Signalerna går

Hon vaknar upp av ett rasslande ljud från ytterdörren, följt av en nyckel som med hjälp av våld låser upp det gamla låset till lägenheten.
God morgon Johanna! Hör hon utanför rummet, följt av ännu ett rasslande ljud. Någon låser upp skåpet bredvid byrån i hallen.
Det första hon känner när hon vaknar upp är smärtan och värken i hela kroppen. Det känns i lederna och i musklerna. Hon blundar igen och försöker tränga ut den påtagliga smärtan, men det är lönlöst.
Det kliver in en ung tjej i rummet med en påse i handen. Johanna ser inte bra så det är svårt att avgöra åldern på flickan som går mot henne. Flickan har brunt hår, normalbyggd kropp med ett stort leende på läpparna. Vad hon är glad över, det förstår inte Johanna. Hur kan hon vara glad när hon kliver in rummet till denna eländiga börda till samhället. Flickan höjer ryggstödet på sängen så hon hamnar i en mer sittande position.
Här har du din medicin Johanna, säger hon och räcker över 7 tabletter och ett glas kallt vatten.
Med skrumpna ådriga händer tar kvinnan emot medicinen utan ett ord.
Vid det här laget är det inte svårt rent fysiskt att svälja medicinen, men psykiskt har det kommit att bli en indirekt påminnelse om hur fruktansvärt trött och eländig hon känner sig.
Johanna har tagit mediciner i många år men det är först de senaste åren hon har kommit att hata det, nästan lika mycket som hon hatar sig själv. Hon stoppar in alla tabletterna i munnen på en gång och sväljer med stora klunkar vatten.
Sådär, jättebra Johanna! Säger flickan och går mot köket.
Johanna blundar igen och när hon vaknar är inte flickan kvar, men vid sidan av hennes säng står nu en flaska med en sliskig dryck.
Den sliskiga drycken har även den blivit något hon kommit att hata under de senaste åren. Johanna tar sugröret som ligger bredvid på nattduksbordet, skruvar loss korken på flaskan och trycker sugröret genom foliet som kramar öppningen på flaskan.
Efter att Johanna druckit upp den sliskiga drycken med smak av äpple kämpar hon med att sätta sig på sängkanten. Hon suckar högt för sig själv och tar tag i räcket som finns intill hennes vänstra sida av sängen.
Hennes händer håller i rullatorn medan hon går mot köket. I köket står en kopp kaffe som flickan gjort i ordning tidigare.
Hon smakar av kaffet som vid det här laget är kallare än sjövattnet i mälaren.
Johanna micrar sitt kaffe i 2 minuter, ställer koppen på rullatorn och går till vardagsrummet. Solen lyser starkt in i det annars mörkt möblerade vardagsrummet.
Persiennerna är inte nedvinklade som dom ska. Helst vill inte kvinnan inte se en strimma ljus över huvud taget .Johanna tar på sig den tjocka koftan som ligger på soffkanten innan hon besvärat sätter sig ned i soffan. Hon kramar om koppen med sina händer och smakar av kaffet. Det smakar underbart, beskt men fruktigt på samma gång.
Johanna ler några sekunder innan leendet förvandlas till en purken sur mun. Johanna blir genast ledsen och ängslig igen. Hon tänker att detta antagligen är det bästa som kommer hända henne idag.
Det rinner en tår längst hennes kind som hon snabbt torkar bort innan hon tar en ny klunk av det svarta beska kaffet. Johannas telefon ligger på bordet framför henne, lättillgänglig och fulladdad. En telefon av märket nokia, dom säger att det är en äldre modell, men vad vet hon. Teknik har aldrig varit något av hennes intressen, antagligen för att hon inte begriper sig på det nya som forsat in i samhället.
När Johanna har druckit upp den släta koppen kaffe tar hon upp telefonen och söker i kontaktboken på ”J”, som i Johan. Detta har hon lärt sig i alla fall, hur man söker upp kontakter. Hon vet även hur man ringer, hur man svarar och hur man lägger på. Resten är överflödig kunskap. Många signaler hinner gå innan hon hör en röst; Hej!
- Hej! Svarar Johanna innan hon blir avbruten av att rösten fortsätter prata.
”Du har kommit till Johans mobiltelefon, jag kan tyvärr inte svara just nu men lämna gärna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp”. Något pip kommer inte och Johanna blir ännu en gång ängslig. Hon hör nu Johan prata med någon kvinna, rösten låter bekant. – Hur gör jag nu då, ska jag säga pip? Säger Johan.
Hon hör ett skrovligt skratt från den äldre kvinnan som säger ”jag tror du ska..”
*PIP*.
Hon vet inte hur många sekunder, minuter eller timmar som gått innan hon kommer på att det är ju hennes röst. Johan pratar ju med henne.
- Det är Johanna, jag ville bara säga att det är slut på fil, tänkte att du kunde köpa det efter jobbet.. hejdå. Johanna trycker på röd lur men ser att den lilla skärmen på mobilen inte lyser. Nu är den trasig igen tänker Johanna och lägger ifrån sig telefonen på bordet. Hon ser på handen som lagt ifrån sig telefonen och blir förskräckt.
Hennes hand är grå och ådrig. Handen har även mörkröda fläckar som hon aldrig sett förut. Johanna får panik och känner hur hjärtat slår hårt, hårt, hårt.
Ett rasslande ljud hörs från hallen, och åter igen kommer den unga flickan in i lägenheten. Johanna känner sig lättad, hon måste berätta om hennes händer.
Hej Johanna! Säger flickan och går mot henne med en talrik potatis och fisk.
Min, min, min… säger Johanna och räcker fram en hand.
Javisst Johanna, det är din mat säger flickan och ställer ner talriken framför henne på vardagsrumsbordet.
Min, min, min…
Flickan ser något bekymrad ut och säger att hon inte förstår vad hon menar.
Johanna kollar på sina händer och försöker säga att dom ser så konstiga ut, men orden vill inte komma ut genom munnen utan förblir ett brus i huvudet på den äldre kvinnan.
Flickan ler mot Johanna och frågar om det var något mer.
Johanna känner sig uppgiven och säger endast nej, då detta ord av någon anledning lätt lämnar hennes läppar. Johanna säger ofta nej till sin make, Johan. När han frågar om att äta ute, åka på semester, ja de flesta frågor som kvinnor gärna vill höra från sina makar. När hon tänker på det ständigt negativa bemötandet hon har mot sin man känner hon ånger och sorg.
Johan, säger Johanna och tittar på flickan.
”Ja, Johan” säger flickan och ler, han var en underbar farbror.
Var? Tänker Johanna och känner hur en sorg och ångest rinner över henne.
Var inte ledsen Johanna säger flickan.. du ska.. *ring ring*
Flickan blir avbruten av en ringsignal från hennes ficka.
Jag måste ta det här!
Hej det är Johanna från eken omsorg. Nämen hej, jaså? ja,abosolut.
Johanna, det är din dag idag! Peter och Katrine är på väg hit just nu, ska vi se till att gå på toa först?
Lilla Peter tänker Johanna och skiner upp med hela ansiktet, men någon Katrin känner hon inte till, kanske är den en ny vän från skolan.
Där har vi det fina leendet! Säger flickan samtidigt som hon flyttar vardagsrumsbordet och ställer sig bredvid Johanna.
Flickan hjälper Johanna upp ur soffan och leder henne till toaletten. Det känns bekant och obekant på samma gång för Johanna. Väl framme vid toaletten känner hon hur flickan drar ner hennes trosor, blöja och byxor.
Flickan tar blöjan och slänger i påsen som hänger på elementet och vrider omhändertagande på hennes höfter så hon hamnar med ryggen mot toaletten. Flickan pressar sina händer mot hennes lår så att Johanna hamnar sittandes på toasitsen.
Flickan ersätter blöjan med en ny och rengör hennes intimaste område med ljummet vatten. Det känns okej tänker Johanna, flickan verkar rar.
Nu sitter Johanna åter igen i soffan och ser ut över rummet och kommer på att hon måste ringa Johan. Signalerna går fram och hon möts av ett Hej!
Hej, svarar hon innan hon blir avbruten av att han fortsätter prata och ber henne lämna ett meddelande.
Rösten är ju Johans, men samtidigt inte. Den låter liksom skrovligare än vad den brukar. Han måste ha varit förkyld när han spelade in telefonsvaren, eller så är det ett tekniskt fel. Mobilen är ju ett så pass nytt påfund så det överraskar henne inte att tekniken är bristande.
Hej, jag skulle bara be dig köpa fil efter jobbet.. ses hemma sen, hejdå.
Johanna hör ett rasslande från låset och in kliver en man och en kvinna i 50 års åldern.
Johan! Utbrister Johanna och ler det största leendet hon kan.
Jahapp, fortfarande ingen förändring? Tyckte ni sa att den nya medicinen var LOVANDE? Säger Johan och ser irriterat på flickan som följt med in i lägenheten.
Hej Johanna! Säger kvinnan med en mjuk och medlidande röst. Vad trevlig och rar hon verkar tänker Johanna.
Johanna tycker där emot inte detsamma om Johan. Han är inte sig lik, han skulle aldrig vara så otrevlig mot någon.
Johan går till köket och hämtar en köksstol samtidigt som kvinnan i hallen vänligt säger att hon går ner till entrén och väntar.
Flickan ler ett vänligt leende mot Johan och Johanna innan hon följer efter kvinnan ut i trappuppgången och låser dörren efter sig.
För det första är jag inte Johan, utan Peter – okej?
Johanna förstår inte.
Nu är det som så att det kommit till min kännedom att du insjuknar allt djupare i demensen. Jag behöver att du skriver på det här pappret, förstår du?
Johanna ser förbryllad ut.
Johan suckar högt.
Men Johan, säger Johanna och ser bekymrat på Johan. Jag vill inte skriva på någon fullmakt, jag är inte så sjuk..
Mamma för i helvete, ser du inte? Jag är din son, säger han förbannat. Förlåt mamma (Johan tar en paus) men du gör dig inte förstådd med ditt svammel. Detta är sjuttioelfte gången som jag behöver berätta för dig att jag är din son, jag blir bara less.
Johanna har en tendens att glömma bort att hennes meningar inte gör sig förstådda, att det bara är få ord som blir begripliga. Att bli påmind om det gör lika ont i henne varje gång.
Peter drar händerna genom det tunna brungrådassiga håret innan han trycker tumme och pekfinger mot sina ögonhålor, det ser ut som att han håller sig från att gråta.
Jag fattar att det här inte är lätt för dig mamma, men det är då fan inte lätt för mig heller. Varje gång jag ringer kallar du mig Johan, varje gång jag kommer förbi säger du samma sak. Jag klarar inte av att komma hit gång på gång och säga samma sak, jag orkar inte se dig försvinna. Peter ser uppgivet på Johanna med tårfyllda ögon medan han räcker henne en bläckpenna och placerar ett papper framför henne.
Johanna förstår inte varför han ser så ledsen ut men hon tror det är bäst att skriva på pappret. Peter placerar ett pekfinger över en linje och säger; Där.
Johanna försöker läsa på pappret men kan inte fokusera så pass länge att hon får ett samband, hon förstår inte vad det står.
Där, säger Peter ännu en gång, men denna gång med en förbannad ton i rösten.
Johanna skriver på pappret utan att protestera, hon vill inte att han ska vara ledsen eller arg.
Tack mamma. Jag är ledsen men jag kommer inte komma hit något mer det här året, det tar två timmar med bil och jag hinner helt enkelt inte med det, du förstår säkert.
Peter ler ett ledsamt leende innan han ställer sig upp och går mot hallen. Innan han går in i hallen vänder han sig om och säger farväl med en ostadig röst och tårar längst med hans kinder.
Var inte ledsen Johan, säger Johanna.
Peter står och gråter innan han går tillbaka till soffan och kysser sin mamma på kinden. Jag älskar dig mamma. Johanna ser på Peters rygg som lämnar rummet. Hon känner sig ängslig och ledsen men minns inte varför.
Johanna förstod inte mycket, men hon förstod att det inte var ett vanligt hejdå från Johan.. Peter. Det var ju Peter som var här. Hur kan hon vara så dum och kalla honom Johan hela tiden. Ångesten blir påtaglig och hon andas häftigt. Hon vet inte var hon ska ta vägen så hon tar åter igen tag i telefonen för att ringa Johan.
När hon tar tag i telefonen klivet en flicka in i rummet. Hon har brunt hår och till synes normalbyggd kropp, i handen håller hon en liten genomskinlig påse.
Hej Johanna, säger hon med en vänlig stämma.
Johanna håller upp telefonen mot henne.
Ja, jag laddade telefonen imorse, säger flickan och sätter sig bredvid Johanna i soffan. Flickan tar tag i hennes hand och vänder den så handflatan är riktad mot taket. Hon häller upp och ned på innehållet från påsen. Hon ser nu att det är tabletter som landar i hennes hand. En så skrynklig och ful hand.
Johanna sväljer alla tabletter omgående tillsammans med stora klunkar vatten.
Jättebra Johanna, säger flickan och går ut i köket.
Flickan kommer tillbaka till vardagsrummet och placerar en talrik med köttbullar, potatis, gräddsås och lingonsylt framför henne.
Var det något mer?
Peter, säger Johanna med både sorg och undran i rösten
Ja han var här, säger flickan och ler mot Johanna. Tryck på knappen om det är något, okej?

När flickan lämnat rummet har det hunnit bli mörkt ute. Det är inte bara mörkt ute, utan det är även mörkt inombords i henne. Hon förstår inte varför hon känner denna påtagliga sorg som omsluter varje känsla i hennes kropp och sinne.
Johanna ser på köksbordet och ser ett fotografi. Johanna tar fotografiet och ser en bild på henne, Johan och Peter. Bilden är gammal men den är hennes absoluta favoritbild.
Dom ser så glada ut allihopa. Johanna blir lycklig igen och bestämmer sig för att ringa Peter. Signalerna går.

Sofia

21 år gammal kvinna med vida intressen. Allt från hälsa till skrivande. Jag registrerade mig här då jag ville hitta ett forum där mitt skrivande kan bli sedd av andra likasinnade, begåvade skribenter!
Sofia är medlem sedan 2016 Sofia har 1 publicerade verk