Skuld och skam

Fina flickor skiljer sig inte. Om du inte får den du älskar, får du älska den du får. Det var vad hennes mamma inpräntat i henne, sedan hon var en liten flicka. Mamman hade själv levt efter den trossatsen, och blivit fast i ett mycket olyckligt äktenskap, som till slut hade fått henne att retardera till en femtonårings känslonivå.
Sedan barnsben hade hon blivit matad med olika manipulativa regler. Hur en flicka skulle uppträda. Eller snarare inte uppträda. Tyst och medgörlig, annars blir du aldrig gift. När hon blev lite äldre hade hon tagit striden med mamman och skrikit,
”Bli gift! Jag vägrar att bli gift, vi lever väl inte på medeltiden. Om jag gifter mig så är det för att jag vill, och med någon som respekterar mig som jag är. Det är vad hon trodde hon hade gjort. Men sanningen var en annan. Visst hade hon varit förälskad. Men han var många år yngre än hon så det tog lång tid innan hon erkände ens för sig själv att hon var mer smickrad av hans intresse och förälskelse i henne, än kär i honom. När han plötsligt en dag sa,
”Nästa midsommar vill jag gifta mig med dig”, så borde varningsklockan ha börjat ringa. Det var först många år senare och med facit i handen som hon upptäckte att han aldrig frågade. Han talade bara om vad han ville. Och med mammans ord ringande i öronen svarade hon ja utan att reflektera. Tiden fram till bröllopet hade medfört ytterligare tecken på att hon borde dra sig ur. Han uppvisade tendenser till asocialt beteende och en manipulativ sida där han ville ha henne för sig själv. Hans uppträdande bland gemensamma vänner blev allt mer udda och hon kände mer och mer hur hon tvingades stå upp och försvara hans ibland märkliga uttalanden och bristande empatiska sidor. Varningsklockan ringde, men hon tystade den och hörde åter orden, fina flickor skiljer sig inte. Ingen i vår släkt har någonsin varit i närheten av en skilsmässa. Och ett ja var ett ja. Ett löfte om att fullfölja en besvarad önskan från hans sida. Bröllopet blev vackert och storslaget. Det var ju hon som tagit hand om detaljerna när det visade sig att han inte var så intresserad av att hjälpa till. Han hade ju fått som han ville. Hennes förslag om att de skulle åka någonstans till en ambassad för att slippa uppståndelsen, hade mottagits med ett vredesutbrott.
”När jag gifter mig så ska det vara på riktigt, inte någon ceremoni med bara några namnteckningar”. Men delta i förberedelser, det var inte intressant. Även där stack tvivlet upp sitt tryne. När jag gifter mig… Men hon tvingade tillbaka sin begynnande oro. Nu var det ju för sent i alla fall. Alla inbjudningar skulle ju snart skickas ut. Hon hade börjat känna sig som ett djur i bur. Att försöka förklara att de kanske skulle vänta och lära känna varandra lite bättre, möttes av vredesutbrott och ibland igenslängda dörrar.
Hon intalade sig att det nog skulle bli bättre bara de hade gift sig. Han tolkade allt hon sade som ett försök från hennes sida att avsluta relationen. Ju mer han framhärdade i sin uppfattning desto mer tid la hon ner på att försäkra honom att det inte var så. Till slut befann hon sig i virvelstorm av skuldkänslor gentemot honom, och skam över att hon inte kunde kontrollera situationen. Någonstans upplevde hon också djupa skuldkänslor gentemot sig själv. ”Vad gör jag med mitt liv?” Men fina flickor skiljer sig inte. Bättre då att lära sig ljuga trovärdigt. Både för sig själv och sin omgivning. Att få höra alla självbelåtet säga,
”Vad var det jag sa”, var mer än hon orkade bära.
Så hon putsade på livslögnen tills det en dag inte gick längre. Hon hade ertappat honom med en otrohet, en fruktansvärt patetisk sådan. Rätt tillfälle att äntligen återta sitt liv. Nu kunde ju skulden överföras på honom. Hon gick ju fri. Hans respons var att hota med självmord och ge henne skulden om hon skulle lämna honom. Den låga självkänslan och självföraktet gjorde resten. Hon stannade, som en fin flicka. Sådant här höll man inom familjen hade hon lärt sig, det var inget man pratade om öppet.
Hon överlevde, på något sätt. Som bedövad fortsatte hon sitt liv och stängde ner allt som hade med känslor att göra. I svaga stunder kunde hon till och med tänka, att hon fick skylla sig själv. Hon hade fallit för smicker och möjligheten att få visa upp en ung vacker man som ville ha just henne. Det tog många år innan hon förstod att hon näst intill föddes med en låg självkänsla. Och den som hade funnits de första åren trycktes långsamt tillbaka av föråldrade regler om hur man skulle vara.
Det som till slut fick henne att vakna var något så banalt som en komplimang av en främling. Först förstod hon inte komplimangen, men den lämnade henne ingen ro,
”Du har det vackraste leende jag sett, men det kan inte förta sorgen i dina ögon”.
Var det så det var? Hon kunde alltså inte lura någon längre. Allra minst sig själv. Det var dags att ta tag i livet. Att hämta kraft och styrka. Att stålsätta sig mot det som var nödvändigt. Hon fick uppbringa all kraft hon hade och göra processen kort. Hon beställde blanketter på internet, och utdrag ur folkbokföringsregistret för skilsmässa. Hon fyllde i alla blanketter och satte ett rött kryss på raden där han skulle skriva sin namnteckning. Hennes stod redan där.
När han kom hem från arbetet den kvällen lämnade hon bara fram pappren med orden,
”Skriv på! Så vi får det undanstökat” Hans reaktion var chock och skepsis.
”Och om jag inte skriver på?”, frågade han.
”Så tar det bara någon vecka längre. Ingen ide´ att du krånglar, fortsatte hon och viftade med kuvertet med frimärke och allt. Jag vill lägga på det innan dom tömmer sista gången vid sex”.
Hon tog brevet och gick ut genom dörren, tog bilen och åkte och la på brevet. Som i trans. Sedan åkte hon en sväng med bilen och stannade vid en rastplats.
”Jag gjorde det” efter en stund upprepade hon orden, högre, ”JAG GJORDE DET” Hon grät och skrattade om vart annat. En befrielse hon inte känt de senaste tjugofem åren började sakta smyga sig på henne.

Skriven av: Dorothea Nicole Agborg