Sista dansen

Det var sista året på gymnasiet. Jag brukade komma tidigt till klassrummet på morgonen för jag kom med en tidig buss. Där försökte jag göra mina läxor som jag inte gjort. Och de var många. Jag var sportkillen som var mycket mer intresserad av fotboll och ishockey än tyska och geografi. Tidigt till klassrummet kom också en klasskamrat som hette Eleonora. Lite obegripligt att hon kom så tidigt till skolan hon bodde ju i stan, tänkte jag. Hon sa ett blygt hej när hon kom och det var inte mer med det. Inga frågor och inga samtal. Eleonora var en lång, smal och stilig tjej. Alltid välklädd och talade på ett korrekt och belevat sätt. Hon hade en konventionell uppfostran och hade minsann läst sina läxor. Vi var olika. Hon var lite drottninglik och jag var sportkillen. Men varför kom hon onödigt tidigt till skolan?

Tiden gick och vi hade fest när tentamensskrivningarna var över. Det var en fest med tradition. Vi var ett stort gäng blivande studenter som samlades på stans somriga festlokal. Vi drack öl, skålade och krokade arm med ölsejdlarna så där på tyskt vis. Eleonora var förstås också där och ovanligt uppsluppen, märkte jag. Vi hade klarat skrivningarna och vi skulle ha kul, tänkte alla. Riktigt kul! Kvällen gick och vi drack, pratade och dansade. Så var det sista dansen och Eleonora kommer och bjuder upp mig! Bjuder Eleonora upp mig? Förvånad, stolt och upprymd, kände jag mig. Eleonora hade inte givit mig några hintar tidigare precis. Och uppriktigt sagt hade jag inte heller henne i mina tankar. Hon fanns i en annan värld. Hon var en fin tjej som inte bjöd upp till sista dansen utan att det betydde något. Och så bjuder hon upp mig. Jag kan än idag se hur hon banar sig väg genom hopen av andra killar för att bjuda upp lilla mig. Vad imponerade de andra killarna blev! Stolt, upprymd och jätteglad dansade jag sista dansen med henne. Rädd att trampa henne på tårna. Angelägen att hålla henne hårt intill mig. Men inte för hårt. Inte vulgärt. Hon var ju drottninglik och en drottning klänger man sig inte på.

Sen blev vi ett par. Hon hade gått och spanat på mig men inte vågat gå längre än att spana. Hon tog chansen i studentyrans uppsluppna glädje. Jag var stolt och kär i henne. Jag lät sy upp en blå clubblazer och köpte ett par grå flanellbyxor och kände mig riktigt fin. En vit sidenäsduk fanns också i bröstfickan. Jag lånade och tvättade pappas svarta Mercedes 190 och hämtade Eleonora utanför hennes bostad. Hennes mamma granskade mig och påminde oss om att det fick inte bli sent. Självklart inte, sa vi. Så gled vi omkring i sommarkvällarna i min pappas Mercedes. Fikade ibland på stans konditori. Att bara glida omkring i en bil var inte tillräckligt därför tog jag mod till mig och åkte lite avsides för att komma henne riktigt nära. Hon var med på noterna, vilket överraskade mig. Drottningar brukar ju hålla på sig. Våra känslor möttes. Ungdomligt, tafatt. och berusande. Vi hade en underbar sommar tillsammans. Vi hade tagit studenten och vi var kära i varandra.

Så kom hösten och Eleonora flyttade till Stockholm för att utbilda sig vidare. Där träffade hon en annan kille. En mycket bättre kille. Hon gjorde slut. Själv gjorde jag lumpen. Jag var bedrövad och ledsen men bet ihop. Något lindrades sorgen av att hon fick en rejäl utskällning av sin mamma och syster när hon berättade att hon gjort slut med mig.

Men bilden och känslan att se Eleonora komma fram och bjuda upp mig till sista dansen finns fortfarande kvar inom mig. Och hela den sommaren är ett härligt nostalgiskt minne. Kärlekar tar slut. Det är något sötsurt över ett bitter slut. Ett avsked gör ont men det finns något fint i det sötsura slutet ändå. Bitterljuvt, heter det. Det är fint!

Stig Larsson

Skriver för att hitta orden till mina tankar och känslor. De öppnas, blir tydligare och utvecklas. Gillar det korta, välfunna orden. Det precisa uttrycket. Det är ett "överberättande" i film, och böcker. För många slingor som söker det konstnärliga. Fram för raka berättelser. Det är också en utmaning att finna fina formuleringar.
Stig Larsson är medlem sedan 2020 Stig Larsson har 1 publicerade verk