Snö, igen.

Utanför fönstret låg snön tjock och himlen grå. Det hade slutat snöa. Li suckade och kollade mot klockan. Kvart över ett. Hon lutade sitt huvud mot handen och längtade bort till ett annat ställe, ett ställe där det inte blev mörkt klockan tre och man inte frös till döds varenda morgon, ett ställe där cancer inte finns. Li vände sig tillbaka mot fönstret, det hade börjat snöa, igen.
- Li, Li? Iris sparkade till Lis fot i ett försök att få hennes uppmärksamhet.
Li vände sig mot Iris och viskade tillbaka:
- Vad är det?
- Kolla bakom dig, Iris gjorde en gest med sin hand mot bänken bakom.
Bakom Li kunde hon se hur Viggo, som vanligt, satt och gungade på sin stol. Skillnaden var att stolen tydligt var endast en millimeter ifrån att svika honom och välta bakåt. Li och Iris satt båda som två hökar och kollade på Viggos stol.
Sen hände det, stolen välte bakåt, Viggo tog tag i sin bänk men det enda som hände var att bänken följde med ner. Klassrummet blev genast knäppt tyst. Li satt kvar på sin bänk, livrädd för att vara den som skulle bryta tystnaden. Ett stön hördes från golvet och Viggo började att försiktigt och långsamt resa sig upp. Runt omkring hanns plats låg det nu pennor och skolböcker som hade trillat ut. Li mötte Iris blick och därefter blev det svårt att inte börja skratta högt.

Iris jagade efter Li efter dem slutat. När hon kom fram krokade Iris ihop sin arm med Lis.
- Asså OMG! Det såg så roligt ut när Viggo föll bakåt på stolen, sa Iris med ett leende som sken lika starkt som solen.
- Mm, svarade Li och nickade.
- Dock jag tycker liksom lite synd om honom på något sätt, jag menar, det borde ju gjort sjukt ont det där, fortsatte Iris.
- Aa, även fast Li ville orka vara lika exalterad, orkade hon bara inte matcha Iris energi.
- Är det något? Du brukar aldrig vara så här… tråkig, Iris gav Li en fundersam blick.
Li skakade på huvudet.
- Inget, bara trött.
Tydligen var det inte nog till ursäkt, för Iris fortsatte fråga vad som hänt. Till sist orkade hon inte fortsätta ställa frågor och tog bara hennes hand. De två vännerna gick hand i hand hela vägen till korsningen där de särades. De vinkade hejdå och gick sina skilda vägar genom snön. Li tog av sig mössan. På den såg hon att lite hår följt med.

Skriven av: Älva Rudling