Slutdestinationen

Idag kokade allt över. Allt gick överstyr och jag förlorade kontrollen. Jag vaknade och var pigg. Inga konstigheter. Tog på mig kläder. Konstigheter. Hatar mina ben. Tog tillslut på mig mina militärgröna Dickiesbyxor. Tycker egentligen mina lår ser ännu tjockare ut i dem men orkade inte bry mig och har ju betalat för dem.

Kom 15 minuter sent till fysiklabben. Ingen ångest, allt känns ok. Fattade inget. I väntan på att fråga Lovisa om hjälp stod jag och inspekterade eluttagen precis bredvid mig. Vad händer om jag stoppa ett pekfinger i varje hål? tänkte jag. Gör det! så att du dör här och nu! Jag gjorde det inte. I väntan på hjälp för femte gången trots att jag inte ens vill lära mig. Jag kollar ut från fjärde våningen på det vita vinterlandskapet som kommit som ett mirakel de senaste dagarna. Jag är helt inne i mina tankar. Hur lever de i takvåningen på andra sidan gatan, Molins gata? Är det en del av lägenheten eller är det en egen lägenhet? Jag vill bo i en av de. Lågt i tak. Ingen riktig dörr. Mitt i allt tänkande och uppvärmande av elementen avbryts jag av Bella. Jag blev chockad. Både för att jag inte trodde någon la märke till mig och för att jag var helt inne i min egna bubbla och för att det var Bella. Jag uppskattade det inte mer för att det var Bella men uppskattade det otroligt mycket för att det var någon i klassen liksom. Trodde ingen märkte av mig.
“Vad är det?” frågade hon om jag minns rätt, blev väldigt chockad som sagt.
“Va? Nej inget, kollar bara ut.” Hon log och nickade.

Fysiken verkade aldrig ta slut. Jag fruktade det som komma skulle. Idrotten. Jag hade glömt kläder med mening för vägrar visa mig i träningskläder. Tillslut sa jag att jag var sjuk och stack till Coop. Köpte hudvård för matkortet och tog sedan en te och kardemummasnurra på Evas Paley till lunch. Hade redan mått illa efter frukosten. Nu mådde jag skit. Gick ner till källaren på toa. Spydde i den sedan länge ostädade toan. Som vanligt mest vätska men ibland kom några bullbitar också. Tillslut gav jag upp. Tvättade mig och tog mig ut på en promenad längs Avenyn mot Kungsport.

Man dör väl inte om man hoppar ner i vattnet från den lilla bron? Den där Paddan startar ifrån. Jag gick dit och kollade. Det var is. Kanske om man kommer med sådan hastighet att man går igenom isen och drunknar. Jag funderade på att kasta ut något för att se hur skör isen var men hade inget att kasta. Det skulle vara min telefon men hur skulle jag få tillbaka den? Och om den inte gick igenom isen, skulle jag då klättra ner för en av räddningsstegarna, försiktigt kravla mig ut på mage till telefonen och hämta den? Men vänta! Varför på mage om man ändå vill dö? Jag kan lika gärna gå på fötterna, riskera lite liksom. Sätta lite på spel. Jag fortsätter min promenad. Om jag hade gått igenom isen hade jag nog dött. Jag hade läst om två fall den senaste veckan där människor dött av det. Jag hade sagt det till mamma. Om jag hade gjort det hade hon kanske trott att jag gav henne ett tecken och hon hade aldrig förlåtit sig själv.

Jag satte mig på 3:an mot Markland. Jag hade ett tydligt mål. Jag gick av på Jaegerdorffsplatsen. Tonys hållplats. Tänkte ta en promenad till slutdestinationen därifrån. Det är inte så långt väl? Ångrade mig samma sekund som jag gick av spårvagnen. Nope, det var för långt. Och jag var kissnödig. Väntade in 9:an. Smsade Anna och bad henne ringa när hon hade tid. Den tomma känslan försvann för någon sekund men kom genast tillbaka. Jag var återigen tom men samtidigt var jag obegripligt tung. 9:an kom. Kungssten som ändhållplats. Där hoppade jag av och följde cykelbaneanvisningar mot mitt mål.

Anna ringde. Jag svarade. Pratade ut. Grät. Hon förstod. Jag berättade inte var jag var eller vart jag skulle. Jag var på en vanlig promenad bara. Cykelbanan var avstängd på den östra sidan. Fick ta en omväg men var snart framme. Anna fick förhinder och skulle ringa upp igen om fem minuter. Där var jag själv mitt på min slutdestination. Jag vara bara här för att kolla hur det eventuellt skulle kunna gå till. Vattnet var långt ner, stängslen höga och vinden gripande. På andra sidan, där cykelbanan var avstängd, fanns ett tillfälligt arbetsstängsel. Om man bara tog sig förbi det så var det inte långt kvar. Efter en grundlig observation, den kunde varit grundligare, vände jag om. Lämnade Älvsborgsbron bakom mig och vandrade hela vägen till Jaegerdorffsplatsen. Jag skulle gå på Italienskan. Det hade jag bestämt. För när jag satt på 9:an och den stannade vid vagnhallarna såg jag Tony gå mot hållplatsen. Hans närmaste hållplats var tydligen denna. Han skulle gå på Italienskan om 1,5 timmar, då ska jag också gå på Italienskan om 1,5 timmar.

Skriven av: Siri Aagaard