Snabbskrivning

Tiden började. Alla öppnade sina datalock och förberede sig inför övningen vi precis fått. Vad ska man göra, frågan snurrade i mina tankar. Jag rörde snabbt fingrarna över tangenterna och funderade över början. Knapprandet från tangenterna hördes över hela klassrummet. Jag sneglade försiktigt på de andra. De var djupt koncentrerade i sina dataskärmar. Alla verkade lite misstänkta över den underliga uppgiften. Jag mötte mina kompisarnas blick och vi såg frågande på varandra. De rynkade på ögonbrynen och ryckte på axlarna, ett ljudlöst svar till en outtalad fråga. Även de verkade inte förstå sig på skrivövningen.
Äh, tänkte jag, det är väl bara att rabbla upp något.
Jag tryckte ner tangenterna i rätt ordningen för att skapa meningarna. Jag skrev helt enkelt ner vad jag tänkte på precis då. Det kunde väl inte vara så svårt?
Jag stannade upp och suckade, öglade igenom texten jag hittills åtstadkommit.
Verkar som ingen fattar något, vad skriver alla andra? Funderar på vad vi ska använda det här till. Är det här helt fel vad man har skrivit eller vad ska man egentligen skriva? Alla sitter och skriver men alla verkar också lite borta. Det är egentligen ganska svårt att skriva ner vad man tänker på, vad tänker man egentligen på?
Det var inte mycket, bara några meningar.
Försiktigt kastade jag en blick på klassrummet. Flera såg fundersamma ut men vissa såg ut att skriva för fullt. Än en gång önskade jag att jag hade kunnat läsa deras text. Jag bet mig i läppen och fortsatte skriva. Klockan tickade i bakgrunden och markerade det att det var bara en liten tid kvar. Några få minuter kvar att skriva.
Mina tankar gled iväg och jag såg ut genom fönstret framför mig. Himlen var grå och trist, som vanligt. En helt vanlig måndagmorgon i början av oktober. Det såg ut att börja regna när som helst. Jag återvände till datan och skrev ner några rader om de trista vädret.
Tiden var snart ute och jag hade knappt skrivit något.
Man kunde inte ens få fel på den här uppgiften. Alla fick ju tycka och tänka som de ville. Medan jag funderade över vad som vi skulle göra med den här osammanhängande texten skrev jag ytterligare ner några rader.
”En minut kvar”, ekade lärarens röst i de tystna klassrummet.
Det var inte ofta så här tyst i rummet, det enda som hördes nu var när eleverna skrev på sina texter. Jag skrev ner mina tankar kring det och fortsatte att skriva, allt som bara jag kom på. Plötsligt fick jag en sådan skrivlust, mina fingrar brände av lusten att få skriva ner orden jag tänkte på. Nya ord växte fram och nya meningar bildades.
När läraren höjde rösten för att säga att tiden tagit slut var jag inte på långa vägar klar. Men allt som jag tänkt hann bara inte med.
Under tiden läraren gav instruktioner för följande övning läste jag snabbt igenom texten. Hur kunde man skriva en berättelse utifrån det här, tänkte jag misstroget. Men det var väl bara att sätta igång. Så svårt kan det inte vara.
Fantasin har inga gränser, tänkte jag och sänkte ner fingrarna mot tangenbordet igen.

Skriven av: ttaruu