Sista dagen på jorden

Alla visste det redan, jag visste det, min familj visste det. Ja stort sett hela världen visste det. Vi skulle dö, allihopa skulle dö. Det var inget krig, det var ingen som skulle skjuta någon. Solen skulle slockna, stjärnor slocknar och solen var en stjärna. Så det borde väl inte vara några större problem? Men problemet var att vi människor bodde på planeten där solen var vårt enda värme och ljus källa. I skolan hade man alltid trott att det skulle vara omöjligt. Den har brunnit så länge, så varför inte brinna ett tag till? Men nu var det så. Den stjärnan som tillbringat oss liv i så många år skulle nu dräpa oss alla. Varenda liten en. Det skulle inte spela någon roll om du var berömd, rik, fattig, eller snygg. På tv:n var det panik, det sändes nyhetsprogram hela tiden om den stora nyheten. Men varför sända nyheter när vi ändå skulle dö? Vädret spelar ingen roll längre. Jag och du spelar ingen roll längre. Allt känns bara så hopplöst, som att allt vi människor byggt upp ska nu krossas. Allt man någonsin trott på skulle inte kunna uppfyllas. Varje liten individs liv var rämnat. Gräset skulle dö, djuren skulle dö. Ja som jag sa, alla skulle dö. Men det värsta av allt var endå att veta att vi alla sakta i våra hus skulle frysa till döds. Men endå var jag lugn, för nu var läget så här. Vi kan inte tända på solen igen, det är omöjligt rent ut sagt. Och antagligen så kommer det inte en ny stjärna ner svischande och räddar oss.

---

Jag sitter hopkurad i soffan under den största filten vi har. Jag har på mig överdragsbyxor, en dunjacka, mössa och vantar. Men fryser faktiskt ändå. Utomhus är det kolsvart förutom stjärnorna. För dom finns faktiskt kvar även fast inte solen finns. Det är en liten tröst av ljus som glimmar där ute. Utanför huset ligger snön tätt packad, och is ligger utanför rutan. Just nu undrar jag om vi kommer dö av svält eller av kyla? För vi har fortfarande fungerande element. Eller det beror på hur länge till de kommer fungera. På nyheterna som spelas om och om igen har de berättat om redan frysta områden och att snart kommer vi inte kunna ha värme i husen alls. Vi kommer dö först, eller kanske inte jag. Men norden kommer vara några av de första som dör. För vi låg ju så långt ifrån solen. Fast jag tycker det är konstigt, solen finns ju inte mer? Det borde ju inte spela någon roll, men det säger visst forskarna att det gör. Så man får väll lita på dem!

Mamma går fram med en bricka med tre stora rykande koppar choklad till oss. Stämningen är allvarlig där framför tv::n. Vi har inte pratat om det. Jag hoppas att dom dör först, jag vill inte att dom ska se sitt barn dö. Det kanske låter hemskt att säga så men jag tycker det ändå låter rätt. Jag tar en av de varma muggarna och klunkar i mig den chokladdrycken. På nyheterna visar dom bilder på redan helt frusna ställen och döda människor. De har visst filmat allt med drönare på något sätt.
-Äsch, muttrar pappa och stänger av
-Ska vi se på en film istället, mamma ler sitt varmaste leende mot oss.
Jag bara nickar till svar, hellre att jag ser på film än på nyheterna. De bara visar saker och säger saker ifrån olika vinklar om och om igen. Vi vet redan att vi ska dö så det borde faktiskt räcka. Mamma väljer en skiva och börjar spela upp filmen. Vi ser på kalle ankas jul. Varför inte, vi kommer ju liksom aldrig mer få fira jul sen igen? Jag sitter under filten med mamma, pappa och deras rykande koppar runt mig. Om det inte varit för kylan och den becksvarta natten hade det nästan känts som jul. Jag blundar och föreställer mig vardagsrummet med massor av julinredning, en gran och pepparkakor. En tår faller ner för min kind, min sista jul. Mamma håller om mig hårdare och pappa stryker mig över mitt hår. Men så slocknar teven och rummet blir ännu kallare.
-Fan, säger pappa
Alla förstår vad som hänt, strömmen och värmen har gått och vi ska snart dö.
Mamma håller om mig ännu hårdare som om hon aldrig vill släppa taget om barnet som hon fått.
-Jag älskar dig, mamma viskar orden tyst men just nu vet jag att de betyder mycket.
De betyder mer en vad de någonsin har gjort. Jag lägger mitt huvud på mammas axel och blundar. Jag vill inte dö vaken. Jag sluter ögonen och tillslut så somnar jag.

Jag vaknar i ett ryck av att jag inte kan andas. Kylan sticker mig i ansiktet. Den är som ett levande väsen som slingrar sig runt hela världen. Rummet vi sitter i är som Elsas slott ifrån Frozen. Men istället för att tillbringa någon frihet så tillbringar den mig död. Jag vände mig om mot mamma och pappa och flämtar till. Deras kroppar är kritvita och genomfrusna. Pappas ögon är vidöppna i en läskig min och det ser ut som att mamma dog i sömnen.
-Mamma! Pappa!, jag skriker ut men utan svar
Jag skakar deras döda kroppar i hopp om att de ska vakna. Hoppas att allt är ett dumt skämt, att de lurar mig. Att solen inte har slocknat, att alla ljuger. Först nu förstår jag att allt är på allvar, att vi faktiskt kommer dö. Och att det snart är min tur. Tårarna trillar ner på mina kinder och fryser till is. Jag börjar hulka och sjunker ner på golvet, mitt liv är över. Allt är över nu! Kylan omsluter mig och kväver mina hulkningar. Mitt hjärta saktar ner långsammare och långsammare. Mina andetag blir mer ansträngda.
-Jag älskar er, jag viskar orden med mina sista krafter.
Kylan förgör det sista av den lilla livskraften jag har inom mig. Min hud blir vit och jag sjunker ner död på marken.

Skriven av: Tindra Källroos