Publicerat
Kategori: Novell

Självnobbning

Ett kåseri jag skrev i min ungdom på 80-talet
---------------------
Jag låg nere på stranden häromdagen och fördärvade en sommardag. Solen sken från en klarblå himmel. Temperaturen i luften var tjugoåtta grader och i vattnet var det tjugofem. Runt omkring mig lekte sommarglada barn. Jag hade med mig en mysig bok, kaffe och smörgås. Jag hade inget arbete att utföra på ett par dagar… Och naturligtvis fördärvade jag allt detta.
Tio meter från mig låg nämligen en vacker flicka. Lika lite som jag kunde låta bli att kasta mina ögon åt hennes håll då och då, kunde hon låta bli att göra det åt mitt håll.
Jag började tänka - och så var den dagen förstörd. Att flickans kroppsspråk, såväl som hennes ögon och leenden tycktes uttrycka: “Hej, det skulle vara trevligt att lära känna dig“, störde inte mina tankar det minsta, de hade redan satt igång nämligen och då går de bara inte att hejda. Ju vackrare flicka desto svårare blir tankehejdandet om jag så säger, och den här tösen var verkligen vacker.
Mina tankar? Jo, högkvalitativa avvisningstankar naturligtvis, sådana som: “Du är inte klok grabben, inte törs du prata med en så vacker flicka. Är du verkligen så högmodig att du tolkar hennes leenden som ett intresse från hennes sida. Hon skrattar naturligtvis bara åt att du så tydligt visar ditt intresse och tycker att du är en enastående löjlig figur.
Tänk om hon, om jag dristade mig till att tilltala henne, hon vänligt men tillräckligt högt så att alla runt omkring kunde höra det, skulle be mig att låta henne vara ifred.
Tänk om hon skulle fnysa eller gapskratta och föraktfullt vända sig på mage för att utlämna mig till allas munterhet, med min solrodnad hundraprocentigt förstärkt av skam - ja det är klart att hon skulle.
Sådana tankar och något hundratal varianter på dessa flödade genom min hjärna pådrivna av en kreativitet så destruktiv att en masochist skulle ha blivit grön av avund.
Efter fyra timmar reste hon sig och gick. När hon passerade alldeles intill mitt solrevir kastade hon en sista blick på mig som sade: “Dårfink, hur många signaler måste du ha för att komma till skott?“
Mitt hjärta sjönk ytterligare fast det var omöjligt, men det kändes i alla fall så. Jag var tillintetgjord, och när jag lyckats ta mig samman tillräckligt för att kunna masa mig hemåt, malde en gammal bekant anklagelse i mitt huvud: "Grabben, grattis, du har lyckats göra det igen - avvisa dig själv".

Jag skrev i min ungdom en del kåserier som jag presenterar här
Anders Hidman är medlem sedan 2.68 Anders Hidman har 5 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Mörk, vacker, passar till allt. Vad är jag? ;-) Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag på följande adress, välkommen dit:…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson