Publicerat
Kategori: Novell

Släck aldrig ljusen - Prolog

År 1852 “Jag ska berätta en hemlighet för dig… Något ingen annan vet om. Du är den första som hör det här.” Den gamla mannen som satt i fåtöljen vände blicken mot mig och jag såg spänt på honom. Jag var spänd på att få höra vad mannen hade att säga. Hans ansiktsuttryck var vänligt men ögonen tomma, som om han mist någon under sitt liv. Antagligen var han upp mot åttio år, skulle jag gissa. Det såg ut som om han varit med om mycket och jag ville veta varenda liten sak. Jag såg tyst på honom under en lång stund. Jag rörde mig inte, bara tittade på mannen från soffan jag satt på. Ett leende smög sig på hans läppar och han smackade lite med tungan. Han hade fått min uppmärksamhet. Herrgården vi befann oss på var stor, men under åren hade vädret nött ner det väldigt mycket. Dock var det fortfarande väldigt fint. Jag vände blicken tillbaka till honom och höjde sakta handen. Han såg på mig och log. “Ja?” “Vad är det du ska berätta, farbror?” “Mycket, mitt barn.”, sa han leende och tänkte efter lite. Han såg på mig igen. “Jag är säker på att du kommer gilla den.” Han harklade sig och såg ut genom fönstret. Han såg plötsligt lite sorgsen ut, men han började sedan prata igen. “För väldigt, väldigt länge sedan, fanns det en pojke…” 1821 Regnet slutade aldrig falla. Det fortsatte att envisas med att få den unga pojken blöt. Men skogen han sprang igenom var nästan värre. Full av snår som när som helst skulle kunna fälla honom, men han lyckades hålla sig själv uppe vilket förvånade honom. Snart skulle han kanske kunna sluta springa, ingen hade ändå brytt sig om att följa efter. Men han ville försäkra sig om att ingen var i närheten när han slutade. Men egentligen, varför skulle någon bry sig? När han slog bort en sista gren föll han ut på en gräsmatta. Där blev han liggande. Sekunder blev till oändliga minuter som sedan närmade sig till en timma. Men något mer närmade sig, något som andades luften och kände marken under sig. Ett par vita klackar stannade framför hans matta ögon men han brydde sig inte om att titta upp. Plötsligt pratade en sammetslen röst till honom med varsamma ord. “Om du säljer din själ till mig pojke… Så lovar jag att du slipper utbyta ett enda ord till med dina föräldrar eller någon i din närhet.” Pojken spärrade upp ögonen. Själsäljande? Vad pratade hon om? Något sådant var väl knappast möjligt! Han försökte att vända upp ansiktet men hon la en snabb hand över hans ögon. “Du får inte se på mig… Bara nicka om du vill leva ett liv utan att behöva träffa någon i ditt förflutna. Om du är villig att ge mig din själ.” Pojken öppnade ögonen, stirrade ner i gruset, sedan bort mot gräsmattan. Ge mig din själ… Det var bara en svag, halvhjärtad nickning men det fick kvinnan att resa på sig igen. ”Jag behöver veta ditt namn”, sa hon sedan och han svalde hårt. ”Kaynn...” Efter det hördes ett högt, smärtfyllt skrik som fyllde området innan mörkret omslöt pojken och snart låg han där själv med ögonen tomt stirrande ut i ingenting…

Skriven av: TiildahValentine

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck