Sikta rätt

Glöden i hennes ögon var likt glöden i hennes nytända cigarett. Vad dem båda mer hade gemensamt var hållet de var riktade mot. När han märkte hennes iakttagande blick rättade han de neråtgående smilbanden och sände henne ett leende. De visste båda att det inte var någon idé att utbyta några ord. Musiken och folkmassan i konsertvimlet runtomkring skulle ändå överrösta dem. Han vände huvudet mot scen och lät sina händer röra sig upp mot skyn. Hon kunde inte väja blicken från honom ens för en sekund om hon så ville. Glöden spred sig ner i maggropen varje gång hon såg på honom. Varje. Jävla. Gång.

Det var sensommar och det som började som en dagsfylla blev snabbt till en efterfest långt in på gryningen. Hon skulle följa med honom hem. De behövde inte prata om det. De behövde inte ens prata med varandra. I samma veva som folk beslutade sig för att röra sig hemåt, eller somnade på soffan, skulle de se på varandra så som de gjort så många kvällar tidigare. Sedan skulle de hångla upp varandra varannan meter på vägen till hans säng.

Bakom tallarna utanför reste sig solen, men hans blick mötte aldrig hennes.
Hon öppnar ögonen i ett ryck. Fumlar runt för att hitta mobilen som åkt ner mellan soffkuddarna. 07.58. Runt henne ligger folk däckade. På golv. I en fåtölj. Bredvid henne i soffan. Innan hon hinner reflektera över situationen går hon snabbare än sina hjärtslag längs gångbanan i riktning mot sin lägenhet några kvarter längre bort. Väl inne smäller hon i dörren så hårt att hon hinner fundera över hur hon ska förklara sig för störningsjouren om grannarna undrar vad som försiggår.

Ögonen värker men hon somnar inte om. Timmarna går. Hon sitter framför spegeln och glor på sig själv. Blicken är tom, men iakttagande. Hjärnan går på högvarv. Hon minns hennes pinsamma fyllesms. Alla kyssar. Var de inte bra nog? Var hon inte bra nog? Var det bristningarna på hennes innerlår? Var det att hon hade skostorlek 41.5? Han kanske gillar tjejer med små fötter. De var ju faktiskt ett ämne de aldrig diskuterat.

Hon såg djupt in i sina egna ögon och lät självhatet rinna ur dem. Ensamheten. Hopplösheten. Den stack i henne likt knivar i mage och bröst. Varför älskade han henne inte? Varför. Varför?

Varför förstod hon inte att hon måste älska sig själv först.

Skriven av: Emma