Skanstull, Hornstull

Skanstull, Hornstull

Sofie stod med den ena foten uppe på trottoaren och den andra på gatan. Mittemellan, det var där hon var, varken döv eller hörande, hon var hörselskadad.
Hon var inte döv, fastän vissa pratade som om hon var det när hon var i närheten. De pratade inte till henne om de ville säga något, utan till någon annan som var där. Det var som om hon inte fanns eller inte hörde.

Hon lyfte sin fot från gatan upp på trottoaren och backade, det stänkte brunt vatten i en båge när en vit bil kom farande. De andra människorna som väntade på bussen backade också. En av dem, en man tittade på sin vänstra arm och sen otåligt åt det hållet bussen skulle komma från. Varken han eller någon av de andra visste att hon var annorlunda, för dem var hon bara en helt vanlig flicka. De visste varken att hon sparat sitt långa hår för att dölja sina hörapparater eller att hon alltid hamnade utanför när resten av vännerna träffades på ett kafé för att prata. I de halvmörka lokalerna behövde de redan skrika om de ville höra varandra, för henne försvann deras röster helt bland alla andra röster och bullret av kaffekoppar. Hur mycket hon än koncentrerade sig på att lyssna. När hon inte orkade koncentrera sig längre och hon bara missförstod vad de andra sa sjönk hon ihop tyst i soffan. Ensam i mörkret och röken, bland sina vänner.

En stor blå buss kom från Skanstullsbron. Den gnisslade och frustade så att stadsbruset fyllde hennes öron när den bromsade in vid trottoaren. Hon klev på och satte sig vid ett fönster, lutade huvudet mot rutan och lyssnade. Det var då såg hon en skymt av personen framför henne. Han hade ett vitt ritblock och hans hand for fram och tillbaka över det. Hon sträckte försiktigt på sig och sköt huvudet närmare hans ryggstöd. Han hade ritat en fågel, och drog fler streck på en andra. Hon kunde inte slita blicken från fåglarna, för de såg ut att kunna flyga ut ur papperet.

Handen slutade att röra på sig och hon slutade att andas.
Hon väntade några sekunder utan att säga ett ljud, och så lyfte han handen högst upp på papperet och skrev ”Hej”
Hon svalde och försökte säga något men det kom bara ut ett svagt litet ljud.
- Hej.
- Jag tycker om dina fåglar, sa hon och försökte igen.
”Jag med.” ”Fåglar är så fria.” Skrev han under sitt ”Hej”
- För att de kan flyga?
”För att de kan flyga vart de vill”
Ingen av dem sa eller skrev något för en stund.
”Vad heter du?”
- Sofie. Vad heter du?
”Jonatan”
- Kan du prata? Sa hon efter en stunds tvekan. Han skrattade.
- Ja, men jag pratar inte så ofta…
Hon log och undrade varför, hon tyckte om ljudet av hans röst. Samtidigt så saktade bussen långsamt in och han skrev hastigt.
”Hej då Sofie!”

Hon kunde inte glömma honom. Hon såg sig om varje gång hon åkte med bussen, hoppades att han skulle vara där. Men den andra gången hon såg honom var hon ändå inte beredd.
Hon lutade huvudet mot rutan och slöt ögonen, lyssnade till det rytmiska vibrerandet av motorn då hon hörde en röst alldeles intill sitt öra.
Han lutade sig bakåt efter att ha viskat i hennes öra, och hon kunde fortfarande känna hans varma andedräkt kittla hennes kind.
- Sofie? Sa han nu igen, men längre bort den här gången. Hon fick en bultande varm klump
i bröstet när hon förstod att det var han.
Den varma klumpen byttes ut mot en isande kall och hård när hon förstod att han satt bakom henne. Han kunde inte skriva i sitt block och hon kunde inte se hans läppar när han sa något.
Tänk om hon hörde fel, eller inget alls? Hon lyssnade så koncentrerat hon bara kunde och insåg lättat att det gick rätt så lätt att höra vad han sa.
- Vill du träffa mig vid Skanstull? Frågade han och den kalla klumpen tinades upp.
- Ja, viskade hon. Halv fem?
- Okej, halv fem, sa han och steg av bussen när den stannade.

Hennes hästsvans svängde fram och tillbaka när hon sprang till Hornstull för att träffa honom. Håret täckte inte längre öronen. Han var ju också annorlunda, och hon gillade ju honom.
Hon stannade på ett ställe där hon kunde se alla som gick förbi, hon kollade ivrigt åt alla håll men kunde inte se honom någonstans. När tio minuter hade gått började hon känna sig orolig. Det var ju klart att han inte skulle komma.
Det hade gått tre kvart nu och hon kunde inte höra springande steg riktade åt hennes håll hur mycket hon än lyssnade.

Vid Skanstull stod han och väntade på henne, för hon hade inte riktigt hört var de skulle träffas. Han hade sitt ritblock under armen och tittade otåligt omkring sig. Efter en halvtimme gav han upp. Varför skulle hon vilja träffa honom när han var så konstig?
Han gick mot busstationen.

Det fanns en busshållplats längre fram runt hörnet där hon nu var. Det fanns inga människor vid hållplatsen som bara var en skylt där det stod ”buss” på. Det fanns ingen var på väg någonstans eller som tittade bekymrat på sin klocka.

En buss stannade och hon klev på. Dörrarna stängdes bakom henne. Bussen krängde åt olika håll så att hon fick balansera fram i gången när hon letade efter en sittplats.
Då såg hon honom.
Han spärrade upp ögonen lite förvånat och öppnade munnen med en osäker min som om han ville säga något. Hon rörde vid sin hästsvans som om hon ville släppa ut den.
Men en litet leende sprack fram genom hans olyckliga min, han var glad att se henne. Hon log också och sträckte på nacken. Tofsen lät hon vara.

Skriven av: Sigrid