Sinnesstörning, substanser och självmord

Vad är rätt och vad är fel? Spelar det egentligen någon roll?
Jag går sakta hem från bussen. Jag väljer att ta vägen genom skogen för jag känner att jag behöver lite tid ensam med mina tankar, det är i skogen jag hör mina tankar bäst.
Det är inte mycket till skog, bara en ca 50m bred remsa mellan två vägar. Det sträcker sig många stigar kors och tvärs som ett spindelnät men just idag är skogen helt öde. Jag antar att höstens nalkande kyla i kombination med de stilla regnet skrämt bord såväl svampplockare som lekande barn. Jag går tyst genom skogen utan musik i öronen för en gångs skull. Jag hör det mjuka ljudet av regn mot träden. Det hade varit fridfullt om inte för vägarnas bullrande. På de dagar då solen lyser så ser skogen magisk ut, som om det skulle gömma sig små tomtar mellan stubbarna och stenarna i väntan på att jag skulle ge mig av så att de skulle kunna våga sig fram och plocka svamp. Men idag är magin borta. Skogen ser nästan grå ut när det börjar mörkna lätt.

Mina ögon fångas av en blå fläck på marken. Det är en liten smutsig och blöt smurf av plast. Jag plockar upp smurfen, något av barnen måste ha tappat honom här. Jag tycker lite synd om den bortglömda smurfen. Jag ställer tillbaka figuren på marken och fortsätter att gå medan jag tänker tillbaka på berättelserna om smurfarna och Gargamel. Varför finns det alltid en god sida och en ond sida i barnprogram? Det är ju inte att förbereda barnen för världens kaotiska nycker. Jag fick sedan jag var liten lära mig att det finns de som är goda och det som är onda, de onda personer må göra livet svårt för de goda men de förlorar alltid i slutet. Vilken lögn! Det spelar ingen roll om man gör rätt eller fel, det är bara slumpen som avgör om man blir behandlad gott eller ont av omvärlden oavsett hur man är som person.
"Varför ska jag möda mig att vara god när det i slutändan inte spelar någon roll."

"Men det är inget sätt att tänka på!" Jag hör hennes röst men jag låssas inte om den.

"Hur skulle livet se ut om jag kunde vara självisk, om jag kunde leva bara för mig istället för, som nu, att jag lever för alla andra först och sätter mig själv sist," undrar jag.

"Du skulle vara ensam! Förmodligen hemlös eftersom du inte klarar av att jobba och ditt liv skulle vara meningslöst!" Hennes skarpa svar får mig att rygga till.

"Nej så illa skulle det inte vara, jag skulle fortfarande ha min familj," svarar jag henne.

"Skulle du verkligen det? Din närvaro och din attityd skulle fördärva dem. Du skulle behöva lämna dem för att åsamka så lite skada som möjligt, men även den handlingen skulle skada dem. Ditt enda val är att stanna hos dom och sköta dig som en duktig flicka, precis som du gjort fram till nu." Hennes ord är sanna och visa. Hur jag hatar det, varför vet hon alltid bättre än mig.

"Men jag måste få leva för mig själv också, måste jag inte? Är inte det en del av min mänskliga plikt?"

Hon svarar på mina frågor med att säga, "din mänskliga plikt är att vara osjälvisk och finnas där för dina nära. De bryr sig inte om hur du känner, de bryr sig bara om hur du beter dig. Bete dig bra så kanske de låter bli att göra ditt liv onödigt svårt." Hennes ord oroar mig.

"Det är inte sant. Du vet att det inte är sant," säger jag med en sorgsen röst. "Det spelar ingen roll om jag beter mig. Jag är maktlös. Helt i våldet av en värld och ett system som inte bryr sig. Det är... Bara så omöjligt, jag kan inte fortsätta såhär," avslutar jag med gråten i halsen.

"Gör inte det då. Du vet att det inte finns en lösning på det här." Hans röst är så bekant och lockande.

"Skitsnack!" säger hon. "Om du bara söker hjälp från psykiatrin..."

Jag avbryter henne, "Jag har försökt det, de gjorde mig bara illa."

"Men var ärlig mot din nuvarande psykolog så kan han kanske hjälpa dig," säger hon som hon så ofta gör.

"Du vet att jag inte kan det. De kommer att låsa in mig igen och jag klarar inte av det. Då lever jag hellre mina sista dagar fri att göra precis vad jag vill," säger jag.

Hon vet att jag har rätt.

"Låt dem låsa in dig! Du kan säkert få ut lite härliga piller av dom om du freakar ut och visar dem hur mycket deras miljö och bemötande stressar dig," säger han snabbt.

"Jag kan köpa samma piller på nätet utan att behöva genomlida den tortyren," menar jag bestämt.


Jag ser en flugsvamp längst stigen. Jag har omedvetet ökat farten på grund av den intensiva diskussionen*.

"Du borde inte plocka den svampen," säger hon. "Du äcklar mig, att du måste finna vägar att fly verkligheten hela tiden."

Jag hör avsmaken i hennes röst.

"Det här är nytt för mig," påminner jag henne förnärmat medan jag stoppar flugsvampen i väskan. "Förövrigt så har jag prövat ditt sätt i över 20 år nu. Det har inte lett någonstans."

"Det har det visst det," svarar hon. "Utan mig skulle du inte ha hittat din partner, utan mig skulle du aldrig vuxit upp, utan mig skulle du vara som din syster."

"Utan dig skulle jag inte behöva bära din mask framför familjen, utan dig skulle jag vara friare." Min röst höjs i takten med min ilska. "Utan dig skulle jag inte blivit utnyttjad! Utan dig skulle jag fortfarande ha en framtid! Jag skulle ha självsäkerhet, jag skulle kunna jobba och försörja min familj!" Jag nästan skriker nu.

"Tyst, någon kan ju höra dig," visskar hon argt.

Jag stannar upp och tar ett djupt andetag.
"Jag önskar bara att ditt inflytande var mer begränsat, vi behöver en balans," säger jag sansat genom stängda tänder.

"Jag finns här för din skull, för att göra ditt liv lättare," säger hon förnärmat.

"Så var det i början kanske men du har tagit över alldeles för mycket! I början hjälpte du mig vara glad, nyfiken och rolig. Men efter att jag blev utnyttjad så vill du bara att jag ska vara en perfekt liten flicka som aldrig gör något väsen av sig och har lika mycket personlighet som snövit. Det finns ingen som känner mig på riktigt för du låter mig inte vara genuin med dem. Varför har du så mycket kraft över mina handlingar!? Varför vill du alltid kontrollera mig!?" säger jag uppjagat och anklagande medan jag argt börjar stampa fram längst stigen igen.

"Jag vill bara skydda dig. Jag vet inte varför det som hände hände men jag vill inte att det ska hända dig igen." Hennes röst darrar och jag hör den genuina omtanken i den.

"Det är ju bra och så men det hjälper inte," fnyser jag.


Jag duckar för en gren som kommer från ingenstans. När jag tittar tillbaka ser jag att jag misstog mig.

"Du vet," jag försöker ta en saklig ton, "det här är varför jag vill ha mitt MDMA. Du låter mig aldrig njuta av något, jag vill veta vad det är jag saknar så jag kanske kan ta reda på hur jag ska söka ut det i vardagen."

"Ljug inte för mig. Du vill fly undan smärtan," säger hon med ett uppgivet och lätt nedlåtande tonfall.

"Så vad? Är inte det en bra nog anledning? Förtjänar inte jag det?"

Mina frågor gör henne irriterad.

"Självklart är det inte en tillräckligt bra anledning, det finns inga sådana anledningar. Sen, vad får dig att tro att du gjort dig försänt av någonting överhuvudtaget?"

Hennes ord gör ont.

"Jag har gjort allt du någonsin har sagt! I världens ögon är jag en ängel," hon avbryter mig, "Hah, en ängel? Har du glömt dina mörka tankar, dina hemska fula tankar."

Hennes ord drar upp dem till ytan. Tankar om att skada andra, perversa tankar, tankar på självmord.

"Men det är inget jag agerar på," säger jag i en lätt vädjade ton.

"Droger är inte rätt," fastslår hon bestämt.

"Vad betyder ens rätt," frågar jag.

"Det är vad världen anser vara fel, det är omoraliskt," svarar hon bestämt.

"Ja, för någon av mina erfarenheter leder mig till att tro att världen vet vad som är bäst för mig," säger jag sarkastiskt.

"Det spelar ingen roll det är bara så det är," svarar hon.

"Mänskligheten är väldigt bra på att neka sig njutning av någon anledning. Ta kristendomen som exempel. Lust är en dödssynd, frosseri är en dödssynd, lättja är en dödssynd och högmod är en dödssynd, men har måttlig avnjutning av vad dessa synder någonsin skadat någon egentligen?"

Jag har gett henne detta svar förut, jag vet vad hon kommer att säga.

" Men droger är fel, droger är farliga," hennes röst börjar tappa styrka något.

"Vi skiter helt i farligt, det gör inget om vi dör."

Hans röst tränger sig på.

"Lägg dig inte i det här, du kommer bara övertyga henne om att hon har rätt," varnar jag honom. Jag vänder mig till henne, "Jag vet att de är farliga, jag är försiktig. Du vet att om det är någon som vet hur man är försiktig så är det jag."

"FUCK FÖRSIKTIGHET! Njut! Njut för en gångs skull! Gör det för din skull innan du dör," ryter han och ser upphetsat med på mig med vild blick.

"Nej!" skriker hon.

Jag kollar på honom och låter irritationen synas i mitt ansikte.

"Nej, inte "fuck försiktighet". Ska jag göra det här så ska de gå rätt till. Det får inte störa eller förstöra mitt vardagliga liv," säger jag och tycker att jag låter mogen.

"Gå RÄTT till? Droger är inte RÄTT!" envisas hon.

"Det är vad du tycker, men livet är kemikalier, varför skulle vissa kemikalier som får oss människor att må bra vara tabu? Förmodligen för att abstinans* får oss att känna oss altruistiska, närmare till gud, som att vi har en gnutta kontroll. Kontroll över det enda vi någonsin kan hoppas ha kontroll över, oss själva. Men vad skulle få mig att må bättre? Nöjet av självbehärskning eller substanserna?" Jag hör hur det låter och lägger snabbt till, "I måttlighet så klart."

"Det får dig inte att må bäst i längden, det kommer att förstöra dig och din familj om du lyssnar på honom och bara bryr dig om din personliga njutning," säger hon och pekar anklagande på honom.

"Jag kommer inte att lyssna på honom, du om någon vet att jag har självbehärskning* av stål," säger jag skämtsamt men menar allvar.

På detta har hon inget svar.

"Det är sant att för vissa kan det bli ett problem, men för vissa är shopping eller öveätande* ett problem och jag kan inte för mitt liv förstå varför. Jag känner mig säker som jag kan på att det inte kommer att bli något problem för mig om jag inte låter det bli ett problem. Hur som helst så vet jag inte säkert i förväg om jag inte testar," säger jag.

"Om det skulle bli ett jävla problem så är ju inte det hela världen," muttrar han.

"Jag kan ju bara dö då," lägger jag till. "Jag kan inte fortsätta som jag gör och du låter mig inte dö" säger jag och tittar på henne. "Jag har en övergripande tanke med mitt droga användande. Det här låter hemskt men om jag nu inte kan finna orken att leva för de jag älskar så kanske drogerna kan ge mitt liv lite tillfällig..."

"Mening?" skjuter han in.

"Ja på sätt och vis," svarar jag. "Fram tills dess att min egna livslust kommer tillbaka om den någonsin gör det. Jag kan säkert balansera låta denna nya hobby vara en krydda till det vardagliga livet. Skulle jag nu inte klara av det så har jag ju kvar valet att ta mitt liv. Men då gav jag det iallafall min bästa chans!"

Båda håller med mig. Det är det rätta att göra, rätt för mig.


Jag känner doften av hallon och arrak medan vi fortsätter att gå, mina steg är det enda som hörs över det mjuka ljudet av regn mot träden. Det hade varit fridfullt om inte för vägarnas bullrande. När jag var liten var jag rädd för att gå ensam i skogen. Nu är det helt ok. Det är i skogen jag hör mina tankar bäst.

Milly G.

Hej. Jag är en lagom kreativ person men tycker att det som är riktigt spännande är hur hjärnan fungerar när vi mår som sämst. Samt hur någon precis på gränsen till att tappa allt kan agera. På detta vill jag fokusera.
Milly G. är medlem sedan 2020 Milly G. har 0 publicerade verk