vi gick en runda i Linköping på kvällen och gjorde oss en god kvällsmat samt sov underbart gott på natten.
Dagen efter gick vi till Gamla Linköping, som vi verkligen uppskattade, samt på eftermiddagen till slussarna vid Kinda kanal. Trots att det kändes lite i benen efter att ha gått hela dagen, hade vi en jättetrevlig dag i Linköping.
Vi sov lika gott den andra natten, tackade för oss och åkte mycket nöjda vidare mot Oskarshamn.

Vandrarhemmet i Oskarshamn fanns med i färdplanen endast för att det inte skulle vara för långt att köra den sista dagen. Två i familjer lider av åksjuka och kan inte åka för länge utan piller. Man blir lite dåsig av pillren och det kan vara skönt att slippa dem ibland. Att lägga till en extra natt kunde ju inte skada för trafiksäkerheten heller.

Vi var tidigt i Oskarshamn. Vandrarhemmet öppnade 17.00 och vi hade några timmar att slå ihjäl. Efter att ha sett på staden och svalkat oss i skuggan på busstationen ett tag, körde vi till vandrarhemmet. Det var lätt att hitta, vilket kunde vara ett omen, eftersom bondgården hade varit lätt att hitta men inte Linköpings vandrarhem. Skrock åt sidan. Vi satt utanför och såg den ena bilen efter den andra parkera så nära ingången som möjligt. Detta trots att det fanns gott om markerade platser en bit därifrån.
När dörren öppnades klockan 17.00 rusade folk fram för att komma först in. Som vanligt, höll jag på att säga, så var det pensionärerna som armbågade sig först i kön. Konstigt, det där med pensionärer egentligen. De som man förväntar sig ha mest tid, har ofta mest bråttom. Vi tittade förundrade på varandra och ifrågasatte semesterns lugnande verkan på folk.
Först i kön för inbokning var ett par äldre damer, som fick sitt rum. Därefter stod en dam som inte hade bokat i förväg, men fick hjälp med adresser och telefonnummer till närliggande stugbyar och vandrarhem av personalen på stället. Det var fint och trevligt gjort av dem. Så småningom fick vi vår nyckel och installerade oss på vårt rum. Det påminde mig lite om vänpliktstiden, med en lång korridor med rum ('luckor') och med toalett och dusch i korridoren. Rummet var stort och fint och med fyra enkelsängar. Det gällde nu att ordna kvällsmat och sedan sova för att orka köra de sista milen hem dagen efter.

En sak som vi blev lite frågande inför redan på bondgården, var det att alla innerdörrar hade dörrstängare. Kanske det har med brandsäkerhet att göra, eller kan det vara för att göra det besvärligt att öppna dörrarna med väskor i händerna? Tänk så roligt de hade då, när de skruvade fast en dörrstängare på dörren som ligger längst upp för en brant trappa och såg framför sig hur någon stackars restrött familjefar, med famnen full av resväskor och annan packning, tappade den ena väskan efter den andra i försöket att öppna dörren. Vissa arbeten är roligare än andra.

Nå väl, det hade inte vållat oss några bekymmer tidigare, men i Oskarshamn fick vi lära oss hur feljusterade dörrstängare kan få hela väggar att skaka. Dörren var mycket tung att öppna. Ett litet barn skulle nog inte kunna ta sig ut på egen hand, så tungt var den. När sen dörren skulle stängas, gjorde dörrstängaren så att den gick sakta och långsamt igen, för att den sista decimetern släppa allt vad motstånd hette och skicka iväg dörren med ett väldigt brak. Det hade väl kunnat vara förståeligt om en enstaka dörr betedde sig på detta sättet, men alla dörrar i hela huset var likadana. När någon stängde sin dörr i samma korridor och på samma sida som vi bodde, skakade väggen samt dörren, som nu inte var satt i spänning av dörrstängaren, så till den milda grad att jag trodde att stora skador uppstod i stommen på huset. Eftersom jag känner till att man kan justera dörrstängare, samt hur en dörr kan stängas tyst med hjälp av en sådan, fann jag det mycket märkligt att alla dörrar lät på detta sätt. Om man höll emot dörren i stängningsögonblicket, stängdes den tyst. Med detta var för mycket begärt av mina medfång..., ursäkta, grannar på vandrarhemmet.

Det gick att boka in till 22.00 på vandrarhemmet, vilket innebar att de som kom i sista minuten hade en eller ett par timmar på sig för att komma till ro. Vi andra som redan kommit till, vad vi trodde, ro, fick nu ligga och lyssna till de slamrande dörrarna hela kvällen. Vissa barn upptäckte även att det var jättekul att springande skrika i korridoren för att på så sätt åstadkomma en Dopplereffekt (ljudet förändrar sig i tonhöjd för den stillastående, om den som åstadkommer ljudet närmar sig eller försvinner) tillsammans med kompisen eller syskonet. När föräldrarna, i vissa fall, försökte tysta ner barnen, blev de ju tvungna att överrösta de små änglarna, med följd att det störde ännu värre.

Långt om länge somnade vi för att vid midnatt vakna av musik och skrik i högtalare. Någonstans i närheten fanns ett diskotek, där gästerna nu hade nått den nivån på hörselskada där man är tvungen att skruva upp volymen till, för grannar, helt oacceptabel nivå. Det var mycket varmt, så vi hade fönstret öppet. Men nu var vi tvungna att stänga det. Följden blev att värmen i rummet blev olidlig och oväsnet utanför ännu värre. Vad göra? Ja, vad kunde jag göra, annat än att stoppa huvudet under kudden och försöka få in täcket så långt som möjligt i öronen och hoppas på att oväsnet skulle sluta.
Strax efter klockan ett på natten slutade oljudet och det gick att öppna fönstret igen. Det tog mig väl tjugo minuter att varva ner från mina tankar om terroristattacker mot diskoteket (jag hade ju inte tagit med granatgevär och bomber på semestern) eller planer på att packa, slå i dörrarna och köra hem mitt i natten utan att städa, vilket var den enda hämnd jag kunde komma på. Vi hade ju tyvärr gjort rätt för oss ekonomiskt redan vid inbokningen.

Jag somnade dock till slut funderande på om jag hade missuppfattat allt detta med 'vandrarhem'. Kanske ska man vara uppe och vandra hela nätterna på dessa ställen, det är ju bara på natten man är där. Jag kanske, till en annan gång, ska försöka att hitta en katalog över 'sovhem' istället. Jag kanske hade missat anslaget i entrén, där det stod att det var strängt förbjudet att sova på natten, och som straff för att jag hade somnat fick jag lyssna på musik halva natten. Fy mig!

Det numera hemtama ljudet av vibrerande väggar och skallrande dörrar väckte mig vid sextiden. Övriga familjemedlemmar vaknade strax efter och vi åt, packade, städade och försvann från Oskarshamn så fort vi kunde. Min fru fick lämna nyckeln eftersom jag antagligen hade varit mycket otrevlig mot den stackars personalen som antagligen är anställd och utan ansvar för bedrövligheten. Jag hade naturligtvis ångrat mig efteråt och känt mig tvungen att skicka en ursäkt, svart på vitt.

På vägen hem funderade jag på att föreslå Svenska Turistföreningens vandrarhems personal ett studiebesök på vandrarhemmet i Linköping, så att de kunde få veta hur ett vandrarhem kan fungera. Eller varför inte ge Lasse Åberg stoff till en ny film, så kanske resan inte var helt utan värde ändå. Jag kom också på att Jacques Tati måste ha någon magisk inverkan på mig, eftersom han gjorde filmen 'Semestersabotören' samma år som jag föddes.

På TV har man sett påven kyssa marken på de länder han besöker. Jag hade samma funderingar när jag kom hem sent på eftermiddagen denna dag. Jag gick in i mitt tysta hus, där varmvattenberedaren är, trots 20 år på nacken, tyst som en mus, där innerdörrarna saknar dörrstängare och där musiken från närmaste dansställe inte når mig, även om jag sover med öppna fönster.

En sak förbryllar mig enormt. Varför tar folk så lite hänsyn till andra?
Inte kunde jag drömma om att man slog i en dörr mitt i natten, när man vet att andra sover strax intill. Inte kunde jag väl drömma om att folk, i samma situation som jag själv, trötta efter en dags förflyttning mellan härbärge, inte hade förståelse för att man vill sova. Inte kunde jag väl drömma om att jag var så utanför den 'turistiska verkligheten' att jag, med stöd av min familj, skulle säga:
-Aldrig mer en semester på vandrarhem. Där får man ju bara sova när andra tillåter det.
Vi hade i alla fall tur med vädret.

Skriven av: Göran Håkansson