Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Skuggan

Klockan var tjugoen minuter över tre när en skugga lösgjorde sig från den stora folksamlingen vid Drottningtorget för att följa efter den intet ont anande herr Olofsson. Herrn i fråga var just i denna stund på väg hem från sitt arbete på kontoret. Olofsson var inte den människa som hatade saker och ting men när det kom till jobbet på kontoret var han inte särskilt glad av sig.
Skuggan smälte in bland alla de andra skuggorna som de höga husen, spårvagnarna, de halvspringande männen i kostym och de sorgsna tiggarna kastade på torget. När någon såg den flimra förbi bland de andra skuggorna på marken så såg de sig omkring för orsaken och rynkade förbryllat pannan när de inte kunde lokalisera fenomenet.
Herr Olofsson spatserade alltjämt lugnt fram mellan de olika ansikten som täckte Drottningtorget denna eftermiddag. Han visste ännu ingenting om skuggan som hade bestämt sig för att förfölja honom. Hans tankar kretsade mest kring hans smärtor i ryggen som han åsamkat sig genom allt kontorsarbete. Herr Olofsson var inte en sådan person som brukade träna så värst mycket men han höll sig ändå smal och slim genom ett omedvetet relativt lågt kostintag.
Skuggan gled vidare bakom honom och hoppade mellan skugga till skugga och syntes endast till när den gled in i de soldränkta delarna av torget.
När herr Olofsson avverkat den drygt tvåhundra meter långa sträckan det tar att korsa Drottningtorget begav han sig ner emot hamnen. Han promenerade med en likgiltig min och ojade sig i tankarna över alla de långtråkiga uppgifter han fick dras med på kontorsjobbet. Väl nere vid hamnen, när herr Olofsson började närma sig sitt hem tillät han sig dock att börja dagdrömma och snart letade sig ett litet leende fram på hans läppar. Dagdrömmeriet om allt som borde och kunde ha varit var det enda som nuförtiden gjorde herr Olofsson lycklig. En mörk dimma låg över resten av herr Olofssons liv och han trevade blint efter någon sorts gemenskap med sina medmänniskor. Men på något sätt nådde han aldrig riktigt fram. Om det berodde på att han var så blyg, att han inte hade så många intressen som han kunde dela med folk eller att han bara var en sådan obotligt tråkig person kunde ingen riktigt svara på. Herr Olofsson brukade ofta gå omkring och tänka på sin tid som barn då allt verkade så enkelt och roligt. Från den tiden fanns de lyckligaste minnena i hans liv. Då hade han hela livet framför sig. På den tiden var det inga problem att skaffa sig vänner. Man behövde bara vara sig själv. Nuförtiden kändes det som om hans personlighet inte riktigt räckte till längre. Olofsson undrade han om kontorsarbetet kunde ha fördärvat hans liv för all framtid.
Skuggan gled vidare bakom honom utan herr Olofssons vetskap. När herr Olofsson stegade förbi hamnen så tvingades skuggan dra sig bort från sina likar och gjorde sig plötsligt synlig i solljuset. Ett par fiskare som fick syn på den avfärdar dock genast det de sett som någon form av hallucination och fortsätter snart med sitt dagsarbete. När herr Olofsson svängde i nästa krök så kom det sig så att herr Olofsson plötsligt tappade sin dyra mobiltelefon. Mobiltelefonen, som han spenderat nästan en hel månadslön på och som han tyckte om att oförargligt visa upp för sina imponerade arbetskamrater så fort han fick chansen. Ja, herr Olofsson mobil var mest en prydnadssak. Han hade ju ändå inga vänner som kunde ringde honom.
När Herr Olofsson böjde sig ner för att plocka upp modulen så fick han till slut syn på skuggan som var på väg efter honom. Olofsson första reaktion var såklart förvåning. Som de flesta människor hade han aldrig tidigare sett en skugga som gick fri från ägare.
Med höjda ögonbryn saktade han ner på rörelserna och släppte försiktigt ner mobilen i sin jackficka.
– Vad är nu detta? Tänkte herr Olofsson. Spelar mina ögon mig ett spratt?
Herr Olofsson såg sig omkring på gatan men det var ingen annan där som kunde bekräfta för honom att det inte bara var han som såg den oförklarliga skuggan.
– Vad vill du mig? Frågade herr Olofsson högt och såg på skuggan som om vore den en levande person. Hans röst ekade svagt på den lilla gatan.
Skuggan svarade inte utan låg lugnt kvar på marken.
Herr Olofsson skakade på huvudet och vände sig om för att öppna dörren till sin trappuppgång. Han muttrade för sig själv att om den onaturliga skuggan inte gjorde någonting, utan bara låg där, så var den ju ingenting att oroa sig för. När han stegade in i trappan så följde dock givetvis skuggan efter. I den dunkla trappuppgångens sken så såg inte herr Olofsson skuggan förrän han steg över tröskeln till sin egen lägenhet. Han ropade till och tog ett skutt baklänges.
– Men… men… Hur kom ni upp hit? Fick han fram genom darrande läppar.
Skuggan teg alltjämt.
Herr Olofsson visste inte vad han skulle tro. Skulle han låta skuggan få komma in i hans lägenhet? Och även om han inte ville ha skuggan där så fanns det ju inget sätt för honom att putta ut någonting som inte var fysiskt. Därför kom det sig att herr Olofsson släppte på sin oro och sina grubblerier och släppte in skuggan i sitt liv.

Skriven av: Edvin

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan