Del I: Snöfall

Del I: Snöfall, 2018

”Skynda dig.”
Christopher fick upp dörren med det rutmålade glaset och Rebecka steg före in i väntrummet, flåsande och redan svettig efter att ha sprungit uppför de bägge trapporna i entrén. Hon stövlade fram till receptionsdisken och föste upp sitt körkort.
”Hej. Rebecka Hart till Marissa klockan två. Ledsen att vi är sena, vi fick punktering och…” Hon avbröt sig för att stampa av sig snön som nu börjat smälta ovanför skoskaften. ”Nu är vi här.”
Den blonda receptionisten såg ner i datorn. ”Vi har försökt ringa dig tre gånger”, förkunnade hon och lyfte blicken igen. Det var inte så himla mycket glädje i de blå ögonen, tänkte Rebecka med en invärtes grimas.
”Jag vet, jag menar, jag förstår det. Hemskt, hemskt ledsen. Min telefon laddade ur på vägen till Coop.” Klockan över dörren närmade sig tjugo i tre med en sekundvisare som tycktes förflytta sig dubbelt så snabbt som vanligt. ”Jag kan betala för övertiden, det är helt okej, det är…” Andningspaus. Livmodern drog ihop sig och hon var tvungen att andas bort spänningarna. Det var inte riktigt optimalt att stressat plumsa genom halvmeterhög snö från parkeringen två hundra meter bort och sedan ta fyrsprång uppför trapporna när man var i vecka tjugo och magen redan var i vägen för allt man tog sig för.
Bilen hade gett ifrån sig en ljudlig suck och sackat ihop mitt på vägen, i snöstormen, med ankommande trafik och en sikt nära noll. Radiostationerna varnade för extremt dålig väglag och det var prat om att en personbil redan hamnat i diket. Christopher hade varit en hjälte, plumsat ut till bagaget och fått lös extradäcket medan Rebecka satt i framsätet och hyperventilerade av stress och blodsockerfall. Kassarna från storhandlingen tog upp större delen av bagageluckan – deras bil var inte så stor – bland andra sorters påsar fyllda med julklappar. Handlingen hade dragit ut på tiden och köerna till kassorna var milslånga med barnfamiljer, pensionärer och kundvagnar fyllda till bredden och kvitton långa nog att använda som toapapper för samtliga fyra barn i familjen.
När de äntligen kom fram till expediten lackade svetten i Rebeckas nacke. På bara en halvtimme skulle de köra de två milen in till sjukhuset för rutinultraljudet de sett framemot i månader och tiden var knapp, nästan omöjlig att vinna över.
Det gick tack och lov snabbt att packa ihop alltsammans när man var två och de rullade ut från parkeringen efter några minuter.
Sedan hade de kört drygt hälften av sträckan i femtio kilometer i timmen på grund av stormen, och så hade en lampa börjat lysa, och bilen sackade ihop som en ledsen säck potatis vid vägrenen fem hundra meter ifrån närmaste gatlampa.
Rebecca ville gråta.
Det gjorde hon också, medan Christopher banade sig fram till bagageluckan och plockade ut varenda påse i den virvlande snön för att nå fram till extradäcket i botten.
De skulle inte hinna.
De skulle inte få se sitt barn. De skulle få avboka tiden och vänta flera veckor till nästa möjlighet och rabattkoden på Åhléns var bara giltig i nio dagar till.
Hon hade gått tjugo fulla veckor och undrat vem det var som bodde inom henne. Hon hade fått se honom, eller henne, en gång redan men hade gärna spenderat varenda dag under kameran för att se det liv som växte inom henne. Hon hade längtat och sett fram emot att få se barnet på riktigt ända sedan dess och nu skulle de äntligen få göra ett rutinultraljud. Kanske till och med få veta vad det var för kön på den lille, om det gick att se.
Och nu höll de på att missa sin chans. Möjligheten rann mellan fingrarna på henne, som sand. Som snön som smälte och droppade ner i hennes strumpor.
”Jag är så hemskt ledsen”, pep hon därför och tryckte ihop läpparna för att inte börja gråta igen. ”Jag är så hemskt ledsen.”
Den blonda receptionisten skakade på huvudet. Christophers arm smet åt runt hennes midja. ”Så ja, det löser sig.”
”Marissa är inte här”, upplyste receptionisten och alla förhoppningar om precis allting grusades. Rebeckas underläpp åkte ut och tårarna sprutade ur ögonen på henne. ”Men jag… Men jag…”
”Ditt ultraljud har blivit framflyttat till den femtonde januari, en måndag, klockan åtta fyrtiofem.”
”Men… Men…” stammade Rebecka och kände smaken av sin egen mascara. ”Det är nästan fem veckor dit!”
”Jag beklagar. Vi gör såklart allt vi kan för att du ska få komma in tidigare än så. Marissa har blivit akut sjuk och kommer inte att komma tillbaka förrän i mars och vi har inte kunnat hitta någon ersättare med så kort varsel. Jag är ledsen”, sade receptionisten och lät inte alls särskilt ledsen. ”Du får ringa och boka tid hos en privat mödravårdsklinik om du inte vill vänta så länge. Tyvärr brukar priserna på privata ultraljud vara väldigt dyra, inte minst om man vill ha 3D som alternativ. Vill du ha numret?”
”Men det måste väl finnas någonting ni kan göra”, bönföll Christopher. ”Det är helt sjukt att vi ska behöva vänta tills mitten på januari, när vi redan blev framflyttade en gång. Tänk om det är något fel på barnet? Vad gör vi då?”
Rebecka såg ner på sina skor och torkade bort det flödande snoret med jackärmen. Den insikten hade aldrig slagit henne förut. De hade gjort det första ultraljudet i vecka nio, sedan KUB-test i vecka tretton och allt såg bra ut. Men det var då det. Sju veckor sedan nu. Tänk om det hänt någonting under tiden? Tänk om bebisen egentligen var sjuk och läkarna hade missat att se det?
Rebecka hulkade med händerna för ansiktet. Snoret och mascaran rann och skorna var nu fulla med vatten som letade sig in i fodret.
Dörren till mottagningen öppnades och in kom ännu ett par, en mörkhyad tjej med virvlande lockar och en smal, spenslig blondin tätt bakom. Hon fullkomligt strålade. Rebecca grimaserade under händerna ännu en gång.
”Hej”, sade tjejen till receptionisten. ”Paula till Marissa klockan tre.”
”Åh, Gode Gud”, mumlade Rebecka. ”Du har inte heller kollat din telefon på sistone, va?”
Paula skakade oförstående på huvudet, började famla i axelbandsväskan. Rebecka himlade med ögonen. ”Marissa är sjuk och nästa ultraljud sker inte förrän i mars eller april.”
”Vad då, säger du?” Den blonda killen stirrade på henne, sedan på receptionisten. ”Sjuk?”
Receptionisten gav Rebecka ett irriterat ögonkast och vände blicken mot de nyanlända. ”Nu är det inte riktigt så som…”
”Jag kommer att ha fött långt innan mars”, muttrade Paula och lade en hand på Rebeckas arm i en slags systerlig gest som kom med gravida kvinnor ställd inför en prövning. ”Är det ultraljudet? I vecka nitton?”
Rebecka nickade under handflatorna. ”De har redan flyttat fram oss en gång. Nu kommer jag inte att få se vår skrutt förrän mitten på januari!”
”Om ni ursäktar fröken Hart, så…”
”Vadå, får ni vänta tills mitten på januari för ert RUL?”
”Ja, för tydligen har Ulrika bestämt att vi måste ringa privatkliniken i Tryttelfors eller snällt vänta i fem veckor till på att få veta om det är något fel på ungen.” Ulrika, det var receptionisten det, och när hon hörde det skrumpnade hela hennes beniga ansikte ihop. ”Vet du vad, fröken…”
”Men det är ju helt sjukt”, utbrast Paula. ”Till vilket datum har du bokat om oss?”
”Jag har faktiskt inte hunnit det än. Det kom annat i vägen.” Det var inte svårt att förstå vad hon syftade på, men vid det laget hade Rebeckas tårar börjat torka och vreden börjat bubbla. ”Men nu när ni är här… Rebecka, skulle du vilja vara så vänlig att ge plats för Paula och Stefan? Det finns ingenting mer jag kan göra för er idag.”
Christopher drog henne åt sidan och höll fast i hennes dunjacka ifall att hon skulle få för sig att flyga över disken, vilket inte var speciellt otänkbart ens innan hon blivit gravid.
”Få se här, du är beräknad till den tjugosjätte januari…” Ulrika knattrade på tangentbordet med avbitna naglar. ”Skulle ni kunna komma in imorgon eftermiddag klockan fyra? Ni får gå till vår nyaste barnmorska, men jag garanterar att hon är jätteduktig.”
”Alltså… Det går inte. Jag ska till tandläkaren klockan tre.”
”Hmmm, jag förstår. Vänta ett ögonblick.” Det knattrade och klickade ännu en stund. ”Hur passar det med den tjugonde december? Jag kan möjligen pressa in er där, hos Gunnel.”
Paula sneglade på Rebecka. ”Gör hon ultraljud också?”
Ulrika hajade till över frågan. ”Ja, det är klart, Gunnel är en av våra…” Sedan tystnade hon, bet sig i läppen. Christopher slöt hela handen om tyget på Rebeckas jacka när han kände att hon gjorde sig beredd att ta språnget.
Telefonen bakom disken ringde. ”Ulrika Jansson, MVC-receptionist. Hej. Det var tråkigt att höra.” Ulrika sneglade på klockan och gjorde en krumelur på ett papper. ”Jag avbokar er. Nej, ni får ringa för att boka en ny tid. Nej, det kan jag inte göra. Nej. Nej. Det gör jag inte. Ni får ringa upp. Ja. Då vet ni. Hejdå. Hej, hej.”
”Vem var det där?” Rebecka var framme vid disken igen, osande och nästintill kokande.
”Det är sekretessbelagt.”
”Så fan heller. Det finns alltså tre tillgängliga tider och vi får ändå vänta tills mitten på januari för att göra ett satans ultraljud.”
”Rebecka.” Christopher tornade upp sig framför henne, sände ett hastigt leende över disken. ”Vad Rebecka menar är att vi tackar för tiden ni bokat åt oss, och så ses vi den femtonde klockan… åtta fyrtiofem?”
”Jag är ledsen, men vi går efter prioriteringslistan. Då allt redan såg bra ut från ert tidigare ultraljud i vecka tretton måste vi flytta ner er i listan.”
”Jag förstår. Tack. Rebecka, kom, vi går. Rebecka.” Han i det mesta drog henne över linoleumgolvet mot utgången.
En dörr öppnades i andra änden av korridoren och en barnmorska klev ut i hallen. ”Thomas och Yvette Lind? Yvette Lind för inskrivningssamtal?”
Rebecka stod med ansiktet mot den rutmålade dörren och hyperventilerade. Hon var arg. Så vansinnigt arg. På Ulrika. På Marissa. På Christopher och på den dumma röda bilen och på hela situationen. Hon ville nästan kasta av sig magen och gå därifrån och aldrig vända sig om. Ynklig och besegrad och kokande av ilska, medan Christopher pudlade som vanligt. Gav sig. Drog sig undan ifrån skottlinjen. Accepterade. Alltid accepterade.
Resterande fem personer stirrade på varandra. ”Yvettes son har magsjuka, de blev tvungen att avboka det”, sade Ulrika slutligen efter vad som tycktes som flera minuter. Sedan blev det återigen tyst. Rebecka hörde ingenting annat än den absoluta tystnaden som tog över rummet, och sin egen puls som ringde i öronen. Snälla. Snälla. Snälla, snälla.
Och Moder Jord eller fröken karma eller någon annan kvinna som visste precis vad Rebecka just nu genomled måste ha hört dem, för Ulrika harklade sig bakom disken. ”Vi har ett par här i vecka tjugo som skulle ha gjort sitt RUL hos Marissa. Kanske om ni skulle kunna ta dem istället?”
Luften gick fullkomligt ur Rebecka när hon hörde Ulrikas nasala men helt fantastiska, underbara röst bakom receptionsdisken. Hon hade kunnat kyssa henne. Lättnaden sköljde över henne, fick det att ila till djupt inom henne av glädjefnatt och förväntan.
”Det vore hemskt uppskattat”, andades Christopher och höjde huvudet mot taket. ”Tack som fan. Öh, tack så mycket, menar jag.”
”Då så”, sade barnmorskan borta vid undersökningsrummet. Om ni följer med här. Har ni er journal med er?”
Christopher pekade på Rebeckas handväska. ”Såklart.”
”Okej. Kör på. Ullis, skriv in dem under mitt namn. Det här fixar vi.”
Rebecka var så lycklig så hon hade kunnat gå upp i atomer. Sprängas. Explodera, implodera i ett hav av konfetti. Hon log åt Christopher medan hon vände sig om, torkade bort mascararänderna från kinderna med den fria hand som inte kramade hans.
Och så frös hon till is.
Borrade ner stövlarna i entrémattan.
Allt medan ansiktet tappades på färg.
Nej, nej, nej. Absolut inte. Det kunde inte vara sant. Lyckan, glädjen, förväntningarna, alltsammans flög iväg som en sprucken ballong, runt, runt i rummet tills den slutligen självdog i en patetisk hög borta vid sofforna.
Hon blinkade flera gånger, men synen förändrades inte, det fejkade leendet borta vid undersökningsrummet dog aldrig ut.
Gunnel Hjalmarsson.
Det var Gunnel Hjalmarsson.
Ludvigs mamma. Hennes före detta pojkväns mamma, och alltså hennes före detta svärmor. De hade aldrig klickat med varandra. Hon tyckte inte alls om att se sin enda son så förälskad i en tjej som var så uppenbart fel för honom. Det lilla, lilla, cellen av medkänsla som eventuellt hade funnits där hade raderats när Rebecka gjorde slut och Ludvig vrålade av smärta så att det ekade i hela lägenheten.
Det var inte ett ljud hon någonsin skulle glömma bort. Det var inte heller ett minne som skulle komma att lämna hennes näthinna hur gammal hon än blev. Den spända energin som plötsligt sprakade i korridoren sade henne också att Gunnel inte heller glömt det. Inte på långa vägar.
”Rebecka. Det var oväntat.” Gunnel höll upp dörren och Rebecka blev tvungen att kliva in med Christopher som ångade på som ett godståg strax bakom.
”Känner ni varandra?” undrade han nyfiket och slog sig ner på en av de två stolarna vid skrivbordet.
”Jo, vi har träffats förut. Hur länge sedan nu?” Blicken i Gunnels ögon var vass och fientlig, men tungan rörde sig obehindrat och nästan vänligt runt orden hon sade. Rebecka tvivlade på att Christopher såg det. Hur skulle han se det? Han kände henne inte så som hon gjorde. Han visste inte vilket monster Gunnel egentligen var.
”Sju år något sådant, jag har tappat räkningen.”
”Jag hade kunnat svära på att det var ett par månader sedan, max. Tiden går.”
Rebecka blev blodröd i ansiktet. ”Jag håller med”, pep hon.
”Och nu är du gravid.”
”Vecka 20 nu på söndag.”
”Är det ditt första barn?”
”Ja. Jag har journalen här.”
”Det är okej, jag behöver bara ställa några kontrollfrågor. Vi kan börja med ditt personnummer.”
Varför kändes det som att luften i det mesta tog slut? Som att väggarna kom närmare och närmare? Rebecka fick av sig jackan och gav den till Christopher, rabblade mekaniskt upp siffrorna och svarade på frågan om telefonnumret fortfarande stämde. Gunnel skrev in dagens datum i en tom ruta och gjorde detsamma i deras digitala journal. Sedan skummade hon igenom de få sidorna som fanns utskrivna medan klockans sekundvisare tickade högt ovanför deras huvuden.
Ett fundersamt hummande letade sig upp ur strupen och Rebecka visste att Gunnel sett det där. Glasögonen gled ner på näsan medan hon vände sig till sin patient. Hon skrädde inte orden, lindade inte in dem i silkespapper; det hade hon aldrig gjort. ”Har du varit gravid förut?”
Christopher kramade hennes hand när hon förblev tyst. Dörren var så långt borta, fönstren för högt ovan marken för att erbjuda den minsta form av flyktväg.
Gunnels ansikte var fullkomligt uttryckslöst under bågarna.
Rebecka knöt de svettiga händerna i famnen. Det var ingen hemlighet att hon hade varit gravid en gång för många år sedan. Christopher visste om det, hennes mamma visste om det, hennes bästa vänner visste om det. Det var gamla nyheter. Sju år gamla, för att vara exakt.
Men Gunnel…
Datumet stod där, var klart och tydligt ditskrivet av den barnmorska som då tog emot henne när hon snyftande bekände det hon inte yppat ett ord för någon.
Gunnel kanske inte hade de exakta datumen för förhållandet inristat i sin hjärnbalk, men det behövde hon inte heller ha. Hon var tillräckligt smart för att begripa vem pappan hade varit, smart nog att inse att det var hennes eget kött och blod som krampades ut ur en skräckslagen sjuttonåring i nionde veckan.
”Hur gick det med den graviditeten?” frågade hon långt bort ifrån, en annan planet eller solsystem. Rakt på sak, affärsmässigt, inte de minsta känslor inlindade i något utav orden trots att det måste bubbla inom henne.
”Jag avslutade den.”
”Du gjorde abort?”
”Ja.” Rebecka hade svårt att svälja. ”Timingen var inte den bästa.”
”Det fanns ingen pappa med i bilden?”
Hon slog bort blicken när Gunnel sökte sig efter den. Letade bekräftelse, efter något, vad som helst, en ledtråd, en förklaring, en ursäkt. Men Rebecka hade ingen att ge. Hon studerade sina rödmålade naglar. Kämpade mot de tårar som stod och stampade i ögonvrån.
”Det är ingen fara." Christopher strök henne över ryggen med stora runda rörelser.
”Jo, det gjorde det."
"Men?"
Rebecka svalde igen. "Det var inte där problemet satt", viskade hon med en röst som knappt gick att urskilja.
Synen blev grumlig. Livmodern drog ihop sig igen och hon slöt armarna om magen som för att skydda det liv som fanns där inne mot den första fantomvärken. Den där värken som sju år tidigare svept genom hennes kropp, resultatet av de två piller hon fört in i slidan några timmar tidigare. De två piller som karvat ut fostret, barnet, livet; hälften hon och hälften Ludvig, i slemmiga klumpar inne i badrummet. Den synen skulle hon inte skulle glömma så länge hon levde.
Hon och Ludvig hade varit ett par i nästan ett år vid det laget. De möttes av en slump och några gemensamma vänner efter en körövning i kyrkan en smällkall vinterdag. Ludvig och en annan kille var där för att hämta hem Klara som sjöng i samma kör som Rebecka, men det visste hon förstås inte då.
En enda blick tog det, sedan var det kört. Ludvig banade sig fram genom massan av folk och snöröksfyllda andedräkter tills han var framme vid kyrkotrappan där Rebecka stod med blicken fortfarande fastklistrad i hans ansikte.
Det var det mest lockande ansikte hon någonsin sett. Det var inte det mest unika, inte heller det vackraste. Han hade en näsa och en mun och en haka precis som alla andra pojkar och en ful, svart, hemstickad mössa nedtryckt över lockarna. Hans ögon var smala, grå, och glittriga.
Han var lång, längre än medellängd, med smala jeans och en öppen skinnjacka över en alldeles för stor huvtröja. En tjock halsduk höll ute den värsta kylan.
Han behövde bara titta på henne så blev hon knäsvag. Han behövde bara le så slutade motoriken att fungera och hon mer eller mindre snubblade nerför trappan och landade i hans famn.
”Jag måste få se dig igen”, andades han när han släppte taget och tog all sin värme och stickande parfym med sig. ”Jag måste få se dig igen.”
Hon kunde bara nicka.
”Är du här nästa söndag?”
Hon nickade igen. Hans andetag blev till rök som ringlade sig upp emot vinterhimlen och stjärnorna ovanför.
”Jag kör hem dig då”, sade han, kysste henne hastigt och var borta.
En vecka hade aldrig gått så långsamt som den som följde.
Dagarna sniglade sig fram. Rebecka kuggade på sitt första prov på hela terminen därför att hon inte klarade av att läsa texten som stod där. Bokstäverna flöt ihop till en enda gröt och siffrorna saknade mening.
Hon visste inte ens vad han hette.
Hon hade ingen aning om vem han var eller vart han kom ifrån eller varför han befunnit sig där den kvällen, inte då.
Men minnet av hans kyss var tillräckligt för att hålla henne vaken om nätterna, tillräckligt för att lägga ett lock på matlusten och tillräckligt för att vara virrig och disträ och gå in i fel klassrum två gånger om innan hon hittade rätt; tillräckligt för att hon skulle stå vid fel skåp och försöka låsa upp det i tio minuter innan hon insåg att det var en främlings.
I fel korridor dessutom.
Hon glömde läxböcker och att låsa ytterdörren hemma, glömde bort att hon lovat sin bästa vän att gå på bio, glömde bort att gå på sin systers julavslutning på förskolan en tidig decemberdag i slutet av den evighetslånga veckan.
Hon låste ute sig två gånger - på onsdagen och torsdagen – och när fredagens sista lektion var färdig kravlade hon sig ner i ett ledigt säte och lät bussen bära henne hem trots att hon i vanliga fall skulle ha promenerat de knappa kilometerna.
Benen bar henne inte. Kolsyran sprutade innanför musklerna och hela kroppen hyperventilerade under täckjackan hela vägen hem. Söndag, snart var det söndag och hon skulle få se honom igen, prata med honom, höra honom säga sitt namn… känna doften och närvaron av honom och den där parfymen han burit.
På lördagen var hon sjuk av förväntan, av längtan, gjorde ingenting annat än att irra runt huset och stannade aldrig på samma plats mer än någon sekund åt gången. Dimman i huvudet eskalerade under eftermiddagen, likaså kolsyran i benen; de kändes plötsligt så kraftlösa på något sätt.
Influensan anföll med full kraft timmen därpå och feberyrade sig genom natten som följde invirad i de tunnaste av lakan.
Hon tog sig inte upp ur dem när morgonen kom.
När klockan slog sex och körövningen skulle ha börjat sov hon djupt efter att ha varvat Alvedon och Ipren och ingefära och morotssoppa och ilskna tårar hela dagen. Det fanns inte en chans i världen att hon skulle ha orkat sig upp för att träffa honom, allra minst för att sjunga i en och en halv timme före det.
Och det fanns ingenting hon kunde göra åt det. Inte ringa honom, för hon visste inte vad han hette i varken för- eller efternamn eller i vilken årgång han gick. Hon hade skummat igenom varenda skolkatalog hon hade utan att hitta honom, sedan hade hon lusläst dem, ansikte för ansikte så gott det gick med svidande ögon, utan resultat.
Om han gick på hennes skola så var det definitivt ingenting hon skulle få reda på via skolkatalogerna. Hon tvivlade dock på att han faktiskt gjorde det. Han såg inte ut som en vanlig skolungdom. Kanske gick han redan på gymnasiet.
Gymnasiet! Hon gick bara i nian. Varför skulle en kille från gymnasiet någonsin vara intresserad av en nia?
Tisdag rullade in i onsdag och på torsdagen var Rebecka tillbaka i skolan, svag och småkrasslig men i alla fall på benen. Tjejerna flockades runt henne och berättade om den uppkommande festen hemma hos Klara kvällen därpå. Så fort Rebecka tänkte på söndagens körövning så stockade det sig i halsen och alla ord trillade av tungan. Hela själen skrek efter att få åka och sjunga, efter att få se honom stå där på kyrktrappan efteråt. En fest hemma hos hennes barndomskompis kanske skulle få henne på andra tankar, om så bara för ett tag, så hon tackade ja.

Tio i tio dånade musiken ifrån Klaras pappas surroundsystem och det annars så lugna vardagsrummet var fullt av folk, fladdrande ljussken och discokulor. Rebecka satt i mitten av den stora soffan med bål i ena handen och en näve godis i den andra. Soffan var så djup att hennes fötter knappt nådde utanför dynan och de andra tjejerna gapskrattade när hon demonstrerade genom att vicka på tårna.
Rebecka slungade huvudet bakåt och skrattade tills det gjorde ont i magen.
Sedan letade sig en häftig pust av kyla in i vardagsrummets varma atmosfär just som Pon De Replay med Rihanna började spelas ifrån stereon. Någon gläfste fram en hälsning. Någon stannade upp i sina dansrörelser mitt på golvet och Klara lät sitt besvikna ylande flyga genom rummet.
Rebecka rätade instinktivt på nacken så att allt hår föll ner över ansiktet och axlarna.
”David!” ylade Klara. ”Du lovade att inte komma hem förrän elva!”
”Ah men kom igen. Det var skittrist hemma hos Fredde så vi stack hit istället. Ni har chips och läsk. Fredde hade inte köpt något att dricka över huvud taget så alla drog vidare.”
Rebecka lösgjorde sig från allt hår. Kunde klart och tydligt se Klaras två år äldre bror David där i mitten av killgänget som just stövlat in, bokstavligt talat, med sina snöiga kängor, håliga jeans och en atmosfär genomdränkt av Axe.
”Kom igen, ni har rum för tre till. Vi är snygga, vi är singlar och Ludde har precis nailat körkortet.”
”Och kört in i en fucking plogkarm”, informerade Felix med himlande ögon. ”Vi kunde för fan ha dött.”
”Det var inte en plogkarm, det var en snöhög, och det touchade knappt”, sade kille nummer tre surt.
Han stod i profil precis bakom den lågt hängande taklampan vilket gjorde att Rebecka inte kunde urskilja vem han var. Hon kände igen rösten men kunde inte placera den.
David slängde av sig kängorna och jackan och banade sig fram till soffan där chipsskålen stod. Hans korta hår stod rakt upp och osade definitivt av minst en halv flaska Axe. ”Tjena brudar, om ni makar på er så vore det nice. Vill någon dansa?”
De fnissade, beredde plats, krockade med varandra och skrattade igen. Rebecka flyttade sig en halv dyna åt höger, ut mot den ena långa divanen. ”Lika bra att gå och kissa innan jag fastnar”, viskade hon till Klara, som satt alldeles bredvid, och ställde sig upp. De två andra killarna lät jackorna rinna av dem ner i en stökig hög vid dörrvalvet innan de rusade mot bordet och Rebecka gick förbi dem med ett hopplöst leende fastklistrat i ansiktet.
När hon kom tillbaka satt Felix med armen helt oskyldigt draperad över soffryggen ovanför Klaras nacke. Godisskålens innehåll sjönk drastiskt när de nyanlända pressade i sig en efter en och skratten ekade genom rummet. Det var en lugnare låt nu, någonting med OneRepublic och en ursäkt, och ett par tjejer dansade långsamt sida vid sida.
Rebecka stannade upp, såg efter en ledig plats. Den enda som fanns kvar utan att sitta i knäet på någon, definitivt inte hos David, var längst ut till höger bredvid kille nummer tre. Hon tog ett par steg åt hans håll. Han såg henne inte för sin konversation med Nina och Vickan, så hon slog sig ner och sträckte sig efter godisskålen innan den helt var tom. Geishachokladen var hett eftertraktad, märkte hon medan hon försiktigt letade genom lagren. Var hade de tagit vägen?
”Hej där”, sade killen artigt till hennes gardin av hår. ”Letar du efter något speciellt?”
”Geisha. Det var en miljon här nyss.”
Hon såg handen som sköts fram intill henne. I handflatan låg en Geisha. ”De låg bara där och väntade på mig”, sade han och hon kunde höra det menande leendet i hans röst. ”Du kan få en.”
"De är mina favoriter", sade hon. "Tack." Hon tog den från honom, började snurra upp pappret, och vände sig mot honom.
Chokladbiten gled ur hennes hand. Killens egen arm ramlade till sidorna så att alla geishor föll ut på soffan mellan dem.
Nina och Vickan och David och Klara och godisskålen och Cascadas välkända hymn ebbade ut till ingenting. Det enda som fanns kvar var hjärtslagen, hjärtslagen som dunkade i bröstet, i öronen, i halsgropen.
Och honom.
De stirrade på varandra utan att få fram ett ord, tills någon formligen kastade en Rollo i bröstet på honom.
”Ludvig, för helvete. Stäng käften.”
Rebecka vätte läpparna. Andades hon? Hon var inte säker. Inte säker på någonting annat än att hjärtat slog och att han satt alldeles intill henne med låren som skavde mot varandra, och inte ett ljud kom ur hennes mun.
Can’t you feel my heart beat fast, I want this to last
Need you by my side
Hans hand, plötsligt så nära hennes. Hans fingrar smekte hennes handlov så långsamt och så försiktigt att hon kunde känna vibrationerna i dem, samma nervösa, upphetsade vibrationer som for genom hennes egen kropp utan början och utan slut.
Hon hade aldrig velat ha en annan kille, en annan kropp, så mycket som där och då.
”Rebecka. Rebecka, flytta efter.” Det var Lisens röst, Lisens fingrar som buffade henne över armen.
Men ögonkontakten bröts inte. Ingen rörde sig, varken hon eller han, och fotstegen försvann till andra änden av soffan.
”Rebecka”, mumlade han. ”Du heter Rebecka.”
”Ludvig”, svarade hon, lika andäktigt, smakade på ordet och rös av välbehag, över hur perfekt det rullade över tungan. ”Ludvig.”
Han flätade samman fingrarna med hennes, eller om det var hon som gjorde det. De gled ihop så enkelt, så självklart, trots att han verkade ha en extra på varje hand. Hon iakttog dem. Kände hur värmen pulserade genom hennes kropp, genom hennes hand. Hur självklart det var med tolv fingrar som slöts om hennes tio som en varm handske.
”Vill du åka iväg en stund med bilen?”
Hon nickade långsamt och de reste sig upp tillsammans, fortfarande hand i hand. Han fiskade upp sin jacka och sina skor ur högen. Hon satte fötterna i kängorna. De gick därifrån, sida vid sida utan att säga någonting till någon av de andra som förbluffat såg efter dem.
Det var hon och Ludvig efter det. Ludvig och Rebecka. Rebecka och Ludvig. Vart de än gick, vad de än gjorde, och de älskade varandra så vansinnigt. Kanske älskade de varandra alldeles för mycket. De tvekade inte, tänkte inte efter, de bara gav varandra själ och hjärta utan att blinka.
Och så blev Rebecka gravid. Tre veckor före sin sjuttonårsdag testade hon positivt på ungdomsmottagningen i centrum när hon visste med all säkerhet att Gunnel var ledig.
Det blev positivt nästan med en gång, berättade barnmorskan och räckte över en näsduk. ”Hur länge har du haft misstankar?”
Rebecka visste inte säkert, men det var länge. Kanske en månad. Alldeles för feg för att berätta det för sin mamma eller för någon annan, alldeles för rädd att det skulle komma ut för allmänheten om någon fick veta det. Ludvig hade precis fått en egen lägenhet, en liten etta ovanför tex mex-restaurangen. En skokartong med kokvrå och plats för en gnisslande enkelsäng, en tvåsitssoffa, ett bord med två omaka stolar och en teve. De hade mer eller mindre bott där tillsammans i tre månader vid det laget. Rebecka hade halva sin garderob där i en låda under hans säng, och tandborsten och hårborsten och tre par skor.
Det var den lyckligaste tiden i hennes liv. Inte helt vuxen, men heller inte ett barn. Frihet under ansvar. Hennes mamma såg till att betala Ludvig en liten summa pengar varje månad och Rebecka behöll sitt rum hemma i huset med villkoret att tillbringa minst två nätter där i veckan. Om hon sackade efter i skolarbetet eller på annat sätt misskötte sig skulle hon flytta hem ögonblickligen.
Att bli gravid stod inte med på någon lista.
Hennes mamma hade flått henne levande om hon fått reda på det. Att preventivmedlet inte fungerat, att hon slarvat med piller och kondom och ansvar – det hade skickat hem henne omedelbart och hon skulle aldrig mer få sova bredvid Ludvigs varma kropp igen. Därför fick ingen veta. Ingen annan än Ludvig, som hon var så illa tvungen att berätta det för när illamåendeattackerna faktiskt fick skolan att bli lidande och hennes mentor hotade att ta upp det med föräldrarna.
Hon ville inte att han skulle tycka sämre om henne för att hon blivit gravid. Hon ville inte att han skulle lämna henne. De hade aldrig pratat om barn. Det var alldeles för tidigt för den diskussionen och Rebecka kände sig som en idiot.
Men Ludvig blev glad. Så glad man nu kan bli när man bor två människor i en liten skokartong där den ena jobbar extra på en verkstad för att ha råd att köpa någorlunda duglig mat. Så glad man nu kan bli när den ena plötsligt behövde äta dubbelt så mycket som förut och strödde gravidhormoniska utbrott omkring sig.
De hade inte råd med en liten bebis. Det visste hon utan att han behövde tala om det. De kunde inte uppfostra den här i lägenheten med papperstunna väggar och ingenstans att sätta en spjälsäng. Rebecka gick fortfarande i skolan och skulle missa massor av skolarbete om de valde att fullborda graviditeten.
Han var nitton år gammal; hon nästan sjutton och hon älskade honom så mycket att det gjorde fysiskt ont att tänka tanken på att inte dela den sjutton kvadratmeter stora tillvaron med honom. Att inte få somna bredvid honom och de randiga påslakanen.
Hans mamma Gunnel hade inget gott att säga om varken sin svärdotter eller förhållandet i sig. Hon avskydde det faktum att Ludvig stannade kvar i det lilla samhället istället för att studera någonstans och kunde för sitt liv inte förstå varför han stannade kvar i lägenheten med Rebecka dag ut och dag in. Hon såg aldrig bandet mellan dem. Såg aldrig kärleken som den var, ung och villkorslös och oåterkallelig, gjorde det istället till sitt livsverk att driva dem åt olika håll när det enda de ville var att leva tillsammans i den lilla skokartongen.
Gunnel Hjalmarsson skulle aldrig stötta dem gällande graviditeten eftersom det enda hon gjort sedan Ludvig först presenterade dem för varandra var att prata om säkert sex. Hur viktigt det var med preventivmedel och allra helst avhållsamhet. Det stod klart att hon mellan raderna hellre hade svalt en tallrik småspik än att bli farmor till ett barn med Rebeckas blod.
Ludvig tröstade henne varenda gång hans mammas ord frätte hål på huden, på själen. Tyckte inte att det var något att bry sig om, Gunnel var ju som hon var. Men det spelade ingen roll. Det gjorde lika ont för det. Lika ont att bli ignorerad om de möttes på stan och Gunnel var i sällskap av sina välklädda väninnor. ”Äsch, det var bara en av Ludvigs alla flickvänner.”
Eller någon av alla välmenande kommentarer gällande hennes yttre: ”Ska du verkligen äta upp allt det där, jag tycker allt att du börjar bli lite trind” eller ”jag tycker att du varit lite kort mot Ludvig på senaste, är du kanske gravid?” När Rebecka verkligen var gravid och började gråta av en liknande kommentar himlade Gunnel med ögonen och vände sig till sin son. ”Vet du vad jag har tänkt på? Det kan inte vara bra för en sådan ung flicka att behöva ränna mellan sin familj och sin älskare sådär ofta som hon gör. Men jag antar att föräldrarna har fullt upp med resten av ungarna så att en mun mindre att mätta bara är välkommet.”
Ludvig försvarade henne förstås, men det spelade ingen roll. Rebecka fasade för varje familjemiddag i tvåvåningshuset ute på udden och grät ilskna tårar så snart de var tillbaka i lägenheten. Hur mycket hon än skrubbade kroppen efteråt blev hon aldrig riktigt ren, aldrig kvitt orden Gunnel sagt. De absorberades av huden, sögs upp av blodet och etsades fast på näthinnan. Rebecka började räkna kalorier, fettmängd, drog ner på sockret och potatisen och mådde ännu mer illa. Hennes sjuttonde födelsedag passerade i ett töcken; Gunnel glömde såklart bort den, skyllde på jobbstress och att ”jag trodde det var Angelicas födelsedag och tänkte till och med skicka ett kort.” Angelica, det var Ludvigs ex, ett ständigt återkommande ämne under torsdagsmiddagarna ute på udden. Gunnels favoritämne, förutom det om Rebeckas vikt förstås.
Illamåendet var så totalt att de utestängde allt annat. Ingenting hjälpte. Inte mat, inte att sova, inte medicin. Så hon gjorde abort. Inte enbart på grund av det, förstås, men att handskas med illamåendet ovanpå allt det andra blev för mycket.
Hon led av det. Led av att avsluta livet på det barn de båda egentligen ville ha. Led av värkarna, att få blöda ut alla drömmar och förhoppningar i toalettstolen. Led av att fortsätta blöda och blöda och blöda tills det läkte igenom binda efter binda och hon så småningom fick skrapa för att få bort resterna av det foster som hon såg framför sig på näthinnan. En perfekt mix mellan henne själv och mannen i hennes liv. Och när hon vaknade upp efter operationen var det borta.
För alltid.
Det var inte hans fel, men hon kände sig halv. Som att någonting saknades. Tiden gick och hon vägrade radera telefonens gravidappar. Hon grät, ofta och mycket. Tänkte på det som kunde ha blivit istället för att tänka på det som var.
Och Ludvig och hon gled isär.
Långsamt, knappt synbart till en början. Han började gå på fester han annars inte varit brydd om bara för att få se något mer, göra något annat ett tag, slippa trösta hennes eviga gråtande och ältande. Hon åkte på shoppingresor med Klara och Anna, utan Ludvig, för att få älta och få gråta.
Sedan blev det mer och mer tydligt ju längre tid som gick. De hade inte längre sex lika ofta, knappt alls eftersom att Rebecka var livrädd för att bli gravid igen. De pratade inte på samma sätt längre. Nämnde inte det där som smärtade och sved.
Han slutade kyssa henne god natt med samma lidelse som förut för att han visste att hon inte längre ville ha sex innan de somnade. Hon slutade messa honom dag som natt, åtminstone inte lika ofta och texterna saknade substans och mening. Det var bra mellan dem. Men inte som det hade varit. Det största problemet var kanske att de inte pratade. De pratade inte om sådant de borde ha pratat om, allt det som flöt runt inom de båda, saker som aldrig fick slippa ut ur fängelset och bearbetas, överkommas.
Rebecka ältade aborten och det liv hon släckt. Det perfekta liv hon och Ludvig skapat tillsammans som hon nu dödat mot sin vilja.
Ludvig ältade det faktum att detta något drev dem isär utan att han såg ut att kunna förhindra det. Visslan tjöt och tåget gick och var han än letade så kunde han inte hitta henne på perrongen. Det skrämde honom från vettet.
De klamrade sig fast vid varandra om nätterna, grät i varandras armar, men det var inte tillräckligt. Det räckte inte. Det gjorde för ont. Allt som inte blev sagt. Allt det som läpparna vägrade släppa ut.
Sedan kom Klara ut som gravid och Rebeckas mamma blev så väldigt glad över nyheten. ”Hur kan du bli glad över det?” ekade Rebecka och ruskade på huvudet. ”Klara är bara sjutton.”
”Ett barn är en gåva, oavsett hur ung man är, och hon har ju sina föräldrar som kan stötta om det skulle behövas. Det har ju du också, om det nu skulle bli olycksfall i arbetet. Det hoppas jag att du vet. Du kan alltid komma till mig. Vi skulle göra allt i vår makt för att hjälpa dig och Ludvig och barnet. Det är vårt kött och blod. Ingenting skulle kunna hindra mig från att hjälpa och supporta dig så mycket som det behövdes, om du velat det, så klart. En abort är en fruktansvärd sak att gå igenom, speciellt i den här åldern.”
Det var dagen innan beräknad födelse på det barn hon aborterat sex månader tidigare. Efter en natt utan sömn tog hon sin ryggsäck, sin tandborste och packade ihop sina skor och resten av kläderna som rymdes i en påse och gick ut i hallen i den lilla lägenheten. Hon behövde tänka. Vara ifred. Åka hem. Berätta allting för mamma. Sedan plocka upp alla bitar och… ja, göra vad då? Det visste hon inte, men hon kunde inte stanna kvar här. Det fanns för många minnen, för mycket av det som fortfarande gjorde så ont.
Precis när hon var på väg ut öppnades dörren. Där stod Ludvig och hans mamma med en hel massa Coop-påsar i släptåg.
”Nämen Rebecka, ska du iväg? Vi har precis storhandlat, Ludvig har berättat att du inte mår så bra så han tänkte att detta skulle muntra upp dig. Du kan vara lugn, det är jag som har betalat allting. Jag har till och med köpt nya bindor.”
Ludvig banade sig förbi sin mamma. Tittade på Rebecka, på väskan och på påsen och ögonen blev runda, glansiga. ”Vad gör du?” frågade han och det var inte alls den röst hon var van vid, inte en röst hon någonsin hört honom använda. Den var trasig. Vettskrämd. Paralyserande. Som att han redan förstod trots att hon inte sagt någonting.
Och hon berättade. Berättade att hon måste ge sig av en stund, att hon inte mådde bra här, att sorgen åt upp henne inifrån och att hon måste få hjälp att ta sig ur den. Men att det inte kunde bli här hos honom, med honom. ”Jag är ledsen”, viskade hon medan tårarna trillade ner över kinderna.
”Lämnar du mig?” andades han.
Hon förmådde sig inte att se på honom. Ryckte håglöst på axlarna. Knep ihop ögonen och hoppades att marken på något sätt skulle öppna sig under henne så att hon skulle slippa svara, slippa se honom så rädd. Men det gjorde den aldrig. Sekunderna gick. Klockan tickade på som om ingenting hänt, som om allt var precis som vanligt. Så hon pressade fram det. Lät ordet ramla av tungan ner över mattan. "Ja."
Det ljud som kom ur hans strupe skulle hemsöka varje mardröm hon någonsin drömde efter det. Det var inte ett mänskligt läte. Det var ljudet av ett hjärta som sprack, det var ljudet av löften och äkta kärlek som krossades emot golvet och gick i tusen bitar. Det var ljudet av en man som sjönk ner lealös över sina fötter och skrek istället för att blöda.
Hon sjönk ner bredvid honom och ylade ut sin egen smärta, sin egen ursäkt, lät sitt eget hjärta rasa ner till golvet bredvid hans. Det var inte en fråga om kärlek. Det hade aldrig varit en fråga om kärlek, det var inte där det satt, inte där skon klämde, inte det som var problemet, inte anledningen till det gapande hål inom henne som bara växte och växte.
Gunnels arm for ut framför henne medan den lade en skyddande mur över Ludvigs överkropp och hindrade henne från att komma närmare. Gunnels ögon var svarta. Bottenlösa.
”Gå.” Rösten var benhård, raspig, så fylld av hat och förakt att ingenting skulle kunna förändra det hur mycket Rebecka än försökte. Under Gunnels arm hulkade Ludvig en ljudlös gråt med luft som vägrade pressas ner i lungorna.
Så hon gick.

”Var aborten kirurgisk eller medicinsk?”
Rebecka var tillbaka i undersökningsrummet. Sju år senare, nästan på dagen. Gunnel satt framför henne, ett smårynkigt stenansikte, och Christopher, lugnet själv, höll hennes hand på den högra sidan. Ingenting hade förändrats i den äldres ansikte. Hon var fortfarande där, fortfarande kvar i den lilla lägenhetens hall och höll ihop sin son för att förhindra att han gick sönder helt och hållet. För att skydda honom från henne. Från Rebecka.
”Medicinsk, först, sedan kirurgisk. Jag… slutade inte blöda.”
”Jag förstår.”
Gunnel skrev något i sina journaler.
”Gjordes en uppföljande undersökning sex till åtta veckor därefter?”
”Ja.”
”Använde du något preventivmedel efter det, och i så fall, hur länge?”
”Jag använde preventivmedel hela tiden”, svarade Rebecka lite irriterat, ”det är det som är så konstigt. Vi båda gjorde det. Kanske var det därför jag inte förstod att jag var gravid förrän i åttonde veckan.”
”Så kan det vara ibland.”
Rebecka såg det gamla föraktet blossa upp i Gunnels ansikte som så många gånger för. Hon trodde henne inte, det var glasklart. Trodde väl att Rebecka slängt allt vad piller hette i soptunnan så snart de flyttade ihop så att Ludvig aldrig kunde lämna henne även om han ville.
Det första barnbarnet, en son eller en dotter till älsklingsbarnet aborterades bort utan att någon utomstående fick reda på det, allra minst den blivande farmodern. Men vad skulle hon göra åt det nu? Det var historia. Det gjorde möjligtvis fortfarande ont, speciellt runt årsdagen, men det var en smärta hon vant sig vid, en smärta hon kunde parera och distrahera.
”Men det är historia nu”, sade hon, ett eko av sina egna tankar. ”Det var länge sedan.”
”Det är det, och nu ska vi titta på er bebis.”
”Det är lite därför vi är här”, skojade Christopher men varken Gunnel eller Rebecka tog någon notis om honom.
”Om du sätter dig här på britsen till att börja med.”
Rebecka släppte Christophers hand och masade sig upp på britsen. Hon lutade sig tillbaka, vek upp tröjan och Gunnel släckte ner i rummet.
”Det kan kännas lite kallt nu i början, så försök slappna av.”
Krämen var kall, men inte obehaglig. Gunnel masserade in den med vana, yrkesmässiga rörelser och tog fram givaren. Christopher log. ”Jag är så nervös.”
”Det är en bebis, inte ett utomjordiskt objekt vi ska titta på”, mässade Gunnel bistert. Rebecka kvävde ett flin. ”Sådär ja, här har vi honom.”
”Honom?” Christopher flög upp ur pallen han precis satt sig ner på.
Gunnel himlade inte med ögonen, men det var nära. ”Nej, så långt har jag inte kommit än. Det kan lika gärna vara en hon. Se, här har vi huvudet. En fin huvudform. Näsan, munnen, hakan.”
Det vore en lögn att påstå att Rebecka inte hade tårar i ögonen hon ideligen fick blinka bort för att fortsätta vandringen över skärmen. Där var hjärtat, ett litet hjärta som slog hårt för egen kraft. Det gick att se hur klaffarna öppnades och stängdes, hur den lille sprattlade runt för att i ena stunden försvinna ner i vänstra hörnet och i nästa vända sig om ett halvt varv.
”Det var en riktigt vild en idag. Jag ska se om jag kan få mäta lårbenet på honom eller om han inte har någon vidare lust.”
”Du inser väl nu, älskling, att jag för de nästkommande fyra månaderna kommer att se honom som en han?”
Rebecka klappade honom på underarmen. Gud, vad fin han var där han satt lutad över armbågarna på britsen med huvudet nästan i armen på Gunnel bara för att kunna se lite bättre.
Rebecka lät tårarna rinna. Vad spelar det för roll, tänkte hon. Det här är ett ögonblick som bara händer en gång i livet. Det första barnet. Att för första gången få se barnet på en större skärm, se ett riktigt barn ligga där inne och tumla runt. Att få dela den här stunden med Christopher. Den finaste av dem alla. Så lugn och så trygg och så snäll mot henne. Han hade ju ensam fixat punkteringen mitt på vägen med snörök och blåst och lastbilar och julklappspåsar medan hon hyperventilerat i framsätet och skrikit på honom att han måste skynda sig.
Han hade fixat allting med stelfrusna fingrar utan att ryta till utan att be henne vara tyst utan att klaga en enda gång trots att han haft vissa problem med att få loss en av skruvarna. Trots att snön föll i sådana stora flingor att det var omöjligt att se mer än en meter framför sig.
Han hade aldrig klagat. Inte en gång under hela graviditetens gång. Inte när hon ställde in kvällens aktiviteter en gång till, när hon varit för trött för att åka på fester, när hon varit för illamående för att orka med Klaras treåriga sons kalas. Inte när hon spydde sig igenom en hel biosittning alldeles i början av graviditeten och Christopher fick gå på dejt mer eller mindre med sig själv.
Inte en gång hade han klagat eller fräst åt henne eller nekat henne någonting. En extra kudde, en hel tallrik chokladbollar mitt i veckan, broccoli till maten trots att potatisen nästan kokat klart i det ögonblicket suget anföll och hon bara måste äta broccoli för att inte gå upp i atomer.
Hon älskade honom så himla mycket.
Långsamt smekte hon honom över skäggstubben. Han märkte det knappt, så fokuserad han var på skärmen framför dem. Hon log genom tårarna. Sparade ögonblicket inom sig för all evighet. Hennes älskade Christopher.
”Vill ni veta könet?” undrade Gunnel plötsligt.
”Går det? Jag menar, är det ingen han?” Christopher sträckte på sig om möjligt ännu mer och andades nästan Gunnel i nacken.
”Jag kan försöka se efter.” Hon lät nästan glad nu. Glad var möjligtvis en överdrift, men det värsta av irritationen verkade ha glidit förbi. Kanske för att hon var i sitt esse och glömde bort vem det var som låg under staven. Christopher fyrade av det största av leenden och Rebecka kunde inte låta bli att skratta. Som ett barn på julafton, han nästan studsade på pallen.
”Vänta lite.”
Rebecka tvärvände huvudet åt höger och leendet dog med ens. ”Vadå vänta lite?” Hennes röst for upp i falsett. ”Vad menar du?”
”Vad är det som är fel?” Christopher slöt handen om Rebeckas. ”Är det något som är fel?”
”Det är… hmmm…” Gunnel flyttade staven lite nedåt. ”Märkligt.”
”Vad är det som är märkligt?” ekade Rebecka med rusande puls. ”Snälla, tala om vad som är fel. Jag ber dig.” Tårarna började rinna igen, det var ingen hejd på dem nu när hon var gravid.
Gunnel vände sig om. Såg rakt på Rebecka, hela vägen ner i själen. ”Det är en pojke.”
”Jaha”, snyftade hon. ”Och sen då?”
En lång paus följde där ingen sade någonting. Det hördes att det var något Gunnel höll inne. Vad var det som kunde vara fel? Varför såg hon så skyldig ut? Hjärtat såg ju helt ut och resultatet ifrån KUB-testen hade kommit tillbaka negativa med de bästa av förutsättningar.
Gunnel vred skärmen lite mer. Bilden var pausad på barnet i sidled där han tycktes vinka till kameran.
Först såg Rebecka ingenting. Gunnel lät dem bearbeta bilden i tystnad medan hon skrev ner någonting på pappret. Sedan stönade Christopher till, en andäktig suck, inte alls en sådan där man suckar när hoppet är ute.
”Åh, nu ser jag!” Han kysste tacksamt deras sammanflätade fingrar. ”Ser du, älskling? Det är inget fel på honom, det är… Eller, fel och fel, det är… han är bara lite annorlunda.”
Gunnels vassa, menande blick grävde sig ner i Rebeckas ögon igen som att hon väntade på ett svar. Rebecka tyckte att hon faktiskt var lite röd i ansiktet, i nacken, som att… sedan såg hon det.
”Åh, herregud i himlen.” Hon lösgjorde sig från Christophers hand, gned sig över de hettande kinderna medan rummet snurrade. ”Åh, herregud i himlen.”
Gunnel zoomade in. ”Er son har sex fingrar på vardera handen”, upplyste hon långsamt, så långsamt att undertonen skapade gåshud i nacken på Rebecka som svalde och svalde utan att klumpen i halsen försvann. ”Det är ingenting att oroa sig för”, informerade hon. ”När han föds kommer det göras en bedömning om hur läget ser ut, vilken sorts extra hud- eller skelettdel det rör sig om och också om det krävs operation. Så vitt jag kan se så rör det sig om ett extra finger med fungerande senor och leder, en på varje hand. Detta är inte så väldigt ovanligt, men jag skulle inte säga att det händer speciellt ofta.”
”Vad är det som gör att det blir så?” frågade Christopher när Rebecka förblev tyst.
Gunnel tände lyset. Torkade bort resterna av krämen så snabbt hon bara kunde utan att vidröra den blottade huden.
”Arv. Oftast.” Det blev tyst en stund. Luften tog liksom slut i rummet. ”Det är hur som helst ett felande som skedde redan vid den allra första celldelningen. Det är miljoners med celler som ska delas och sättas på rätt ställe. Ibland blir det fel, helt enkelt.”
”Sex fingrar”, mumlade Christopher och satte sig igen. ”Vilken grej, eller hur, Beckis?”
Rebecka svarade inte. Hon iakttog Gunnels ryggtavla, Gunnels spända nacke och käkar och hennes fingrar som knattrade över tangentbordet. ”Jag skriver ut ett par bilder ni får med er hem. Ni kan vänta i väntrummet så länge, så kommer Ulrika med dem så snart färgen torkat.”
Christopher tog upp sin och Rebeckas jacka, men Rebecka skakade på huvudet. ”Vänta du där ute, jag kommer.”
”Det är ingen fara, älskling. Han är frisk. Han har bara lite extra kroppsdelar. Det kommer att bli bra.”
”Tack.” Hon log åt honom men tittade menande på Gunnels rygg. ”Jag vill bara prata lite mer om det, om det går bra.”
”Du oroar dig i onödan. Det kommer att bli bra.” Men han gav henne en snabb kyss på kinden och gick ut i korridoren. När dörren stängdes bakom dem tystnade allt. Gunnels knattrande på tangentbordet, datorfläktens morrande.
”Gunnel…”
”Du har ingenting du behöver säga. Jag förstår. Jag gör verkligen det. Jag må vara gammal, men jag förstår precis.”
”Nej, det gör du inte, för jag har inte förklarat.”
”Jag vet vad jag såg. Jag vet när jag såg det. Det är ingenting man som mamma någonsin glömmer.”
”Gunnel…”
”Ta inte mitt namn i din lögnaktiga mun.”
Rebecka stönade högt. ”Jag är inte skyldig dig någonting, men jag ska försöka förklara det i alla fall, bara så att vi kan släppa det här och gå vidare.”
Gunnel skakade på huvudet, men Rebecka tog ingen notis om det. ”När du såg oss nere på stan… Vi hade inte sett varandra på flera år. Vår kram var en ömsesidig reaktion.”
”Du säger det, men det jag såg säger något annat. Det ser inte ut sådär när man stöter ihop med en främling. Det ser inte ut sådär när man stöter ihop med någon man varit förälskad i en gång för länge sedan. Ni tittade på varandra som att det inte fanns någonting annat i världen än er två. Du och han. Han och du. Ingenting annat spelade någon roll.”
”En gång i tiden älskade vi varandra. En del av mig kanske alltid kommer att göra det, oavsett vad. Jag tror att han kände det också, den där… gamla attraktionen oss emellan.”
Det var ett fint minne. Att träffa honom igen efter nästan sju års tid. Han hade vuxit, hur nu det var möjligt, skaffat både skägg och muskler. Gått från att vara en förväxt tonåring till att bli en man med fötterna fast förankrade i marken han stod på. Och ja, det sprakade fortfarande mellan dem.
Men Gunnel fnös. ”Bespara mig dina krokodiltårar. Jag vet vad som egentligen pågick, jag är inte dum. Du aborterade bort mitt enda barnbarn utan min vetskap och nu väntar du nästa, som du tänker ge till en annan man. Att du inte skäms ögonen ur dig.”
”Men för i helvete”, fräste Rebecka och försökte ta sig ner ifrån britsen utan att snubbla – benen var plötsligt alldeles darriga. Adrenalinstinna. ”Jag väntar inte barn med Ludvig. Hur kan du tro något sådant? Efter ett enda möte mellan mig och honom, efter en kram som varade i tio sekunder?”
”Du har alltid varit en lögnare och en bedragare”, snäste Gunnel och sköt bak stolen så att hon blockerade den enda vägen därifrån. ”Jag vet vad jag såg.”
”Ludvig är tjugosju år gammal och du beter dig fortfarande som att du har äganderätt över allt han tar sig för.”
”Jag såg er på caféet”, envisades hon.
Rebecka knep ihop läpparna. ”Vi hade mycket att prata om.”
”Sedan åkte ni iväg i hans bil.”
”Som jag sade; vi hade mycket att prata om.”
Gunnel slet av sig glasögonen, så väldigt uppretad och arg. Hon dränkte dem i putsmedel hon tog upp ur fickan och putsade dem med en frenesi Rebecka sällan skådat. ”Det här var i juli, fröken Rebecka. Jag gjorde matten själv i huvudet. Vet din sambo om det?”
Hon försökte, hon riktigt försökte behålla lugnet. ”Det är hans barn, vad finns det att berätta? Att jag fikat ihop med ett ex jag stötte ihop med på biblioteket?”
”Ni sågs på biblioteket, och du säger att det var första gången på flera år. Sedan sågs ni igen två dagar senare på tex mex-restaurangen. Sedan i parken. Sedan på Espresso House.”
”Spionerade du på mig?” Rebecka kunde knappt tro att det var sant. Vilken frisk människa gjorde så? Men å andra sidan, erinrade hon sig, så var Gunnel allt annat än normal. För vilken vuxen människa plattade till och verbalt stampade på en sextonåring så fort chansen uppenbarade sig? Vad det än gällde, oavsett vad, oavsett hur mycket det söndrade och sårade. Ludvig var hennes allt, Rebecka bara ett tillfälligt bihang i hans liv som han snart skulle skära bort, om hans mamma fick som hon ville. Gunnel var inte frisk. Gunnel var ett monster.
”Ni bråkade. Jag vet inte om vad, men du stormade därifrån före honom och han följde efter dig. Vägrade lämna dig trots att du var arg. Veckan därpå sågs ni igen, återigen på Espresso House, och när ni gick därifrån så grät du.”
”Jag vet vad jag gjort och inte och du har ingen som helst anledning att lägga dig i. Att du spionerar på din vuxna son är äckligt.” Hon tog några steg mot dörren. Benen skakade fortfarande. Det här var definitivt inte det hon väntat sig av diskussionen. Det verkade inte spela någon roll vad hon sade eller tog sig för. Gunnel skulle inte ändra sig. Gunnel hatade henne fortfarande.
”När det handlar om min son får jag lägga mig i så mycket jag behagar, unga fröken. Jag vet att du väntar hans barn. Mitt barnbarn. Det såg jag på dig då och det ser jag på dig nu. Sex fingrar, Rebecka. Min son har sex fingrar. Du kan inte göra såhär mot mig.”
Rebecka ålade sig fram genom rummet, närmare och närmare dörren med Gunnel som följde hennes minsta rörelse med blicken. ”Jag tänker inte prata mer med dig.”
”Vi är inte klara här.” Stolen rullade bakåt, blockerade vägen. ”Så sätt dig ner och lyssna på vad jag har att säga.
”Släpp förbi mig.” Orden piskade över Gunnels hårda ansikte. ”Annars skriker jag.”
”Det finns ingen anledning till att vara så dramatisk”, muttrade hon. En lång, frustrerad suck fortplantade sig genom rummet som att hon var på gränsen till ett nervsammanbrott eller att verkligen explodera. Sedan slöt hon ögonen för en stund.
När hon återigen öppnade dem var hela hennes hållning förändrad. Mjuk. Hon såg rakt på Rebecka. ”Jag vill ha mitt barnbarn.” Hennes röst var nästan bruten när den föll ut ur hennes läppar. Bedjande. ”Förstår du inte det?”
Den bönfallande rösten, den glansiga blicken, bilden av Gunnel så sårad och liksom naken alldeles framför henne, gjorde Rebecka äcklad.
”Det finns inget barnbarn, och hade det gjort det så skulle jag sett till så att du aldrig fick möjligheten att röra honom.”
”Du missförstår mig. Du har alltid missförstått mig. Jag vill det bästa för honom. För Ludvig. Hur kan du inte se det? Det är vad jag alltid strävat efter, det jag kommer att kämpa för tills jag inte finns kvar här längre. Det är en mammas lott i livet. Du kommer att förstå det när du själv får barn. När du… när du… håller honom i dina armar och ser rakt ner i Ludvigs ögon.”
Rebecka svor till, körde ut ett finger som landade i den sittande Gunnels bröstkorg. ”Ta tillbaka det där!” morrade hon, men Gunnel skakade långsamt på huvudet. Det elaka leendet var tillbaka. Det var ett vinnande leende. Triumfen var glasklar, överväldigande. Hon hade vunnit genom att locka fram en reaktion.
Rebeckas ögon blev farligt mörka. ”Du begriper verkligen ingenting. Du är så förblindad av hat och misstro att du inte kan se saker för vad de verkligen är.”
”Jag ser saker och ting väldigt tydligt ska du veta.”
”Håll käften. Håll bara tyst. Ludvig var lycklig med mig, men du förstörde det. Du förstörde vår framtid och vår dåtid. Du fick mig att lämna honom. Du, genom att anse att jag inte var tillräckligt bra för honom. Du gjorde det genom att snacka skit om mig ofta och mycket, genom att trycka ner mig, genom att hela tiden tala om för Ludvig att han skulle leva ett bättre liv om han inte hade haft mig. Men vet du vad? Det gjorde han inte, för han var lycklig med mig. Han älskade mig så mycket att han skulle ha gett upp allt för en enda timme mer med mig, till och med förhållandet till sin egen mamma. Du betydde allting för honom, men jag betydde mer än så. Jag var anledningen till att han steg upp varje morgon. Jag var anledningen till att han älskade sitt jobb på bilverkstaden därför att han visste att han hade mig att komma hem till när passen var slut.”
Gunnels ansikte var vitt nu, vitt med en darrande, blek underläpp. ”Du kan dra åt helvete”, väste hon, grabbade tag i Rebeckas arm och tryckte åt. ”Det där är inte sant, inte något av det. Du var bara en bricka i hans…”
Rebecka försökte slita sig loss, men Gunnels grepp var stenhårt. ”Helvetet?” ekade hon och blev plötsligt lugn igen. Ett sorgset leende skymtade i mungiporna innan det var borta. ”Jag är redan där. Ända sedan vi gjorde slut har jag varit där. Jag, tillsammans med Ludvig. Vad hade du förväntat dig? Vi kommer inte över varandra. Det kommer aldrig att vara över, tack vare dig och det du gjorde oss.”
”Ta tillbaka det där.” De grå ögonen var glansiga. Underläppen slutade inte darra. Det såg nästan ut som att hon var på väg att få en hjärtattack. Rätt åt henne, tänkte Rebecka.
”Vi är redan i helvetet, han och jag. Och det är ditt fel som fördömde oss dit. Du fördömde din enda son till en plats han aldrig kommer kunna återvända från, och för det kan du brinna i evig skärseld.” Hon slet sig loss, föste upp dörren och drämde sedan igen den så hårt det över huvud taget var möjligt.
”Vänta”, ropade Gunnel inifrån undersökningsrummet, men Rebecka ville inte vänta. Hon sprang genom korridoren medan dörren öppnades och Gunnel ropade efter henne ännu en gång med brusten röst. ”Rebecka! Vänta!”
Christopher såg frågande på henne när hon tog emot jackan och väskan och snabbt ilade ut ur mottagningen och lämnade kvar Gunnels plågade skri bakom tunga dörrar. Snön föll inte lika intensivt längre, men mörkret hade lagt sig över de snötäckta bilarna och parkeringen. Allting var vitt och stilla och begravet med små, små snöflingor som sakta dalade från himlen.
Hon såg hur röken från utandningen ringlade sig upp emot molnen. Hur Christophers stora, fina bröstkorg höjdes och sänktes, hur hans armar slöts om henne och drog in henne i en försiktig kram. Han sade ingenting. Det var ingen idé. Inte än.
Hon huttrade när hon satte sig ner i passagerarsätet och letade rätt på den döda telefonen i väskan. Christopher gick för att sopa av bilen och han log betryggande mot henne medan han arbetade.
Volymen höjdes när klockan slog 16:00 och Ekots nyheter flödade ut i bilen.
”Den man i 25-årsåldern som tidigare under dagen kört av vägen på landsväg 57 mellan Tryttelfors och Kunninge har avlidit av sina skador, rapporterar Ekots korrespondent. Det råder fortfarande begränsad framkomlighet och resenärer ombeds ta alternativa vägar eller sänka hastigheten vid olycksplatsen.”
”Usch.” Rebecka drog igen jackan runt halsen. Skulle precis plugga in laddningskabeln när några välkända toner strömmade ut ur högtalarna och händerna stannade upp i knäet. Hon slöt ögonen medan orden svepte förbi, en efter en i en hymn hon inte hört på flera år. Minnena var så starka. Det kunde inte hjälpas. Det var som att Ludvig satt här intill, på något konstigt sätt, att han fanns här alldeles nära.
Med darrande händer kopplade hon samman telefonen med sladden. Ignorerade tankarna. Minnena. Ett Christopher föste upp dörren, kastade bak sopborsten och fick på sig bilbältet. Det var snö i hans hår, glitter i hans ögon.
”Det här var inte igår.” Han nickade åt radion och backade ut ur parkeringsfickan. ”Vi dansade järnet till den när den kom ut, gjorde ni det också?”
Rebecka sade ingenting.
Det irriterade henne att det dåliga samvetet gnagde när hon tänkte tillbaka på Gunnels bönfallande röst där på slutet. Var det värt det? Var det värt att säga allt det där som legat under ytan och bubblat sedan de sågs på biblioteket, sedan de skildes åt för sju år sedan i Ludvigs hall? Var det värt att betala tillbaka med all den där smärtan hon själv burit på sedan hon gjorde slut?
”Kan vi byta radiostation?” bad hon och sträckte sig efter frekvensknappen innan Christopher hann reagera. RixFm och en av Lifehouses långsamma låtar svävade ut mellan dem, runt dem, likt den virvlande snön utanför.
”Det blir bra det här, Rebecka. Det är okej att vara arg och frustrerad. Men å andra sidan är det inte säkert att Gunnel har alla svar trots att hon är barnmorska. Vi får nog vänta och se hur det blir när han är ute.” Christopher log, blinkade vänster. Skärmen vaknade till liv i Rebeckas knä med en blinkade batterisymbol.
”Han. Det är en han. Jag kan inte förstå det trots att jag precis sett det med egna ögon. Att vi ska ha barn. Att du liksom har en liten bebis där inom dig som sparkas och som gör kullerbyttor och suger på tummen och vinkar med alla sina tolv fingrar… Att det är vår son som ligger där inne. Det är så jävla häftigt på något sätt.”
Rebecka såg ut genom fönstret. Kände vibrationerna i knäet när startskärmen visade upp de senaste aviseringarna. Ett okänt nummer hade ringt henne massor med gånger. Säkert Ulrika. Eller Gunnel. Hon drog ur sladden och lät telefonen falla ner i den svarta skinnväskans gap nere vid fötterna medan Jasons hesa plågan tog sig in under huden. Vad fanns det att säga som inte redan blivit sagt?
Telefonen ringde ännu en gång. Rebecka ignorerade det. Var inte intresserad av att höra någon ursäkt eller en patetisk bön om att få förklara, vilket hade varit just typiskt Gunnel.
Christophers röst hördes ett halvt ljusår därifrån. ”Jag undrar hur han kommer bli. Hur han kommer se ut, om han blir mörkhårig som du eller får det här dassigt blonda från pappa och farfar. Om han får dina ögon, eller mina, om han kommer gilla tennis eller bli en hockeykille. Han borde få ett extra stadigt grepp med sex fingrar, tror du inte?”
Rebecka sade ingenting.
”Det är förresten helt sjukt att det kan bli så. Sex fingrar bara sådär. Vad är oddsen på det, liksom? Jag känner mig så jävla löjligt… glad. Nu har vi ju fått se honom, även om det knappt går att begripa. Jag stod och log som en idiot till bilderna i flera minuter, tänkte att det är min fucking son som ligger där inne. Min son. Mitt barn. Som jag har skapat tillsammans med dig. Nu måste vi börja fundera ut ett passande namn. Bianca känns inte längre lika bra, haha.”
Rebecka sade ingenting.
Han gav henne en liten knuff. ”Hur är det, älskling? För mycket prat? Jag är bara så… exalterad. Nervös. Det är så sjukt, hela grejen. Du går ju omkring och bär på honom, känner honom växa inom dig, medan jag får förlita mig på diffusa vibrationer under handflatan och dina ord.”
”Christopher.”
Rösten var grötig. Tjock. En tår föll över kanten och landade någonstans på kragen. Hon älskade honom så mycket.
Han skakade oförstående på huvudet. ”Vad är det? Du låter så allvarlig. Är det om Gunnel? Vill du prata om det? Rebecka, älskling, din tystnad skrämmer mig.”
Rebecka slöt ögonen. Motorn hummade. Snöflingor föll över vindrutan och smälte bort sekunden de landade. Christophers andetag var lugna, harmoniska, hans längtan så tydlig i orden han sade, i hans gester och hans tonläge.
Det tog en stund. Kanske en minut. Kanske en evighet. Sedan öppnade hon ögonen igen. ”Det är något jag måste berätta.”
Och snön fortsatte att falla.

Aurora Astapor

Jag är duglig, ärlig och härlig, med jordens sämsta humor och ett kall för skrivande i alla former. Gåvan kom från min far som fick den av sin mor, en lång rad av konstnärliga och musikaliska generationer. Det är det här jag brinner för, det jag vill göra tills dagen jag dör. Att skriva. Att skapa. Vilken mäktig sak det är.
Aurora Astapor är medlem sedan 2018 Aurora Astapor har 2 publicerade verk