Publicerat
Kategori: Novell

Smärtans harm

Varför, varför är världen alltid så hemsk? Orden ekar i huvudet på mig, samtidigt som jag sätter på vattenkranen och sakta för in glaset under den starka strålen. För vissa är livet inte alls lika förfärligt, eller hemskheterna jämnar ut sig nästan helt med tiden. Men för andra så lägger dem sig på hög och blir allt värre och värre, tyngre och tyngre.

Jag för det fulla glaset med vatten mot munnen. Mitt namn är Yaa och jag anser mig själv vara lycklig en lycklig person, under större delen utav mitt liv så har jag bott i den fattigare delen av Afrika, men sedan fem år tillbaks så har jag bott i Los Angeles i Amerika. Under dessa år har jag haft tillgång till rent vatten, mitt liv har både förändrats och förenklats i stora drag sedan dess. När jag flydde till Amerika så trodde jag att jag kunde lämna allt mitt förflutna bakom mig och börja om på nytt. Trots det så kan jag inte sluta tänka på att det finns fortfarande barn i Afrika som kämpar, lider och upplever samma tragedier som jag en gång upplevt. Ett glas vatten, ett enda glas vatten skulle kunna rädda ett liv. I min hand håller ett glas vatten vilket skulle kunna rädda ett människoliv, ett människoliv som nu är förstört, fördärvat. Det är en konstig känsla, tankarna flyger runt i mitt huvud, men ändå så finns det inga tankar. Skuldkänslorna samlas i halsen och jag tar sakta en klunk. Klunken var inte törstsläckande, den gav mig ingenting annat än dåligt samvete.

Vad hade hänt om mor haft ett glas med rent vatten, hade hon fortfarande levt då? Blotta tanken på mor får mig att gråta, och tanken att fortfarande ha henne vid liv gör mig inget annat än ledsen, ledsen för att veta vad jag hade kunnat ha, men aldrig haft. Och tanken att endast en Amerikan skulle spara ett glas vatten, ett glas vatten som skulle rädda ett liv. Tankarna reser tillbaks till den tiden då det verkade som om alla världens problem inte ens existerade Då det värsta som hänt mig var att jag råkat gå vilse i skogen. Kvällen då jag gick vilse kommer jag aldrig att glömma, det var nämligen samma eftermiddag som döden knackade på vår dörr och mor tog sitt sista andetag. Tyfus, dödens sjukdom, vattnets baksida, mors mördare, det var den sjukdom som klippte det band mellan mig och min mor som alltid verkat så starkt, men nu bara visade sig vara en tunn, tunn sytråd som till och med en femåring kan ta sönder. Jag kommer vagt ihåg hennes sista ansiktsuttryck, dock var jag bara sju år gammal när tragedin inträffade. Ansiktsuttrycket var tomt, svagt och man såg rädsla i ögonen på henne. Den blicken kommer aldrig att försvinna från min näthinna. Tårarna kommer upp, klumpen i halsen tjocknar, tårarna rinner, och jag ställer ifrån mig glaset. De ljumma tårarna svider mot huden, saltet lämnar efter sig spår av sorg, drag av rädsla.
Jag var bara sju år gammal då mitt livs sorg slog till, lika skoningslöst och lika oförberett som vanligt. Tömde min kropp, min själ och lämnade bara kvar ett tomt skal vars livslåga inte brann som den en gång gjort. Vågen av sorg, ja man kan verkligen säga vågen utav sorg för att allting kom på en gång och den visade inte sitt ansikte, sin styrka innan den slog till. Alla människor får någon gång under sitt liv märka av sorgens tillslag, för vissa regerar sorgen och visar upp sig dagligen, för andra så har det hänt en enda fruktansvärd händelse som styr människan genom hela hennes liv. För vissa så förs sorgen över via andra människor, för andra så har man sett dess ansikte och vet precis vad sorg är. Man kan ha sett döden i vitögat, eller sett någon som sett döden. Sorgen går från person till person och tynger ner världen, men samtidigt så lägger den sitt skydd, ifrån det ännu ondare, en person som en gång sett sorgen lär sig successivt att hantera dess vrede. Att hantera dess vrede är inte detsamma som att vara lycklig, utav det är detsamma som att inte vara olycklig, och kunna se det ljusa i det mörka även i dem svåraste situationerna. Sorgen är som en ryggsäck, en ryggsäck som man aldrig tar av sig, en ryggsäck där alla hemskheter sparas, en ryggsäck som blir tyngre och tyngre. I ryggsäcken så har man sparat alla världens hemskheter, och alla dessa hemskheter kommer att skydda en ifrån det hemska, ifrån att hemskheterna skall inträffa igen. Sorgens ryggsäck må vara motsatsen till lycka, men det är samtidigt lyckan själv, eftersom den som aldrig känt sorg kommer heller aldrig kunna känna sig lycklig
Om man är lycklig måste man mött sorgen, för att kunna se vad man är och vad man varit, att se lyckan i det onda och samtidigt hantera det onda i lyckan. Om man vill njuta utav vackert väder så måste alla åskmoln och blixtmoln ha regnat bort. För att känna närhet och värme måste man en gång pinats med kyla. Det är endast de som ser sig själva som olyckliga som verkligen kan säga att de vet vad lycka är. Jag är glad att jag gått igenom den mörka tunneln, för nu äntligen ser jag ljuset.

Skriven av: kallemil

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren