Skärvor av Skuggor - gothisk skräck

PROTHOCOLL
Vindelsträsks Polismyndighet, Afdelningen för Extraordinarie Händelser
Daterat: Den 15 November År 1868
Plats: Törnehults Herrgårds ruiner, Vindelsträsk Socken
Answarig Tjensteman: Constapel Einar Blomqvist

Om morgonen den 14 November 1868 inkom underrättelse ifrån flera boende i Vindelsträsk Socken angående en förskräcklig eld wid Törnehults Herrgård, belägen å en aflägsen höjd i närheten af Mosseberget. Elden, hwilken rasade med wåldsam kraft, föröddade hela byggnaden och lemnade efter sig endast förkolnade ruiner och aska. Vid genomgång af platsen kunde inga menniskolif påträffas.

Wid undersökning af området återfanns emellertid ett förfallet skiul, beläget något femti alnar ifrån ruinerna. Märkandes nog hade skiulet undgått lågorna, trots eldens förgörande kraft. Inuti skjulet återfanns ett bref skrifwet på gulnadt papper. Brefwet föreföll skrifwet med en darrande och skälfvande hand, hwilket antyder ett tillstånd af yttersta nöd hos dess författare. Papperet war fläckadt, och stora delar war nära oläsliga.

Det antages att brefwet författats af Johannes Törne, den siste egaren till Törnehults Herrgård. Hans namn är kändt genom skriftliga handlingar af äldre datum. I brefwet antydes, på ett högeligen oroande sätt, en förbannelse hwilken säges hwila öfwer platsen. Beskrifningarne af hwad som inträffat äro af sådan natur, att de tyckas öfwerstiga allt hwad förnuftet kan begripa.

Törnehults Herrgård har i åratal warit föremål för ortens allehanda rykten och widskepelser. Mången innevånare har under åren berättat om oförklarliga ljussken, ljud och röster hwilka påstås hafwa emanerat från byggnaden, ehuru den stått tom under lång tid.

Polismyndigheten betraktar fyndet som en wiktig del af utredningen, ehuru dess innehåll är af så egendomlig art, att det ej kan förklaras med säkerhet. På grund af fyndets beskaffenhet och det märkliga förloppet kring branden hafwa Vindelsträsks Polismyndighet beslutat att tills widares afspärra området kring ruinerna. Innewånarne warda härmedelst höfligt men bestämdt uppmanade att icke närma sig platsen.
Senare anteckning, daterad 2023:

Tyvärr har originalbrevet från 1868 gått förlorat. Det enda som återstår är en moderniserad avskrift från 1946, där nutida stavning och språkbruk har använts. Här följer denna avskrift, som enligt uppgift skall vara trogen originalet, även om vissa detaljer kan ha ändrats eller gått förlorade i överföringen.

Till den som finner detta,
Jag, Johannes Törne, nedtecknar dessa ord vid skrivbordet i biblioteket på Törnehults Herrgård, den plats som blivit min bostad sedan jag övertog den genom arv. Det är en byggnad av betydande ålder, omgiven av en atmosfär som både fascinerar och förskräcker. Den ligger isolerad, på en höjd intill den vida mossen, och från dess fönster ser man endast trädens kronor och dimman som aldrig tycks lätta.

När jag först anlände, slog mig platsens tystnad som märklig. Inte ens fågelsång hördes här, trots det rika skogsbältet omkring. Byggnaden själv, med sina höga väggar och spröjsade fönster, bar på en känsla av ödslighet som jag dock fann tilltalande. Det tycktes som om tiden stannat här, som om platsen väntade på att bli återupptäckt och återuppväckt.

Min första natt i huset var stilla, men fylld av drömmar. Jag minns inte längre vad jag drömde, men jag vaknade med en vag känsla av att något hade rört sig i rummen. Jag avfärdade det som inbillning. Det var trots allt en gammal byggnad, och vinden kan skapa illusioner i sådana hem.

Dagboken fann jag i biblioteket. Den låg gömd under en löstagbar planka i golvet, som om dess författare hade önskat hålla den undan från världen. Det var Eleanor Törnehults dagbok, och jag läste dess sidor med växande fascination. Hon beskrev en plats som förändrades omkring henne, där väggarna tycktes lyssna och speglarna visade saker som inte borde finnas där.

Jag märker nu att jag känner det hon beskrev. Det började som små saker: dörrar som stod öppna när jag var säker på att jag stängt dem, ljusstakar som tycktes brinna ned för fort. Jag hör steg, låga röster, men när jag går för att undersöka finner jag inget. Herrgården andas, dess trä och sten bär en puls, och jag känner hur dess rytm försöker dra mig in.
Spegeln i balsalen. Jag såg... nej, jag kan inte beskriva det jag såg. Jag ser hennes ögon i varje spegel. De stirrar tillbaka på mig, fast jag står ensam i rummet.

Mörkret är... det är inte bara ett ord. Det är en substans här, något som växer och kryper. Det är i väggarna, i luften, och nu... jag känner det i mig.
Huset slöt sig om mig i natt. Jag kunde inte öppna dörren, inte fly. Golvet... det rörde sig under mina fötter som ett levande väsen. Det andades, det skrek. Jag skrek. Jag såg mig själv i spegeln, men det var inte jag.

Min kropp... Gud hjälpe mig, min kropp förvandlas. Jag känner hur min hjärna ruttnar, som om varje tanke löses upp i en stinkande soppa som fyller mitt huvud. Jag kan inte längre tänka klart. Orden jag skriver känns som någon annans, men det är ändå jag som skriver dem.

Mina händer... de är inte längre händer. Fingrarna har blivit till klor, långa, svarta och krökta som om de formats för att slita och riva. Mina tår är likadana, och jag kan knappt gå utan att känna hur de griper tag i golvet, som om de vill hålla mig fast.

Min syn har förvrängts. Jag ser inte längre världen som den är. Allt tycks böjt, vridet, som om verkligheten självt har börjat smälta. Färgerna är fel, och skuggorna... skuggorna rör sig. De dansar, skrattar åt mig, förlöjligar min smärta.

Och min hud... det som en gång var kött har förvandlats till en stinkande dimma. Jag ser hur det långsamt löses upp, försvinner i tunna rökstrimmor som sveper runt mig. Jag kan känna lukten av min egen förruttnelse, en frän stank av död och förintelse som aldrig lämnar mig.
Jag är... jag är inte längre jag. Jag känner att min kropp är borta, men ändå lever jag. Är det detta som är döden? Eller är jag dömd till något värre?
Du som läser detta... du måste förstå. Jag är inte längre ensam. Mörkret har tagit mig. Jag är dess kärl, dess fånge. Och snart kommer jag att bli dess budbärare.

... skärvor ... klor ... mörker … hon är jag ... jag är hon ... dimman … kom … kom ...

(En stor bläckplump suddar ut slutet av brevet.)

Clas Kristiansson

Pensionerad undersköterska som tycker om att skriva. Just nu är det noveller - som gäller. Ser det också som stilexperiment. Läs gärna och kom gärna med kritik.
Clas Kristiansson är medlem sedan 2025 Clas Kristiansson har 6 publicerade verk