Skratta som andra

Han suckade. Åter igen suckade han. Vart var Malin? Han klappade på knäna och busvisslade igen. Ingen Malin.
Malin är en Schäfervalp som han normalt sett brukar ha i koppel. Malin är en Schäfervalp som han just släppt lös i landskapets största skog. Malin är en Schäfervalp som just sprungit ifrån honom.

- Du, Jesper. Ska du med ner till sjön?
Han skakar på huvudet. Bada, nä det har han ingen lust med. Malin är borta, hans söta lilla rara Schäfervalp är borta och har sprungit in i landskapets största skog. Antagligen är hon vettskrämd, eller död. Ja, död är hon nog. Hans söta lilla schäfervalp som bara var fyra månader gammal.
- Jesper, kommer du?
Det doftar nybakade bullar när han hör sin mammas röst och när han ser henne komma emot honom. Hon omfamnar honom och han kastar en nervös blick på grabbarna i vattnet.
Morsan, krama inte om mig, tänker han.
- Du har bakat bullar, brände du några?
Säger han och släpper taget om henne. Pontus har sett honom. Han säger något till grabbarna och skrattar. Skrattar ett högt, roligt skratt. Pontus skrattar högt, glädjelöst och ett retfullt skratt. Plötsligt inser Jesper att hans eget skratt låter som en bäbis. Han försöker locka fram det och det låter som ett fågelkvitter. Nej, det låter inte som ett dumt fågelkvitter, det låter som en bäbis. Han försöker sluta, men det går inte.
- Varför skrattar du sådär konstigt?
Frågar morsan, när han försöker härma Pontus. Grabbarna i vattnet skrattar ännu mer. De skrattar högt , glädjelöst och retfullt samtidigt som de pekar på honom.
Då bestämmer han sig.
- Jag kommer lite senare.
Ropar han till sin mamma och drar av sig shortsen. Här ska badas. Bada, bada, bada. Ordet ekar inom honom och han springer längs bryggan.
Plötsligt halkar han. Foten hamnar snett på den hala, hala bryggan och han faller bakåt. Först ner på rygg. Grabbarna skrattar inte längre när de ser vad som händer. I fallet försöker Jesper ta tag i kanten. Han försöker ta tag i den jädrans kanten och missar. Han faller ner på mage nerför bryggan. Det skvätter något fasansfullt.
Det svider på ryggen men han ska inte gråta, inte gråta inför grabbarna. Absolut inte gråta inför grabbarna. Hans fot halkar på stegen och en skruv satt löst. Stegen välter och Jesper kan inte simma. Han skriker på hjälp men ryggen svider och ena armen vill bara inte ta ett armtag. Grabbarna är stela av skräck och ser ut som om de ska flyta till ytan som lik, så vita i huden är dom. Lik, tänker Jesper och sjunker mot botten….

Skriven av Kajsa Andersson, snart 13 år...

Skriven av: kajsa andersson