Smutsiga händer

Ibland när jag tvättar händerna är det som om de aldrig blir rena. Tvålen, det varma vattnet spolar inte bort smutset. Oavsett hur hårt jag gnuggar, hur mycket jag tar i, förblir de så smutsiga. Ibland lyckas jag, ibland är de rena. Men bara för en stund innan de blir mina händer igen.
För då blir de ett problem igen. Känslan att tvätta dem inifrån och ut, dra av skinnet på något sätt. Gnugga så hårt att vattnet blir rött, att tvålen blir rosa. Det känns som om det skulle fylla mig, ta bort smutset. Men jag vet att händerna inte är problemet. De är endast en budbärare för min smuts, min smärta. Det är jag som fläckar dem, fläckar dem med den svarta sörjan, eller den röda. Det är jag som får dem att förevigt vara som de är. De är endast en slav till mig, och därför speglar de den där smärtan.

Tänk ifall man kunde lämna dem en stund och sen bara komma tillbaka. Lämna ens händer, så att skuggan inte skulle kunna förfölja dem. Så att jag kan ha något som inte är påverkat, något som tvål äntligen kan fixa. För där när mina händer inte var mina längre skulle smutset gå bort med tvål, de skulle kunna känna något istället för den där frustrationen, tyngden.

Varje gång jag skakar hand med någon eller pratar, känns det som att smärtan vill fly ur mig. Sprida sig som en sjukdom, som en bakterie jag inte lyckats tvätta bort. Jag rädd att smutset ska smitta av sig, att de ska påverkas av mitt smuts, de som mina händer blivit en budbärare för. De får bära de tunga känslorna, orden jag skriver, de lider av att jag lider.
Ibland önskar jag att de hade en annan ägare, en ägare utan smuts, som skulle kunna vårda de, ta hand om dem. Tvätta dem och faktiskt få bort smutset. Det där smutset som inte skulle funnits där ifall jag aldrig använt dem. Ifall jag inte smittat dem med den där svarta färgen, den där kolsvarta kådan som kletar av sig, sprids genom mina blodådror, som ingen tvål kan bota för tvålen når inte dit.

Skriven av: okänd