Publicerat
Kategori: Novell

Silver är vackrare än guld kap.1

Kapitel 1.

- HAAAAAAAAAAAAAH!!!
"Går den in, går den in...? Ja - den gick in!!!"
Och så blåser domaren av.
Jag stannar upp och inser att vi vunnit matchen. Jag tittar på min tröja och den känns ovanligt ofräsch. "Flåsar häftigt gör jag också. Det måste vara väldigt varmt idag?"

- Bra jobbat, Soe! säger en av mina lagkamrater plötsligt.
"Just ja, vi vann just matchen" tänker jag och vänder mig om för att se mina lagkamrater ge mig tummen upp och kramar om varandra.
- Ja, tack vare dig vann vi ju!

Jag känner mig dock väldigt obekväm i situationen då jag står där och svettas. Jag vill inte att de ska se det.
Men jag ler lite mot dem, de försöker i alla fall, även om jag vet att de inte kommer att prata med mig utanför planen. Men plötsligt hör jag Beckas röst från läktaren.
- Vackert, Soe! Du briljerade, precis som vanligt!

Så fort jag hör hennes röst så spelar det ingen roll vad mina lagkamrater tycker om mig längre. Det är hennes leende jag vill möta. För det är bara hon som faktiskt vet vem jag är.

Jag vänder ryggen mot mina lagkamrater och börjar gå upp mot läktaren. Jag kan höra hur de skrattar åt mig bakom min rygg, och de följs åt i samlad grupp mot omklädningsrummet som de brukar göra.

Becka kommer springandes ner och möter upp mig. Jag ler mot henne.
- Skynda, skynda, gå och byt om nu då! säger hon väldigt exalterat.
Det gör mig lite bekymrad, och naturligtvis hade jag rätt i att vara det också.
- Titta inte på mig sådär, vi ska ju på fest sen! Sebbe har bjudit oss!
Jag kliar mig lite i huvudet.
- Ska vi? Båda två?
- Så klart, dummer! Byt om nu då!
- Okej, okej, jag går! Vi ses sen!

Jag börjar gå mot omklädningsrummet och jag känner genast hur nervositeten kryper fram. Jag har blivit bjuden på fest en gång tidigare av samma kille, men vad jag minns ville jag bara därifrån. Sebbe är coolast på skolan, och han har bara en massa coola vänner. Det är helt orimligt att han bjuder mig också.
"Men vad gör man inte för sina vänner", suckar jag och traskar in mot omklädningsrummet. Men jag hör plötsligt hur mitt namn nämns och jag får genast dåliga vibbar och stannar av precis utanför dörren.
- Soe, MÅSTE vara en kille! Hon är duktig i sport, platt som en pannkaka, har en manlig kropp, och att hon har kort hår gör inte saken bättre, haha!

Det är mina lagkamrater som roar sig med att prata om mig som vanligt.

Jag tittar ängsligt ner på min platta bröstkorg och sedan på mina muskulösa armar. Jag pillar sedan lite i mitt korta hår.
"Jag passar inte i långt hår. Jag passar nog inte som tjej överhuvudtaget"

- Konstig är hon också! Hon pratar inte med någon!
Jag inser att jag står där nu som ett fån och tänker att jag troligtvis ska byta om hemma i stället. Jag vänder mig om men i samma veva möter jag henne.

- Det gick ju bra, Soe! Vi ses på festen sen då, hörde att Sebbe bjudit er!

Dinah, som hon heter, ler mot mig innan hon går in, precis som hon alltid gör. Jag har alltid undrat över hennes leende.

Hon är den enda i laget som hälsar på mig varje gång vi ses, och ler mot mig. Men är leendet äkta? Kommer hon att prata om mig på samma sätt som de övriga gör, när hon går in i omklädningsrummet? Eller kommer de övriga att bli tysta när hon går in?
Dinah är trots allt drottningen på skolan. Hon är en av Sebbes bästa vänner, så de går alltid med varandra i korridoren tillsammans med Tobbe och Emmi.

Hon brukar ha en perfekt uppsatt hästsvans i sitt blonda hår, och hennes slanka, kvinnliga kropp beundras inte endast av killarna på skolan. Och hon är trevlig mot alla. Jag förstår inte varför man orkar vara det? Nu har vi dessutom sommarlov, varför orka hålla uppe fasaden då, om det nu är så att det bara är en fasad?

Jag är så djupt inne i mina tankar att jag glömt bort att jag fortfarande står utanför omklädningsrummet. "Jag som lovat att jag skulle skynda mig?"

Jag nästan springer mot cykeln, hoppar upp på den snabbt som attan och cyklar i väg med vindens fart. "Det är tur att det inte är långt hem i alla fall"

Efter cirka 10 minuter kan jag se mitt hus ungefär 30 meter bort. Jag saktar ner och tittar lite åt höger då något fångar min uppmärksamhet. Eller något är nog inte rätta ordet, utan snarare någon. Någon som jag aldrig sett förr, sitter precis vid vägkanten. Han har mörkt hår, nästan svart som räcker ner till axlarna. Han har på sig ett grönt linne samt ett par blå baggiga jeans. Jag tittar lite extra på hans ansikte, och jag får syn på hans ögon. De matchar hans hår, väldigt mörka och intensiva. Jag blir så tagen av honom att jag glömmer bort att jag fortfarande cyklar. Och plötsligt ger han mig en skarp blick, och mina ögon möter hans.

Jag blir så chockad att jag släpper taget om ratten och cyklar rakt emot diket. Jag hinner inte bromsa och det hinner knappt gå en halv sekund så ligger både jag och cykeln i diket. Jag sprattlar lite med benen, och försöker resa mig, men cykeln känns helt plötsligt extra tung. Det smärtar till lite i benet också.

Jag lyfter sakta men säkert på cykeln och försöker ta mig upp.
- Aj, som fan, jävla helvete, suckar jag tyst för mig själv medan jag reser mig. Plötsligt hör jag hur någon står bakom mig. Jag vänder mig försiktigt om, och där står han. Den okände killen med de mörka, långa håret och den intensiva blicken.
Jag inser då vad fan som hänt. Jag hade alltså cyklat medan jag tok-stirrat på killen och sen cyklat ner i diket när våra blickar möttes.
"Så jävla pinsamt. Han är säkert jättebesvärad nu!" tänker jag och jag känner hur det hettar till i mina kinder.

Men han tittar bara på mig. Sen tar han blicken mot mitt högra knä i stället. Jag försöker komma på vad han tittar på, och jag tittar jag med. Då får jag syn på ett otäckt blödande sår på knäet.
"Toppen..."
- Ehm...Behöver du hjälp?
Jag tittar mig omkring för att försäkra mig om att det var mig han pratade med. När jag inser att ingen annan är där försöker jag titta på honom. Men de mörka ögonen och den pinsamma situationen tillåter mig inte att titta utan jag kisar lite och kliar mig bakom huvudet.
- Hjälp? frågar jag lite försiktigt.
- Ja, det ser ut att göra ont. Behöver du hjälp hem?
När jag inser vad han försöker erbjuda för slags hjälp blir jag alldeles bubblig inombords. "Ska jag gå med honom hem, till mig? Aldrig i mitt liv, jag skäms ihjäl!"

Jag skakar på huvudet häftigt och skrattar nervöst.
- Nejnej, jag mår utmärkt, ingen fara, hahahaha. Ehm, jag bor typ 10 meter härifrån, du ser det där stora huset där borta! Jag ska bara ta cykeln och...
Jag sliter upp cykeln och leder den uppför diket och ut på vägen. Cykeln ser ut som mos. Jag försöker le mot killen en gång till, samtidigt som jag kisar.
- Men tack ändå, jag måste kila nu, hahahaha.

Jag haltar i väg mot mitt hus och jag känner hur det pulserar i kinderna. Smärtan i benet har jag glömt för länge sedan. Jag vågar inte titta bakåt, i fall han skulle stå kvar och titta efter mig. "Jag måste se ut som en idiot"

Jag når tillslut vår grind och öppnar den försiktigt för att mamma inte ska höra. Jag ställer undan cykeln bakom en buske.
"Morsan blir inte nöjd, om hon får syn på den här skrothögen" tänker jag.

Jag suckar och börjar gå upp på altanen, och öppnar ytterdörren försiktigt, försiktigt. Men naturligtvis står morsan i hallen med en bunt kläder i famnen, och det första hon får syn på är mitt blödande knä.

"Here it goes" tänker jag och tittar besvärat på mamma.
- Soe! Jag säger då, det, den där sporten kommer att ta livet av dig!
- Mamma, för det första så hände inte det här på fotbollen, och för det andra så är det bara en liten skråma!
- Hmm, du får säga vad du vill, men du vet vad jag tycker om att du spelar fotboll. Förresten, Soe! Du kommer inte att tro det, Betsys gamla hus har blivit uppköpt och det har flyttat in...
- Jaja, intressant, suckar jag och totalt ignorerar henne, då det mesta som kommer ur hennes mun bara en massa dravel. Jag går in i köket för att ta mig ett glas vatten då jag möts av ett välbekant leende. Jag blir så överraskad att jag nästan tappar glaset i golvet.
- BE-Becka? Vad gör DU här?
- Haha, ville bara försäkra mig om att du faktiskt följer med mig på festen i kväll? säger Becka och ler ännu mera.
"Fan, det hade jag ju glömt..."
- Ja just ja, DET ja. Du vet, Bekka, jag har som du ser gjort mig illa på benet så jag är inte säker på om jag kan...
- Hmmm?...du sa ju nyss till din mamma att det bara var en skråma?
- Jo..ehm, men nu helt plötsligt började det göra ganska ont och...
Plötsligt ser jag hur Beckas skinande leende dör ut. Tack vare mig.
- Om inte du går så, går inte jag heller!

Jag känner till alla drömmar som Becka har, och att bli bjuden på fest av Sebbe ligger extremt högt på listan.
Men samtidigt vet jag att hon inte gör något utan mig.

"...Toppen...nu gör jag henne ledsen IGEN..."
- Haha, Becka klart att vi ska gå, jag vet ju hur länge du väntat på att Seb ska bjuda med dig på fest! Jag tar bara en alvedon och sen så...
Becka skiner upp igen och ger mig ett ännu större leende än tidigare. Hon hoppar ner från stolen hon satt på och springer fram till mig för att ge mig en stor kram.

- Tack Soe, du ÄR verkligen världens bästa vän!
Jag sänker huvudet lite grann och skäms..
"Nej, Bekka...det är DU som är det.."


Jag och Becka är gåendes på väg till festen då min cykel för närvarande är mos. Becka strålar medan jag kliar mig lite på armarna. Jag gör så när jag är nervös. Becka tittar då på mig lite bekymrat och sänker huvudet.
- Förlåt, Soe, för att jag alltid tvingar dig till saker du inte vill göra.

Jag tittar chockat på henne, viftar med händerna och skrattar nervöst.
- Men lägg av, vi kan väl inte hjälpa att Sebbe blivit intresserad av dig heller, haha?
- Tror du verkligen det? säger Becka förtjust.
- Så klart! Varför skulle han ens bry sig om att bjuda med dig på såna här grejer annars?
- OSS, Soe, han bjuder OSS!
Jag ler lite besvärat.
" Han bjuder mig, för han VET att DU kräver att jag ska vara med på allting"

- Men lite overkligt är det väl ändå? fortsätter Becka. Att det coolaste gänget på skolan helt plötsligt vill vara med oss? Jag menar, vi två? Vi är ju inte direkt utstickande på något sätt?
"Nej, det är vi inte. Och om jag fått välja hade jag gärna fortsatt ha det så. Bara du och jag."
Jag ler mot Becka och nickar.
- Du förtjänar det här Becka. Det här har du drömt om så länge.
- Vi börjar verkligen lära känna dem också! säger Becka. Du går ju redan i Tobbes klass, och Dinah känner du redan från fotbollen! Och Sebbe, han....
Becka rodnar när hon säger hans namn.
Jag blir lite förvånad när jag märker det. Jag har alltid vetat att hon varit intresserad av honom, men jag trodde det var ytligt. Men det verkar som att det är ganska seriöst ändå. Och jag tänker verkligen ge honom en chans, den där Sebbe. Tobbe har jag dock inte mycket för. Han är klassens pajas, och pratar aldrig med mig, och tur är väl det. Han får uppmärksamhet var han än går. Och Emmi vet jag pratar mycket illa om mig, på samma sätt som tjejerna i fotbollen gör. Men jag bryr mig inte. Jag är bättre än dom.

Jag känner hur det smärtar i mitt ben då och då, och det blir allt svårare att gå. Becka tittar då på mitt haltande ben.
- Hur gick det där till egentligen? Du hade ju inte någon sån där skada när vi pratade efter fotbollen?
- Äh, jag ramlade bara med cykeln.
Becka tittar först förvånat på mig och jag känner hur jag blir röd i ansiktet igen. Hon flinar lite lätt, och helt plötsligt bryter hon ut i gapskratt.

- HAHAHAHA! Alltså förlåt men...ramlade med cykeln? Man kan inte tro att ett sport-geni som du kan vara så KLUMPIG!
- Jag är INTE klumpig! Jag blev...distraherad, säger jag med en stakande röst.
Becka tittar då på mig med en misstänksam min och mina kinder blir ännu rödare. Jag koncentrerar mig på att titta rakt fram.
- Jaså? säger Becka. Av vadå, om man får fråga?
Jag visste att det här skulle jag inte få slippa undan. lika bra att berätta som det var. Jag försöker hålla en god min medan jag börjar.
- Joo, alltså det var en kille som...
Men Becka skiner naturligtvis upp vid ordet "kille" och nästan tjuter ut sin förtjusning.
- SOE??? VAD är det jag hör!? Var killen SÅ snygg att du ramlade omkull???!!! Det här visste jag inte om dig, Soe...
Min fasad håller på att ramla ihop och jag nästan skriker åt Becka samtidigt som mitt ansikte är rött som en tomat.
- BECKA! Enda anledningen till att jag blev distraherad var för att jag INTE KÄNDE IGEN HONOM! .......Nöjd?
- Okej, okej...Men...hur såg han ut då? säger Becka med ett nöjt ansiktsuttryck.
Jag rodnar och svarar så snabbt jag kan.
- Inte vet väl jag, tittade inte så noga...!!!
- okej. Men vad gjorde han när du ramlat då? Berätta!
- Ingenting!!!!!!!!
- Va, gud va taskigt! muttrar Becka. Om man ser att någon ramlar så gör man väl något i alla fall?
"Det är sant. Frågan är ju vad man gör i det här läget? Låter henne gotta i all min pinsamhet eller om jag ska utmåla honom som ett hjärtlöst svin?"
Jag inser att jag måste förklara hur det verkligen gick till och sänker blicken för att lugna ner mig lite.
- Alltså.... han gick ju fram och frågade hur det gick och så där...frågade om jag behövde...hjälp hem...
- Och vad sa du då????!!! lyser Becka upp.
Och jag hetsar upp mig igen.
Att det inte behövdes, NATURLIGTVIS!!!!!!
- Dummer!! skrattar Becka. Det är i såna situationer du ska använda din kvinnliga list!!
"Naturligtviiiiiiis ska du följa med mig hem då allt detta är DIIITTT fel! Du kan ju inte gå ute på vägen och se sådär snygg ut, så att vi stackars kvinnor tappar vår koncentrationsförmåga och cyklar ner i dikeeeet"
Jag tittar besvärat på Becka.
- Jag sa ju att jag bara blev distraherad för att jag inte kände igen snubben...jag kan ju inte be en främling gå med mig hem? Han kan ju vara en riktigt ligist. Han hade såna där farliga, mörka, intensiva ögon...
Jag inser inte att jag betonar ordet "ögon" på ett annorlunda sätt men när Becka flinar mot mig förstår jag att jag nog gjort bort mig igen.
- Okej? Så du menar att du inte tittade så noga på honom, men ögonen la du minsann märke till? HAHAHAHA!
"Heh...det går inte dölja mycket för dig, min vän."

Jag stänger mina ögon och ler lite. "Förhoppningsvis slipper jag se snubben igen, så jag antar att jag kan bjuda Becka på lite sånt här också"

Skriven av: madtruffie

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren