Snöänglar

Jag måste vara helt galen, tänkte han. Richard satt på sängen och tittade på klockan som visade halv tolv. Varför skulle mitt liv vara upp-och-nervänt? Men hon var min gudinna. Jävlar, varför skulle jag gå och falla för henne? Hon är så ljuv, så vacker, så feminin, lång och vuxen, det jag hade väntat på hela mitt liv. Jag kunde inte hålla det inom mig. Jag måste få det sagt nångång till henne. Men vad skulle hon ge till svar. Jag misstänker att hon har samma känsla som jag. Kärlek. Alldeles gudomlig kärlek. Men om inte? Skulle hon polisanmäla mig? Om hon inte hade samma tankar som jag, så borde jag kunna lite på att hon förstod. Hon var inte dum. Tvärtom. Helvete! Det är hemskt att inte hålla hemligheter inom sig. Direkt jag ser henne vill jag bara gå fram och viska ”jag älskar dig” i hennes underbara öra. Jag vill visa vår lycka för hela världen, fenomenet som allihop allra minst kunde ana, svenskavikarien Richard och gymnasieeleven Liliane. Jag önskar att hon kunde säga vad hon kände för mig... Om hon hade några känslor alltså. Vilket jag mer än allt annat i världen hoppades på. Hon skilde sig helt från sina klasskamrater. En röd ros mitt bland ogräset!
Telefonen ringde. Signalen ekade i den lilla lägenheten. Ton efter ton. Tänk om det var hon? Nej, hon hade säkert slarvat bort mitt nummer. Mitt nummer, som jag gav henne för att hon skulle ringa mig om en recension hon skulle skriva. Mitt nummer, som var privat för att inte jag skulle få busrigningar av eleverna(vilket dom var väldigt förtjusta i). Mitt nummer, som egentligen bara var ett helt vanligt telefonnummer. Mitt nummer, som jag hoppades att hon skulle ringa till någon dag. Jag lät det ringa. Det är säkert ändå någon jävla släkting.
Han stängde av telefonen utan att titta vem som hade ringt. Sedan somnade han till discodunkandet som kom från nedrevåningen.

Morgonen kom. Han sade snabbt hej till kollegorna och tog med sig materialet han behövde för kommande lektion. Han skulle ha Hennes klass. Han vandrade upp för trapporna och öppnade klassdörren. Någon hälsade på honom. Snabbt hälsade han tillbaka med ett brett smil. I hans tankar snurrade bara bilden av det fina glada ansiktet med de vackra läpparna och de varma ögonen. Den här lektionen skulle han få sitta och beundra henne i en hel timme.
”Se vem som har baksmälla!” skrek någon på skoj. Richard vaknade till och sade självsäkert; ”Ja förstås, absolut. Så det är ingen annan som märkt att min hjärna är förlamad? Konstigt att jag ändå såg dig sova i en buske i parken i går kväll” samtidigt som han skrattade tillsammans med klassen. Men han hörde bara ett specifikt skratt. Lilianes.
Hans blick sökte sig till hennes, och där satt hon. Som vanligt på en ny plats, denna gång på andra bänken från höger. Hon bytte plats varje lektion för att kunna umgås med alla. Hon var en pärla.
Liliane log brett. Hennes smilgropar gjorde hennes leende värdefullare än någonsin. Sluta min duva, sluta le sådär. Den där blicken betyder inget annat än vad den skulle betyda för en annan lärare. Men den får mig att bli fullständigt hypnotiserad. Lektionen gick snabbt som vanligt, det var ju en fröjd att se henne igen, men hon var tyst. Konstigt. Hon var alltid pratsam och öppen. Var någonting på tok?
Lektionen led mot sitt slut och alla rusade ut ur klassrummet. Alla utom Liliane. Richard började bli nervös. Vad ville Liliane? Skulle hon fråga om recensionen som hon aldrig ringde om? Liliane packade slarvigt ihop sin penna, papper och bok. Hon verkade rädd.
”Provet! Jag fattar ingenting!! Jag kommer inte att klara det!!”, sa hon förskräckt och rabblade upp om en massa orsaker till att hon inte hade förstått. ”Var inte löjlig, du vet att du kan.” sade han leende. Liliane hade en tendens av att överdriva ganska mycket. Och det gjorde henne speciell. Liliane låtsades se fundersam och oskyldig ut samtidigt som hon tittade nonchalant på väggen och lade armarna i kors. ”Nå, inte vet jag nu riktigt...” Hon fick ett uttryck av skam i ansiktet när hon insåg att det kanske skulle vara bättre att hjälpa elever som verkligen behövde hjälp. Richard gav upp. ”Gör så här.” Han började förklara allting. Grundligt och snabbt. På något sätt kändes det ovanligt bekvämt för honom att prata på tumanhand med henne. 'Okej, jag förstår! Helt sjukt att det är så enkelt.... men tack jättemycket! Hur gör du, Richard?' sade hon och knuffade till honom lätt retsamt. ”Tja du vet den där mirakelmedicinen dom gjorde reklam om förra veckan...”hann han börja tills Liliane vred sig av skratt. Hon var så underbar att prata med. 'Nej ,då. Du behöver inte oroa dig', sa han lugnande. 'Du är smart och vacker, det är vad man behöver för att få framgång här i livet' Richard stod inte ut. Han kunde inte motstå att ge henne en komplimang när ingen var i närheten. ”...tack…eller vad jag nu ska säga.” sade hon och rodnade. Tredje gången han såg henne rodna. ”Säg vad du vill” sade han med skyhöga förväntningar. ”Det finns mycket jag vill säga och mycket du inte vill höra, och tvärtom” sade han snabbt. Hon tittade allvarligt på honom. Snart höll inte spänningen mera. Liliane drog sitt bredaste leende, och sade bestämt ”Hur i allsindar vet du vad jag vill höra?” Han hittade inte på något käckt att säga tillbaka, så han sade ”Vi tar det en annan gång” och plockade snabbt ihop sina saker. Liliane såg fundersam och sårad ut. Det var inte meningen att hon skulle bli det. ”Du…Jag ringde igår kväll till dig angående min recension. Men du stängde av. Ett bra exempel på vad du inte ville höra och vad jag ville säga” Det blev tyst och Richard blev förskräckt. ”Fan, jag tänkte inte mig för. Jag trodde det var någon annan. Jag är hemskt ledsen! Jag satt ju och väntade på att du skulle ringa mig igår… ” Han skämdes. Hur kunde han missförlita sig på henne? Han satte sig ner framför katedern återigen och drog händerna över ansiktet. ” Det gör ingenting! Den blev ändå inte färdig! ” sade hon snabbt i hopp om att hon inte sagt något dumt tidigare. Richard rörde inte så mycket på sig. Liliane satt sig rakt framför honom och tittade på honom och log. ”Varför så dyster...?” Han tittade snabbt upp mot henne och kände hur han direkt blev uppslukad av hennes utstrålning. ”Problem med familjen” sade han utan att tänka sig för. Då gjorde hon någonting som...som gjorde honom galen av kärlek. Hon kramade honom länge och sade tyst ”Du kan tala med mig. Jag tycker om att tala med dig för jag känner att vi litar på varann” Hon log igen, och steg upp. Fönstret till salen stod öppen och luftströmmar fick hennes långa kjol att sväva och det yrde om i hennes långa blonda hår. Hon drog ett av sina leenden som vanligt och för en stund visste inte Richard om han skulle gråta eller skratta. Var det en dröm?
”Förlåt” sade hon plötsligt. ”Vi kanske borde tala om svenska i stället.” sade hon och rusade ut, smått tårögd. Vad? Varför blev det såhär? Drömmen hade blivit mörkare och mörkare, en mardröm. Han hade sårat henne. Han hade haft en chans att bekänna. Eller hade han drömt? Han kunde inte skilja på realitet och fantasi mera, han hade tänkt på henne så mycket de senaste 2 åren. Skulle han få en andra chans att berätta sin innersta hemlighet?

Han var för feg för att gå fram och dra henne med in i ett tomt klassrum och säga förlåt. Tänk om hennes vänner skulle misstänka…? Han lät problemet ligga i luften till den efterlängtade dagen kom, provet. Han skulle se Liliane igen. Richard tog så ofta som möjligt tillfället att få se henne. Alltid när han gick genom korridoren brukade hon brukade skratta och högljutt eller prata ivrigt. En gång hade hon blivit förargad och skrikit ”Vad i helvete sysslar du med?!?” Den gången blev Richard nästan rädd för henne. Det var några äldre killar misshandlade en yngre pojke bakom förrådet på skolgården. Hon hade fortsatt akten med ”Vet du hur förjävligt det där är? Satan vad jag blir förbannad på såna skitar som du. Ni bevisar bara hur jävla fega och störda ni är!” Mobbaren hade slagit ner henne och därmed retat upp henne ordentligt. Hon hade nämligen lätt för att byta humör. Sedan hade hon slagit ner mobbaren och han hade sprungit iväg som en rädd hund. Richard hade redan då hämtat rektorn men det enda han gjorde var att klagad över Lilianes våldsamhet. Att hon var dåligt föredöme för de andra eleverna. Men då blev hon ännu surare och kommenterade surt att mobbaren inte skulle ha brytt sig om hon hade haft låg profil. Hon var för envis för att någon annan skulle kunna vinna över henne. Rektorn gav upp och lät henne gå. Ännu ett bevis på att hon var olik alla andra. Hon utstrålade självsäkerhet och intelligens. Det gick helt enkelt inte att ta miste på henne. Sån var Liliane vanligtvis. Men den här veckan kände Richard inte igen Liliane. Inte efter den lilla incidenten som uppenbarade sig tidigare i veckan mellan dom två. Hon hade gått omkring och sett hemsk ut. Och allt var Richards fel. Han måste säga något till henne, även om de hade utbytt varma blickar med varandra i korridorerna. Provet skulle börja om två minuter.

Provet hade börjat. Richard såg på Liliane. Hon satt och stirrade ner i pappret framför henne. Hon skrev inte en rad. När hon märkte att han satt och tittade på henne fick hon glansiga ögon. Men Richard kände Liliane. Hon skulle inte brista ut i gråt. Det var inte likt henne. Men den här gången var Richard rädd att han hade fel. Hon hade också fått en grådaskig hudton i ansiktet, som aldrig förr. Richard var orolig. Det var hans fel att hon skulle få underkänt i provet. Det var han som hade fått henne att tänka på något helt annat än supinum och presens.
Provet var över. Richard satt i lärarrummet och drack kaffe. Ute snöade det. Fast det hade varit nollgradigt tidigare i veckan, när vinden hade blåst genom fönstret på Liliane. När hennes hår hade svävat som på osynliga sidenkuddar. Plötsligt började hans telefon ringa. Lärarrummet var tomt på folk, och han svarade utan att titta vem det var.
” Richard, vi måste prata” En bekant röst hördes. Det var Hon. Hon hade ringt till hans mobil. Han tittade snabbt omkring sig efter folk och konstaterade att rummet var fortfarande tomt. Han tog ett djupt andetag och sade: ”Liliane, jag är ledsen för tisdagen. Det var inte meningen... ” Hon avbröt henne ” Richard... Det är jag som är ledsen. Jag har inte kunnat tänka på annat än vad för dumt jag började tala om. Och hur dumt jag agerade” Han smålog ”Du agerade alldeles utmärkt. Jag förstår dig bättre än du tror. Men jag hade inte min bästa dag just då heller.” Hon lät frusen. Frusen och rädd. ”Liliane, var är du?” frågade han oroligt. ”...” Han blev ännu oroligare ”Liliane, hör du mig??” Han väntade med bultande hjärta på ett svar. ”Jag... jag är ute. Jag ligger på isen och gör snöänglar. Fast det känns som jag skulle sväva på rosa moln. Vet du varför, Richard? För att jag tänker på dig. Jag vill bli en ängel och flyga till dig och värma mig hos dig. För att jag tror...jag älskar dig, Richard. För att du betyder allting för mig.” Han blev lättad. Äntligen skulle han få det ur sig. ”Vet du vad Liliane. Nu tar du och börjar vandra bort från isen så du inte blir förkyld. Sedan tar du och släpper alla funderingar om att bli en ängel, för det är du redan i mina ögon och har alltid varit. Sedan tar jag och kommer efter dig, var du än är. Jag älskar dig nämnligen med.'

Skriven av: Noone