Skärvan

Skärvan
Av Susanne Larsson

Almanacksbladet pryddes av barn som lekte vid strandbrynet. Jag ritade ett x över

julis sista dag innan jag hängde tillbaka den på spiken bredvid moraklockan. Bredvid

min filtallrik låg den färdigbredda limpsmörgåsen. Stolen var utdragen och jag satte

mig ner. Mamma gav mig mediceringsdosetten. Genom valvet mot vardagsrummet såg jag

traven med färdigpackade flyttlådor. På handleden läste jag mitt namn och

personnummer på landstingets patientband. Det var min sista permissionsdag. Nästa

gång jag skulle åka hem skulle hemma vara i

Stockholm. Jag sparkade på bordsbenet.

-Jag vill inte flytta!

-Snälla Therese, börja inte nu igen. Vi har ju pratat om detta så många gånger.

Knuten på det band som höll ihop morgonrocken gled upp och hennes nattlinne blottades.

-Flyttar ni har ni sett mig för sista gången.

Mamma samlade ihop brödsmulorna från bordet. Jag kramade limpsmörgåsen till en boll

och slängde den tvärs över bordet. Hennes läppar pressades samman och hon strök

handen över håret. I går eftermiddag hade hon varit på det månatliga besöket hos

frisören. Håret låg fortfarande, trots natten, perfekt.

-Fattar du inte. Jag vägrar bo någon annanstans än här.

Gardinen fladdrade av en vindpust. Utanför hördes grannfamiljen slamra med frukosten.

Mamma stängde fönstret. Jag vippade upp och ner med skeden i tallriken. Filen skvätte

vita öar på bordet.

-Ni frågade aldrig mig.

-Du vet att pappa äntligen fått möjlighet att avancera till den centrala

bankstyrelsen.

Jag höll andan, blundade och var helt still tills halsen och huvudet ville sprängas.

Jag hämtade luft och skrek.

-Han kan fan flytta själv.

Mamma gick över bokparketten till diskmaskinen. Hon plockade ur det rena porslinet.

Jag sköt ut stolen. Den välte. Jag skyndade ut från köket, snubblade över tröskeln

till ytterdörren och fortsatte genom trädgårdsgrinden. Morgontidningen stack ut från

brevlådan. Jag stannade och ryckte några blad från häcken. Asfalten brände mina

fotsulor.

-Therese!

Mammas nypåtagna kjol skymtade vid ytterdörren. Mina fingrar trummade på

brevlådslocket. När jag inte svarade fortsatte hon längs trädgårdsgången.

-Therese!

Jag började springa nerför gatan. När jag vände mig om såg jag mamma rikta stegen mot

mitt håll. Utanför ödetomten duckade jag och kröp igenom ett hål i staketet. Som

vanligt låg glasflaskor strödda i trädgården. Stället var känt för att dra till sig

festande ungdomar på fredag-och lördagskvällar. Jag hade varit där många gånger. Fast

alltid på dagarna. Ensam. Vid en sten låg en sönderslagen flaska. Jag tog upp en

skärva med spetsig kant och tryckte den mellan de två ärr jag hade på vänster

underarm och drog till. Blodet sipprade fram. Mamma harklade sig. Jag stoppade ner

skärvan i byxfickan och höll handen för såret. Hon snuddade min rygg.

-Du kan ju få välja tapeter till det nya rummet.

Jag tog ett steg ifrån henne.

-Och nya gardiner.

Med händerna över ögonen gungade jag fram och tillbaka. När jag blundade såg jag

barnvisbokens förstasida framför mig. Jag började nynna; Gubben Noak, gubben Noak

var en hedersman. Minnena av händer som höll fast mig. Alltid starkare än jag. Den

tunga kroppen och den varma vita sörjan mot min mage. Jag borrade in naglarna i huden

och nynnade. Högre och högre.

-Therese, sluta krångla nu. Mammas röst bröt igenom mina tankar och minnen.

-Han bestämmer inte över mig längre hör du det!

-Genom suset i mina öron hörde jag mammas sandalätter klappra iväg. Jag spottade på

fingrarna och torkade bort det blod som runnit på armen. Mammas röst ekade från gatan.

-Glöm inte bort att vi äter kl. 12. Jag har ingen lust att värma din mat i dag igen.

Skriven av: Susanne Larsson