Skoda polcirkelexpedition 2000

ŠKODA FELICIA SUPER 1964 – RESERAPPORT.
----------------------------------------


Söndagen den 9. juni 2000 startade på Hagtorsslätten en liten karavan bestående av två gamla Škoda Felicia ( 1961 och 1964 ) och två nya Škoda Ocatvia ( 1998 och 1999 ) för en rundresa över geografiska Polcirkeln. Äventyrsgänget bestod av 3 svenskar och 9 tjecker.
Resans syfte var att i först hand komma med Felicior över Polcirkeln, men även att återupptäcka skandinavisk natur, kultur och historia.

FÖRSTA DAGEN.

Efter 'skarp' start hos Bil Börje – Škodaåterförsäljare i Alingsås gav dom sig i väg mot riksväg 45. Under ett kort uppehåll redan i Sollebrunn beskådades Sven Liljeqvists bilsamlingar. På vägen upp sågs vidare i Trollhättan slussning av den tyska båten Nina mot Vänern och Stallbackabron – den längsta flodbron i norra Europa. På riks 45 togs sedan en liten omväg, för att besöka Håverud med den kända aquadukten.
På återstående del av vägen till första övernattnings stället i Åmål konstaterades att batteriladdningen på en av Felicior slutade att fungera. Gänget beslutade då att, om det inte skulle gå att reparera, växla batterier från övriga bilar. Ihållande regn förhindrade reparation den kvällen. Då bland reservdelar fanns batteriladdare, laddades det tomma bilbatteriet under natten och blev som ny på morgonen.

ANDRA DAGEN.

Inte heller på morgonen var det slut på regnandet. Gänget startade då mot Rottneros – känd som Ekerbärga i Selma Lagerlöfs roman Gösta Berglings saga. Under den regniga färden började något i motorrummet på den andra Felician att vibrera, samt vid bromsning drog bilen åt vänster. Under ett kort stopp i Sunne konstaterades, att en av skruvarna som håller generator har skakat loss och tappats. Då vi parkerade intill järnaffären var reparationen trots regn enkel. Bromsproblem lämnades till senare tillfälle.
Laddningen på den drabbade Felician fungerade fortfarande inte, och när man i Sverige är skyldig att ha ljus tänt även under dagen, var gänget oroligt om vi skulle komma fram till vandrarhemmet i Malung utan batteribytet. Till slut lyckades det och vid ankomsten slutade det faktiskt även att regna.
Jakten på lämplig laddnings relä, och generator ledde till en kioskägare som lovade att efter kioskens stängningsdags visa oss en minst 30 år gammal Skoda som rostat ute i skogen. Vi kom vid 7-tiden på kvällen och körde med honom ca ett och ett halv mil utanför Malung. Där bodde en minst 2 meter lång gammal man, som ägde resterna av nämnda bil trots att han aldrig hade haft någon körkort. Bilen hade körts av hans hustru som havererade motor på den redan 1978. Hon dog för femton år sedan och bilen stod där i skogen utan att den reparerats. Han själv använde dock bilen senast 1989, endast för att låta några polacker, som plockade bär i närheten, att sova i den några dagar. Tjeckerna i gänget hade med sig några tjeckiska öl och med dem som inträde har' den stora skogstrollet' låtit oss titta på vraket. Där i skogen stod det en halvt sönderrostat Skoda Octavia 1962 - dvs. syskon till våra bilar. Den var i katastrofalt skick, men generator och relä var kvar. Nöden har ingen lag, och efter ett par öl till fick vi lov att ta vad vi ville. Det var dock inte mycket av värdet som var kvar.
Vi har med tacksamhet tagit generator, relä, och även det gamla blinkerrelä som ren souvenir. Efter att ha kommit tillbaka till vandrarhemmet, arbetade en del av gänget med att byta bromspackningar på högra bakhjul på det ena av Felicior, och andra delen av gruppen började med att bygga in delar från skogen.
Halv ett på natten – det är ljusa nätter i Malung vid denna tid – var vi färdiga. Vi var skeptiska till resultatet, då delar stående i skogen nära 30 år, ser mycket rostiga och inte alls förtroendeingivande ut. Vi satte i batteri från en annan bil och startade motorn. Döm om vår förvåning, när laddningslampan slocknade med det samma. Nya försök bekräftade, att allt var i sin ordning. Det måste vara mycket bra kvalité på Skoda delar redan på den tiden.





TREDJE DAGEN.

Efter nattens reparationer har inte ens fortsatt regnande kunnat förstöra humöret. Situationen komplicerades endast av att Felicia Super gick mycket ojämnt och verkade inte orka särskilt mycket. Genom Mora och Sveg kom vi dock utan några större problem till etappmålet i Åsarna.

FJÄRDE DAGEN.

Nästa dagen körde vi till Östersund och hälsade på Bilialen – Skodaåterförsäljare i staden. Vi blev mottagna med kaffe och dopp, och medan vi drack kaffet kom även solen fram. Det var säkert inte enbart för att chef på stället, Mats Karlsson, hade blivit far samma natt till en nyfödd pojke.
Efter en utflykt till Frösön fortsatte vi, på nytt i regnet till Hoting där Bil – Ivars bilmuseum besöktes.
Museet, som gränsar till Bil - Ivars bilförsäljning, rymmer fantastiska bilar. Det mest intressanta var dock, att där mitt i allt stod en äkta syster till våra Felicior – i färgen var även tonen lika.
Felicia Super 'bråkade' som dagen innan, men gick ändå sina 90 km/timme. Denna natt övernattade vi på vandrarhem i Kyrktåsjö, där även ägarens hustru har en Skoda.

FEMTE DAGEN.

Även nästa dag regnande det. Vi körde genom Dorotea och Vilhelmmina. I sistnämnda tillverkade man för en tid sedan en helplastcykel. Färden fortsatte till Storuman med lapsk kåtkyrka. Här svängde vi på E 12 mot Tärnaby och övernattade i Hemmavan som plötsligt badade i sol.
Då Felicia Super inte visade något förståelse för jämn gång under resan började vi meka igen. Det visade sig att det eviga regnande resulterat i att vatten kom in i bensinen. Denna Felicia har två förgasare, som plockades ner i minsta skruv, rengjordes och återmonterades. Efter första startförsök var det klart – felet hittades – bilen gick som en klocka igen.

SJÄTTE DAGEN.

Det är klart, att när man passerar gränsen utan några kontroller och inga tullmän så lång ögat ser, måste man stanna och fotografera. Exempelvis en Felicia som står med ena halvan i Sverige och med den andra i Norge.
Första målet i Norge var Svartisen. Det är den andra största glaciären i Norge. Vägen är något krångligt, med grus, båttur och 3 km vandring upp till berget, men vyerna sedan ersätter rikligt varje besvär.
Trots tidiga eftermiddagstimma var det mörkt vid Polarcentret utanför Stödi. Men – VI VAR DÄR. Fotografering, champagne, gratulationer till varandra och mycket pengar till souvenirer. ( Visst har även jag en certifikat – I HAVE CROSSED THE ARCTIC CIRCLE – den 14. juli 2000.
Sedan återstod bekymmersfri resa för övernattning i Graddis vid svensk/norsk gräns på norsk sida om riks 77. När vi kom fram och parkerade där, stod efter en liten stund Felicia Super på ett tomt hjul. Men som en av Tjeckerna sade – Att byta däck efter att ha varit bort om Polarcirkeln , är nästan som att äta hallonbär. Och det gör man gärna.

SJUNDE DAGEN.

Norsk E 6 är i dessa delar mycket trafikerat och fullt av tunnlar. Jag har inte räknat dem alla, kanske en tjugotal, men vad jag bestämd vet är att den längsta är 4,1 km lång. Medan jag körde tänkte jag, vilket äventyr att få stopp på någon av bilarna just i en tunnel. Vid en av pauserna fick jag veta att även den andra Felicias förare hade haft samma tankar.
Förbi Kråkmotinden med klart skiljelinje mellan hög och låg växtlighet kom vi till Storfjord och väntade på färjan. Här väntar E 6 fortfarande på brobygge.
Även till Narvik kom vi enligt tidtabellen. Vid promenad i staden – det slutade att regna för tillfälle – möte vi några äldre gentlemän från Danmark som med var sin Harley Davidsson åkte till Nordkap. Ett trevlig samspråk följde.



ÅTTONDE DAGEN.

Från Narvik tog vi Kirunavägen E 10 åter till Sverige. Det kom lite sol vid Abisko turiststation, så vi stannade och köpte några färskrökta sikar vid vägen. De många vägarbeterna resulterade i flera stenskott ( mestadels faktisk från tyska förare ) och en sprucken vindruta på en av följebilarna.
I Kiruna började det regna igen. Vi bestämde att inte besöka ishotelet i Jukkasjärvi och skyndade till Gällivare för övernattning och där försökte vi fiska bland mygg och regndroppar. Det blev inget fisk, men svamp hittade vi i massor.

NIONDE DAGEN.

Kortaste 'avkopplingsetappen' ledde till Jokkmokk. Bilarna krånglade inte, och enda bekymmer var det eviga regnandet. Efter Gällivare var vi igen på Inlandsvägen nr 45. Vi stannade i Porjus för att besöka vattenkraftstationen. Det var faktisk mycket värdefullt.
Vet ni för resten, att tidigare hade vi i Sverige ( som i England ) enbart 12 timmarsräkning? I kraftverkets manöverrum satt då chefen fram till middagen - kl 12 - mot en klocka. Vid 12-tiden tog han sin stol, gick rund bordet satt sig på motsatta håll, mot den andra klockan och antecknade, att nu är han på andra tolvan.
Jokkmokk ligger strax ovanför Polcirkeln. Där finns bl a stenmuseum med polarsten, arktiska trägården och en fantastisk cafeteria ägd av en dam från Danmark. Vi var där och deras Wienerbröd var helt fantastiska. Vi var naturligtvis tvungna att fråga om dem är färska. Nej, svarade damen , vi har bakad dem för 3 timmar sedan. Så är det med dansk wienerbröd i Jokkmokk – det är gammal efter 3 timmar men det är fantastisk ändå. Efter övernattning i Jokkmokk är vår runda över Polcirkeln egentligen avslutad. Det återstår 'bara' kustvägen hem. Men den är lång.

TIONDE DAGEN .

Det var mörkt den morgon vi passerade Polcirkelns tavlan. Och någon polsk drulle hade tidigare klistrat en polsk nationaldekal mitt i tavlan. Inte snyggt för fotografering. Dessutom har myggen troligen aldrig behov av att sova. Så trots det att vi passerade Polcirkeln igen, var det annorlunda mot Norge.
Vi körde 45-an till Arvidsjaur och 95-an genom Glommersträsk och Boliden till Skellefteå. Där var även vädret lite klokare, solen kom fram, så vi stannade till.
Sedan var det enbart 5 mil till Lövångers Kyrkstad, där vi övernattade i pittoreska små hus med öppna spisar som troligen inte går att använda längre.

ELFTE DAGEN .

Morgonen den 11 dagen var ganska fin. Det var inte soligt och varmt som man kunde förvänta sig för 19. juli. Men ändå – det regnade inte – i alla fall i början. Vi tog E 4 söderöver och stannade i björkstaden Umeå. Då även den andra Felician visade tendens för ojämn gång, rengjordes förgasare även på den på en busshållplats. Även i Örnsköldsvik skulle vi ha stannat. Men de visade sig, att den elfte dagen blev vår värsta på resan. Inte för bilarna – vi har redan vant oss att efter små översyner så bara går och går dom. Visserligen ville dom inte gärna ha blyfri bensin, men det gick att köpa någon sort ersättningsmedel att blanda i bensinen. Problemet var regnet. Ni har säkert läst i tidningar och sett det i TV – regnandet och översvämningar i Ångermanland. Och allt började just den dagen, när vi var där mitt i alltihop. Så det gick inte att stanna i Örnsköldsvik. Vi tänkte då, att på vägen till Sandslån, där skulle vi övernatta, besöka Älvdalens bilmuseum belägen i Lunde. Det regnade otroligt och till råga på allt slutade vindrutetorkaren på en av Feliciorna att fungera. Det gick inte att reparera i regnet och regnet bara ökade.
Till museum ägd av Torvald, Torsten, Lars och Kjell Forsman kom vi i alla fall och vackrare museum, tillika Turistbyrå är svårt att hitta. Även här fanns lyxbilar , men även vardagsbilar arrangerade i naturliga situationer. Och en av Tjeckerna hittade en motorcykel av märket Harley Davidsson precis lik den som han har hemma.
Till Sandslån var det 'bara' att köra rakt genom Kramfors och sedan svänga åt höger. Men i Kramfors var det redan då en ren katastrof. För regnet kunde man inte se mera än 2 – 3 m fram och polis och brandmän höll just på att stänga av vägen vi körde på. Första bilen släptes igenom, men den andra blev stoppad. Vi fick förklara där i regnet under paraply, att vi hörde ihop och att Tjeckerna hade svårt att själva hitta fram i regnet på omvägar. Till slut kom vi genom och vägen stängdes igen efter oss. Så kom vi till Sandslån, där vi i vattenpölar och regn lastade av.

DAGEN 12.

På vägen till nästa plats att övernatta – Gävle skulle vi köra över Höga kustbron. I regnet kom vi ifrån varandra, följebilarna kom vilse och av Höga kustbron har de som satt i dom inte sett något. Feliciorna körde dock rätt och även över bron.
Med hjälp av mobiltelefon kom vi tillsammans igen först i Härnösand.
Då det regnade hela dagen var stoppen i Sundsvall och Hudiksvall mycket korta. De regnade faktiskt ända till dagens mål i Engeltofta, vandrarhem i Gävle. Som tur var fungerade bilarna bra, med undantag av vindrutetorkarna, som även på den andra Felician slutade fungera. Men tro mig, det går att köra en bil även utan vindrutetorkarna om det bara regnar tillräckligt mycket, så att det rinner av sig själv. I annat fall kan vindrutetorkarna bindas med ett snöre på var sin sida och dras manuellt fram och tillbaka. Det gjorde vi.

TRETTONDE DAGEN .

Dagen därpå regnade det inte. På vägen till Uppsala kom även solen fram. Där besöktes först och främst Carolina Redivivas utställningssal Expo Rediviva med Silverbibeln, som under 30-åriga kriget rövades från Prag av svenskarna. Vi tittade även på det äldsta svenska universitet och domkyrkan. Därefter körde bilarna mot Enköping och Strängnäs. Nästa stopp var nämligen Mariefred och Gripsholm slott. Efter besöket där fortsatte gänget till Björnlunda vandrarhem, som inryms i ett hembygdsområde. Vi sov på loftet och även direkt i museum. Det var verkligen romantiskt.

FJORTONDE DAGEN .

Nu återstod enbart två dagar och nu var vi nästan säkra på, att resan skulle avslutas utan större problem. Solen sken och vi körde mot Örebro, där Skoda återförsäljare - Autoforum väntade på karavanen med en riklig skara av åskådare. Autoforum annonserade nämligen om vår ankomst i Närikes allehanda och intresse visade sig vara stor. Mycket roligt.
Men innan dess stannade vi vid Sparreholms slott, som inrymmer en fantastisk samling av bilar, motorcyklar, scooters, hästvagnar och musikautomater. Vissa av föremålen anskaffades av ägare Helge Karinnen för många år sedan även med vår hjälp. Tyvärr var tiden inte tillräcklig och vi skyndade oss vidare - nu med suffletterna nedtagna.
Övernattning denna dag var i Fjugesta hos en av deltagarna. Och tro det eller ej, alla 11 personer fick plats.


FEMTONDE DAGEN .

Sista etappen var helt odramatisk. En av Feliciorna stannade redan hemma i garaget i Fjugesta, så det var bara 3 bilar i karavanen mot Alingsås. Med ett stopp vid Jula i Skara var vi tillbaka på Hagtorsslätt intill Alingsås redan på eftermiddagen.

Under resan avverkades 427 mil, och tack vare vagnarnas kvalité genomfördes den utan större incidenter och reparationer.

Tack för det - ŠKODA !





Vid pennan Ilja MARCO - förare av Škoda Felicia Super.

Skriven av: Ilja MARCO