Publicerat
Kategori: Novell

So lost

13 Juni. Där satt jag i min enkla tvåa i New Jersey och stirrade ut på det äckliga vädret, regnet piskade mot fönstren och mörka tunga moln prydde den annars blåa himlen. Det här vädret skulle inte gå över i första taget. Mike hade för en vecka sedan åkt till Milan för att jobba och därmed lämnat mig här i New Jersey i regnet, medan han själv fick ligga på en strand och lapa sol. Orättvist helt enkelt. Med en suck hävde jag mig upp från soffan och gick ut till sovrummet där en resesajt blinkade på min dataskärm. Jag hade tänkt boka en resa till Venedig och från Venedig köra bil upp till Milan för att överraska honom, min fästman. Med tveksamma fingrar trummade jag på musknappen där den vilade på ”Boka” knappen. Skulle jag verkligen släppa allt och dra iväg till Italien?

Nästa dag satt jag på planet, på väg till Italien. Jag hade varit ganska idiotisk när jag bokat den här biljetten, jag var rent ut sagt livrädd för flygplan. Så där satt jag med mina fingrar inborrade i armstöden så hårt att mina fingerknotor blev vita. Jag slöt ögonen och försökte andas lugnt och metodiskt, en kvinna som var lite äldre än mig satt bredvid mig och såg något orolig ut. Kanske för min skull eller för sin egen, antagligen hoppades hon att jag inte skulle spy ner hennes vackra Gucci handväska. Herregud, var ordet som malde på i mitt huvud. Plötsligt skakade flygplanet till och jag pep till som en rädd mus.
”Bara lite turbulens...” Sade mannen på min andra sida med en lugn ton. Jag kände hur min bröstkorg hävdes häftigt när jag försökte lugna ner mig. Efter en väldigt lång stund lyckades jag samla mig och vågade faktiskt öppna ögonen. Den äldre mannen, kanske runt 60, flinade lite roat åt mitt håll medan kvinnan fortfarande betraktade mig lite oroligt.

När jag äntligen fick stiga av det där fördömda flygplanet och fick känna fast mark under mina fötter vek sig mina knän, nästan. En lätt bris grep tag i min vita kjol, lyckligtvis flög den inte upp över mitt huvud. När jag såg mig omkring på gatan och fick se alla dessa solbrända människor kände mig verkligen som en riktig blekfis. Jämfört med dem såg det väl ut som om jag inte hade sett solen på över hundra år eller något i den stilen. Med vingliga steg, ja inte var det ju lätt med packning och skyhöga klackskor, gick jag nerför gatan och fann, efter en evighets letande, en bilaffär där man kunde hyra bilar. Tacka gudarna! Tänkte jag för mig själv när jag med ett brett leende steg in i den svala affären och såg en otroligt hårig italienare stå bakom disken. Han höjde blicken från sin tidning för att betrakta mig från topp till tå, den blicken äcklade mig verkligen. Jag var blondin och hade blå ögon, någonting som italienare tydligen fann otroligt attraktivt.
”Bon Giorno! ” Sa han med en mörk röst och ett brett äckligt leende.
”Bon Giorno..” Sa jag med osäker röst. Jag kunde lite italienska men den kunskap jag hade sög. ”Jag skulle vilja affitare una.. bil?” Som sagt, den sög. Mannen verkade förstå meddetsamma och nickade.
”Vill du ha en liten macchina eller en stor?” Frågade han med förvånansvärd ren engelska. Lite häpet sa jag liten. Jag var bara en person så jag behövde inte större än en liten Fiat Uno, i vilken jag också körde iväg från hyresaffären i. Jag såg med beundrande ögon ut mot staden jag körde igenom och när staden tog slut var det om ännu vackrare. De underbara olivträden som växte överallt var makalöst vackra, jag tänkte nästan stanna bara för att ta kort av ett av träden men ångrade mig och fortsatte köra vägen fram.

Efter många om och men, U-svängar tack vare att jag kört till en och annan återvändsgränd, kom jag slutligen fram till en bensinmack. Det hade gått två timmar och jag hade ingen aning om var jag var. Skyltarna fattade jag noll av och likaså med kartan. Varför hade jag inte köpt en karta på engelska från en kiosk? Nej, jag hade ju varit dum och litat helt och hållet på den uråldriga kartan som gömde sig i handskfacket i bilen. Så nu stod jag där ute i ingenstans med en bensinslang i min hand och tankade den lilla bilen. När jag tankat klart gick jag in i macken och den enda personen jag hittade var en tonårsflicka som såg så uttråkad ut att jag trodde hon skulle ta livet av sig vilken sekund som helst.
”Scusa.. Kan du säga mig dovo mi trovo?” Kracklig italienska igen. Flickan såg på mig som om jag var dum i huvudet och himlade med ögonen, antagligen hade hon inte förstått vad jag hade sagt.
”50,25€” Sa hon otåligt och höll fram en hand, det som fattades var bara att hon skulle stå och tugga tuggummi som en ko. Snabbt fiskade jag upp pengarna ur min plånbok och räckte fram dem till henne. Jag orkade inte ställas till rätta framför flickan igen så jag vände mig om och gick ut ur macken och ut till min bil.
”Så! Var är jag nu då?” Sa jag för mig själv och tog min italienska karta och vände den upp och ner för att kanske få en klarhet över den. Icke. Jag skulle förmodligen ha följt med bättre på geografi timmarna i skolan, vilket hade varit för många år sedan. Okej, kanske fem.

Del 2
Jag hade bestämt mig för att åka samma väg som jag nyss kört på, i hopp om att hitta någon bekant milstolpe eller något i den stilen. Klockan närmade sig halv 7 och här irrade jag omkring på italienska guppiga vägar, utan någon som helst aning om var jag var. Sa jag att min telefon hade slut på batteri? Det här var ju bara så jävla perfekt. I horisonten såg jag hur solen i sakta mak började leta sig ner till New Jersey, varför hade jag ens bokat den där biljetten? Jag skulle ju överraska min ovetande fästman, se hur bra det gick. Nästa gång han såg mig skulle väl vara på bårhuset när han skulle identifiera mitt sönderrivna lik. Förresten, vad fanns det för djur här ute? Med ens kände jag hur hela jag blev kall och jag ville bara hitta tillbaka till Venedig, sätta mig på planet och åka hem fort som attan. Men hur jag nu skulle hitta till Venedig var en annan gåta. Mörkret smög sig allt tätare in på mig och allt jag såg var oändliga sträckor med vinodlingar och olivträd, inte en enda bil såg jag på hela bilresan. Därmed ingen jag kunde stanna och be om vägledning.

Just som jag var på väg att köra in till vägkanten och börja gråta och ge upp, jag var väl lite av en fegis, så fick jag syn på ett hus uppe på en kulle med utsikt över vinplantaget. Jag bestämde mig efter en stunds tvekande att ta mig en titt och se om det fanns någon vänlig själ där som skulle kunna hjälpa mig. Jag hann bara köra upp på den dammiga grusvägen när min bil stannade.
”Neej!” Vrålade jag förbannat och slog till ratten med handflatorna. Jag svor och gormade och man kunde väl säga att jag blev smått hysterisk. Jag som hade planerat den här kvällen så perfekt och se vart den hade lett mig. Till ingemans-land där ett hus fanns. Vem visste vad det var för playboy mansion, kanske bodde det en Hugh Hefner i italiensk stil där. Ilsket steg jag ur bilen, drämde igen dörren med all kraft jag hade och sparkade till den. Hoppsan, det blev visst en repa i lacken allt tack vare mina klackskor. Jag morrade ilsket till bilen innan jag med vingliga steg började gå uppför grusvägen mot huset i fråga. Jag hoppades innerligt att det skulle vara ett snällt par som bodde där och kunde hjälpa mig och kanske till och med fixa min bil. Bensinen kunde omöjligtvis vara slut.

Efter att ha snubblat till ett x-antal gånger kom jag fram till det enorma sandfärgade huset, vilket var otroligt vackert med klätterväxter och träd som växte runt omkring det. Rosorna doftade ljuvligt och hela atmosfären där lugnade ner mina hispiga nerver. Men då slog en annan känsla in, nervositet. Vem visste vad det här var för hus, tänk så var det ett spökhus eller något i den stilen? Om det var så så föredrog jag nog allt det italienska playboy mansion. Jag svalde tungt innan jag med försiktiga steg gick upp för trappan och knackade på dörren. Det var tyst när jag stod där och flyttade tyngden från ett ben till ett annat. Just som jag tänkte knacka på igen öppnades dörren och en mörkhårig medelålders dam syntes i dörröppningen.

”Sì?” Frågade hon och synade mig från topp till medan jag svalde en klump som satt sig i halsen. Jag kände mig lite som en fisk på torra land när jag stod och gapade och stängde munnen.
”Bon Giorno.. Ehm.. Min bil stannade och jag är vilse, att hitta här är inte det lättaste.” Det förvånade mig hur enkelt jag kunde prata italienska, även om det gick en aning trögt. Kvinnan såg över min axel och hennes ansikte sprack upp i ett enda stort leende.
”Kom in Signora, du ska inte vara på vägen den här tiden.” Hennes blick föll på mina klackbeprydda fötter och hon flämtade till. Jag var tvungen att kolla så de inte var som två svällda korvar, en aning röda i kanterna men inga korvar.
”Kom in kom in..!” Med ens ställde hon sig ur sidan och gav mig utrymme att stiga in. Utrymmet jag steg in i var makalöst. Det var så stort och rymligt men fortfarande mysigt, rummet gick i varma toner och det doftade av nybakat bröd. En doft man sällan fick känna i New Jersey.

Kvinnan, vars namn var Maria, hade lagt fram bröd av alla de sorter, vin och frukter åt mig på köksbordet där hon hade bänkat mig.
”Jag kan omöjligtvis stanna, bara någon berättar hur jag tar mig till Venedig så klarar jag mig.” Sa jag menande. Jag var inte någon som ville snylta på andra människor, även om Maria inte verkade ha någonting alls emot det. Den italienska gäst vänligheten antar jag. Men hon bara viftade bort mina protester, det där hade bara varit en av dem.
”Inget sånt trams. Du får stanna här så länge som det behövs, du är ju bara skinn och ben! Jag måste få ge dig ordentlig mat, vad äter du egentligen?” Det var svårt att uppfatta allt hon sa, i och med att hon pratade väldigt snabbt. Men jag uppfattade ’skinn och ben’ och att jag skulle få stanna där. Jag skulle kunna protestera hela kvällen om det var så utan att lyckas övertala henne.
”Jag skickar min son att hämta dina saker från din bil. Han kommer inte att ha någonting emot det.” Jag nickade osäkert innan jag började äta, jag var verkligen vrålhungrig men jag tvingade mig själv att äta med mera stil. En tuff utmaning. Om jag hade varit ensam skulle jag ha tryckt in allt i munnen i ett svep och svalt utan att tugga, men så vulgär kunde jag väl inte vara heller.

Maria visade mig mitt rum, vilket var enkelt men vackert inrett. En himmelssäng stod i bortre änden av rummet bland annat. Från fönstret kunde jag se ut över vinodlingen och när solen gick upp nästa morgon.
”Grazie..” Sa jag tacksamt när jag vände mig mot Maria som fortsatte att le sådär varmt och hjärtligt mot mig. Hon tog mina händer i sina och såg in i mina blå ögon med sina chokladbruna ögon.
”Sov gott.” Med de orden sagda vände hon sig om och gick ut och lämnade mig där i rummet för att vänta på min väska. Jag skulle bra ha kunnat gå efter den själv men hon hade insisterat på att hennes son skulle hämta den. Precis som jag tänkt den tanken hörde jag ett duns utanför dörren och steg som försvann. Nyfiket kikade jag ut genom dörren men det enda jag såg var ryggtavlan av någon lång och muskulös, min blick gled ner till golvet och där stod min enorma väska. Med tanke på hur muskulös han var så hade han väl burit den med sitt lillfinger eller något i den stilen. Jag drog in väskan på rummet och stängde dörren efter mig. Jag såg på klockan och fann till min förvåning att den redan var 11, hur i helskotta hade det kunnat hända? Kvickt tog jag på mig mina pyjamasshorts och en enkel t-skjorta. Men nu återstod det ett problem... Var fanns toaletten? Jag drog på mig mina strumpor och smög ut ur rummet och på tå tassade jag så ljudlöst jag kunde och kikade på dörrarna för att hitta badrummet. När jag kom till änden av korridoren gav jag upp, ingen antydan om toalett någonstans. Så med en suck vände jag mig och till min förvåning krockade jag med en stenvägg, sedan när hade den kommit dit? Dumt tittade jag upp fann den snyggaste man jag någonsin sett. Min mun lämnade uppe när jag såg in i mannens klarblåa ögon.
”Jag...” Mera förmådde jag mig själv inte att säga. Mannen flinade med ett höjt ögonbryn som om han försökte hålla sig för skratt.
”Badrummet?” Frågade han medan han höll sig för skratt. Jag nickade stumt och han öppnade dörren bredvid mig. Hade jag verkligen dumförklarat mig så totalt att jag inte hade sett skylten med toalett på som stod på dörren? Jag kände hur det hettade till om mina kinder och med ett pipigt ’Grazie’ försvann jag in i badrummet, stängde dörren bakom mig och lutade ryggen mot den. Dovt skrockande försvann längre bort tills jag inte längre hörde det mera.
”Idioto...” Mumlade jag dystert för mig själv.

Del 3
Morgonen därpå vaknade jag av att morgonsolens strålar kittlade mina ögonlock och med en suck sträckte ut hela min kroppslängd i sängen. Det var så otroligt skönt att få sträcka på sig efter att ha suttit ihop knycklad i en liten bil och ett flygplanssäte. För första gången sedan Mick åkte till Italien så vaknade jag upp med ett leende på läpparna, men det försvann snabbt när jag påmindes om gårdagens missöde med italienaren. Vem jag antog var Marias son, vars namn jag fortfarande inte visste. Jag drog upp täcket över mitt ansikte med ett uppgivet stön. Jag ville inte stiga upp och möta denna man, som man lätt kunde tro var en gud eller en halvgud, jag ville bara ligga där i min lånade säng och dö lite inombords. Men jag tog mig själv i kragen och rullade ur sängen med en suck. Jag grävde igenom min smockfulla kappsäck och hittade till slut en ljusgul halterneck klänning som jag drog på mig, samt ett par ljusa ballerinaskor. Jag drog ett par varv genom mitt hår med hårborsten, lät det hänga fritt och smetade på mitt ansikte så jag nu inte skulle se ut som en zombie om jag så stötte på italienaren.

Väl nere i köket blev jag bara tvungen att stanna upp och dra in doften som spred sig där. Stekta ägg, bröd och på bordet stod det just sagt det samt frukter av alla de slag.
”God morgon!” Sade Maria från köksbänken med sin kraftiga men glada röst. Jag log försiktigt tillbaka och klämde fram ett italienskt ’god morgon’ tillbaka. Hon gjorde en gest mot bordet och jag gjorde som hon visade och satte mig ner. Frukosten var utsökt! Precis som dagen innan så skulle jag ha kunnat kasta i mig all mat jag hade framför mig utan att svälja. Brödet smakade nybakt, jag ringlade faktiskt lite olivolja över det, äggen var färska och frukterna var färska också. Mums! När jag slutligen hade ätit min vikt i bröd så kände jag mig som en boll, bokstavligen, antagligen putade min mage som på en gravid kvinna. Maria såg nöjd ut när hon såg på mig och vinkade mig till sig.
”Kom, jag skulle behöva lite hjälp med brödet.” Jag öppnade osäkert munnen i ett försök att protestera. Senaste gången jag hade bakat så hade jag bränt brödet nästan rakt igenom, brandalarmet hade gått igång, en granne hade hotat att ringa polisen om jag inte höll ljudnivån nere, Mike hade legat på soffan och gapskrattat medan jag själv fick kämpa för att få ut röken och brödet. Men det slog mig då att jag hade trots allt fått husrum och mat, bäst att göra någonting för den här hårt arbetande familjen som tack. Så jag gick fram till köksbänken där Maria stod och knådade deg, hon gav mig en degklump och visade mig hur jag skulle göra. Det tog ett bra tag innan jag fick in den rätta knycken, okej jag måste väl medge att jag aldrig riktigt fick in den. Maria stod bredvid mig och fnissade med hon förklarade gång på gång att jag skulle kupa handen och rulla, inte för hårt och inte heller för löst. Vem har kommit på alla dessa tekniker!? Antingen är det för mycket mjöl eller så är det för lite, antingen trycker man på för hårt eller så trycker man på för lite. Nä, bagare var nog inget yrke för mig.

Så där stod jag med bröd upp till armbågarna, mjöl i ansiktet och i håret medan självaste Maria knappt hade något mjöl på sig alls. Plötsligt ryckte jag till när jag hörde en mörk röst på ena sidan om mig, eftersom jag hade varit så djupt inne i att göra denna brödklump rätt så jag inte lagt märke till att någon hade kommit.
”Madre...” Sa den heta italienaren och gav sin mamma en lätt puss på kinden. Jag svalde en klump som lagt sig i min hals och försökte fokusera på brödet igen, dessvärre blev jag tvungen att snegla upp mot honom nu som då när han stod bredvid oss och åt vindruvor. Som en grekisk gud, bara att han var italienare.
”Scusi, jag är Paulo. Glömde att presentera mig igår kväll.” Sa han och riktade ett bländade leende till mig, ett leende som kunde ha smält mig om jag nu inte hade haft en degklump i mina händer. Men det påminde mig också om vad som hade hänt kvällen innan, pinsamt.
”Åh, eh...” Idiot... ”Jag är Laura, jag skulle ha skakat din hand om min inte hade varit så full av eh... deg.” Ännu större idiot. Herregud, kunde han inte bara gå så jag inte behövde bete mig som en kärlekskrank högstadieelev. Paulo skrattade och det fick mig att rodna lite, tacka gudarna för mjölet jag hade i hela mitt ansikte. Åh nej! Jag hade mjöl överallt och här stod jag framför världens snyggaste kille. Ja, jag vet jag var förlovad men det gjorde väl mig inte förbjuden från att kolla in andra män? Se men inte röra, eller?
”Ingen fara, jag tror vi kommer att få chansen att skaka hand senare.” Sa han och skrattade innan han kastade bort den tomma klasen och gick och satte sig vid köksbordet igen. Var det fel av mig att önska att han skulle komma och lägga sina armar om mig och kyssa min nacke? Nej nej och åter nej. Jag fick inte tänka sådana tankar. Jag var förlovad och lycklig för den delen också, trots det ville jag lära känna denna främling mera. Vad skulle det bli av mig? Varför hade jag ens bokat biljetten?

Del 4
Efter att jag hade fått tvätta av mig degen och mjölet hade Maria varit vänlig nog att ta över brödbakningen, även hon hade insett att jag inte var den bäste bagaren. Men hon var övertygad om att jag skulle lära mig om jag fick spendera ytterligare några dagar bredvid henne, så hon kunde visa mig. Men nu var det så att jag tänkte åka nästa dag tidigt på morgonen så jag inte trängde mig på för mycket. Hon hade gett mig rådet att gå ut i trädgården och se mig omkring på området. Och jag måste säga att det var som att gå i ett paradis. Där växte alla de möjliga blommor, växter klättrade uppför den sandfärgade stenväggen och ett uråldrigt olivträd stod längre bort. Perfekt för att klättra i. Jag kunde faktiskt se det framför mig hur Paulo klättrade upp där och lekte Batman eller vad italienska småpojkar lekte. Jag lät mina fingrar smeka de hårda taggiga bladen på aloe vera plantorna som omringade olivträdet medan jag såg upp mot det och såg de gröna oliverna. Jag såg mig omkring, bet mig osäkert i underläppen och sparkade av mig skorna innan jag tog tag i en gren och klättrade upp i trädet. Väl uppe andades jag ut och lutade huvudet mot stammen med ett leende lekande på läpparna, jag skulle kunna sitta där uppe hela dagen. Hakuna Matata, inga bekymmer. Fast det var inte helt sant. Jag var fortfarande i Verona medan min fästman var i Milan och dessutom fanns här en döläcker italienare som fick fjärilarna i min mage att vakna till liv varje gång jag mötte hans blå ögon. Ja, jag använde faktiskt ordet döläcker.
”Så det är här du gömmer dig Bella..” Jag ryckte till när jag hörde den mjuka basrösten nedanför mig. Det italienska ordet ’Bella’ fick mig att rodna, allt lät så mycket vackrare på italienska men det var att han faktiskt hade sagt det åt mig som gjorde mig generad.
”Förlåt, jag var bara tvungen att pröva..” Jag såg ner mot Paulo när han stod där, som den gud han var, och log roat mot mig och hans kristallblå ögon såg in i mina. Åh herregud ta dig samman Laura! Innan jag visste ordet av så hade Paulo klättrat upp också och satt nu där bredvid mig och jag blev faktiskt tvungen att vrida på huvudet för att kunna se hans ansikte. Ansiktsdragen var så hårda men också så otroligt sammetslena, han hade ett födelsemärke snett under det högra öga och hans hy var olivfärgad så som alla italienare hade. Först när min blick omedvetet gled över till hans läppar lade jag märke till att han betraktade mig också, vilket fick mig att rodna.
”Afrodite ha fatto un lavoro eccenzionale, quando si è creato.” Mumlade han och såg in i mina ögon. Jag blev stum, aldrig hade någon sagt något sådant åt mig förut. Afrodite har gjort ett enastående jobb när du skapades. Innan jag hann svara kände jag ett par gudomligt mjuka läppar pressas mot min en mjuk och öm kyss.
”Jag kunde in motstå...” Mumlade han med ett busigt leende, någonting som fick hans maskulina ansikte att se pojkaktigt ut. Jag var fortfarande en aning överrumplad och förvånad men ändå ville jag att han kysste mig igen. Med en okvinnlig harkling drog jag handen halvt genom mitt hår. Jag klämde ur mig ett ’scusi’ innan jag klumpigt hoppade ner från grenen och strittade på baken. Snyggt gjort Laura, väldigt snyggt gjort.

Jag kunde fortfarande känna hans heta läppar när jag kom till mitt rum och satte mig ner på sängen. Utan att jag tänkte på det lät jag mina fingertoppar snudda vid läpparna och ett leende spred sig på mina läppar. Ända tills min blick fångade guldet som glimmade i solljuset. Förlovningsringen. Ett sting av skuld drog genom mig när jag tänkte på Mike som jobbade så hårt medan jag kysste okända italienare. Jag bestämde mig för att ringa honom, så jag letade rätt på min mobil och bläddrade fram Mikes nummer och ringde. Signal efter signal gick och inget svar. Till slut hörde jag hans röst och jag.. fan, det var röstmeddelande jag kom till. I bakgrunden kunde jag höra min egen röst fråga honom varför han pratade med sig själv, jo jag hade verkligen sabbat hans röstmeddelande varje gång han försökte spela in ett. Med en suck la jag på och såg ut genom fönstret och såg över vingården som löpte ända ut till huvudvägen. Tänk att bo i Italien, att äga en vingård, att kunna gå genom den varje dag ja tänk... Innan jag visste ordet av hade jag suttit och dagdrömt i nästan en halvtimme och solen var på väg att gå ner. Jag blinkade förvånat till och kunde inte riktigt förstå att jag bara hade suttit där och stirrat ut genom fönstret.

Värmen i detta land hade fått mig att svettas som en gris och gjorde att jag mer än gärna ville ta en dusch, med det i tanke så letade jag fram en handduk och mina badrumsartiklar. Med lätta steg gick jag mot badrummet helt och hållet försjunken i mina tankar. Vilka cirkulerade kring Paulo, Mike, mig själv, jobbet och ja allt, därför la jag inte heller till att jag var på väg att krocka med någon. Vid krocken såg jag förvirrat upp och fann mig själv att drunkna i Paulos kristallblå ögon igen. Men nu var bilden annorlunda, väldigt annorlunda. Han var naken, det enda som täckte honom var en handduk han hade varit runt höften. Gudars skymning...
”Förlåt, jag såg dig inte.” Nu pratade jag faktiskt engelska eftersom jag inte kom mig för att prata på italienska, men han verkade inte ha något emot det eftersom han gjorde det också.
”Ingen fara, hittar du till badrummet den här gången?” Än en gång rodnade jag och nickade. Jag fick verkligen kämpa för att inte låta min blick sluka hela Paulos kropp, jag tvingade mina ögon att hålla sig upp vid hans ansikte.
”Angående kyssen tidigare, det var inte min mening att förolämpa dig. Ibland kan jag inte hålla mina impulser för mig själv.” Att han såg så ångerfull ut gjorde att det sved inom mig, så han ångrade att han hade kysst mig. Jag suckade.
”Du behöver inte be om ursäkt. Om jag ska vara ärlig så... så hade jag inget emot det.” Nej det hade jag inte faktiskt, ångern hade slagit till när jag lagt märke till min förlovningsring men återigen var den bortglömd. Paulos ögon sken upp och ett litet snett leende spred sig i hans ansikte.
”Om jag får..?” Frågade han när han ömt lät sin tumme smeka min haka och jag kom på mig själv att sukta efter hans mjuka läppar. Utan att ge något svar ställde jag mig på tå och placerade en kyss på hans välsvarvade läppar. Innan jag visste ordet av var vi mitt uppe i en hungrig kyss och jag kände min kropp pressas mot ett dörrhandtag, vilket jag inte brydde mig i. Paulo öppnade dörren och vi både ramlade in i rummet, men han höll mig uppe genom att ha sin ena arm bakom min rygg. Utan att avsluta kyssarna puffade han igen dörren med foten. Enda gången kyssen avbröts var när han puffade mig ner i sängen och hans handduk föll till golvet.

Del 5
Jag vaknade plötsligt mitt i natten och fann mig själv invirad i ett lakan och med ett par starka armar runt omkring mig. Min kind lutade mot personens bara bröstkorg och personens andhämtning var djup och lugn vilket tydde på att han sov. Jag sneglade försiktigt upp mot dennes ansikte och såg att det var Paulo jag låg bredvid. Jag rullade över på rygg men stannade i en rörelse när Paulo rörde på sig, mumlade något och vände sig med ryggen till. Jag lyfte på lakanet, kikade in och fann mig själv helt och hållet naken vilket fick mig att fnissa. Flashbacks av vad vi hade gjort fick mig att rodna. Det hade varit helt och hållet perfekt, spontant, underbart men så otäckt fel. Namnet slog till mig i ansiktet som en örfil, Mike. Med ens blev jag kall inombords och jag förstod misstaget jag hade begått. Jag vågade inte ens se på Paulos bara ryggtavla utan så försiktigt jag kunde smög ajg mig ur sängen och drog på mig mina kläder. En snabb titt i spegeln fick mig att stanna upp. Mina kinder var fortfarande lätt rödbrusiga, mitt hår var rufsigt och mina läppar var svällda av kyssarna. Mina fingertoppar vidrörde läpparna och jag såg mot Paulo, dock endast för en sekund innan jag slet mig själv ur mina fantasier.
”Arrivederci Paulo..” Viskade jag innan jag smög ut ur rummet och in till mitt rum för att hämta min väska. Ringen på mitt finger brände och påminde mig gång på gång om mitt svek mot Mike. Hur kunde jag? Med snabba tysta steg rusade jag nerför trappan och ut till bilen som stod lydigt och väntade på mig. Paulo och hans far hade gjort i ordning den och den kunde nu rulla på som förr. Jag satte mig in bakom ratten, såg att nyckeln var i tändlåset, vred om och körde ut mot vägen. Jag visste inte vad klockan var, jag brydde mig inte heller inte kunde jag heller tänka. Allt jag hörde var rösten i mitt huvud som konstant sa att jag hade varit otrogen, att Mike aldrig skulle förlåta mig, han skulle lämna mig.

När solen hade sökt sig upp på himlen befann jag mig redan i Verona. Tro det eller ej men jag hade faktiskt hittat dit. Nu var det bara att hitta till hotellet och glömma Paulo. Fast det var nog inte bara så ’bara’, det skulle bli tufft och jag skulle bli tvungen att ljuga för Mike. Jag sneglade mot kartan som jag hade i passagerarsätet, jag hade otroligt nog börjat förstå mig på den, och försökte hitta Hotel Accademi. När jag slutligen hittade den på kartan visade det sig att jag bara var några kvarter från hotellet. Jag parkerade bilen, försökte andas lugnt, fixade håret och kläderna, försökte sudda ut mitt skyldiga ansiktsuttryck och steg ur bilen. Jag styrde mina steg mot dörren och fram till receptionen. Jag hade redan funderat ut en lögn jag skulle dra för receptionisten, så here it goes. Med långa självsäkra steg gick jag fram till receptionen och log lite skamset.
”Ursäkta? Ehem jo.. Nu är det så att jag var ut och festade igår och lyckades glömma nyckeln på mitt rum och jag kom hem först nu. Så jag undrade om det fanns någon reservnyckel?” Vilken rysligt bra lögnare jag hade blivit, jämfört med hur jag hade varit tidigare.
”Givetvis! Vilket rum var det?” Vad blåögd den där receptionisten var, tänkte jag nöjt för mig själv. Jag grävde långt bak i mitt huvud för att se om jag mindes Mikes rumsnummer.
”Rum... 163. Mike Walker, min fästman och jag bor där.” Sa jag och log nu istället strålande och lade medvetet min vänstra hand på disken. Hennes blick gled genast ner till den och hon nickade. Kvickt drog hon upp ett kort och gav det till mig.
”Se till att inte låsa in detta.” Sade hon menande men log. Jag nickade försäkrande och gick iväg till hissen. Jag kunde känna receptionistens synande blick i nacken och det fick mig att känna mig skyldigare än vad jag redan kände mig. Hur mycket skulle jag hinna med på några timmar? Hittills hade jag hunnit vara otrogen och ljugit till mig en nyckel, vad stod på tur? Kanske skulle jag bränna upp ett ekorrbo bara för att jag har lust? Jag steg in i hissen och tryckte på våningsknappen och såg hur siffrorna, allt för snabbt, rullade förbi. Det slog mig då att jag var bara meter ifrån min fästman, mannen jag hade berått och här kom jag klockan 8 på morgonen och såg ut som en otroligt skyldig jävel. Jag stannade när jag kom fram till rum 163 och mitt hjärta slog frenetiskt, ringen brände och jag fick svårt att svälja. Jag tog mig samman, stoppade kortet i dörren och hörde klicket som betydde att jag kunde öppna dörren och stiga in. Jag tryckte ner handtaget och steg tyst in genom dörren och såg mig omkring i rummet. Ingenting hördes, förmodligen låg han fortfarande och sov lugnt i sin säng. Bra, på det viset skulle jag få mera tid att förbereda mig. Jag tog av mig mina klackskor och gick mot sovrummet, där såg jag honom ligga helt lugnt och sova. Plötsligt rörde det på sig och ett mörk huvud dök upp under täcket och mitt hjärta sjönk.
”Mike..?” Viskade jag och ett mummel hördes från sängen. Jag skakade på huvudet och backade in i väggen bakom mig. Mike vaknade av dunket som hördes när jag slog i väggen och yrvaket såg han sig omkring tills hans blick föll på mig.
”Laura? Vad..?” Jag fortsatte att skaka på huvudet när jag vände mig om och störtade mot dörren.
”Laura! Det är inte vad du tror!” Ropade han efter mig men jag fortsatte att springa. Den typiska repliken ’det är inte vad du tror’. För första gången på veckor brast jag ut i gråt. Jag inte gråtit när jag själv hade svikit Mike men när han svek mig, även om jag förtjänade det, grät jag. Jag stannade upp i dörren till hotellrummet och försökte få av mig förlovningsringen på ett smidigt sätt, misslyckat försök. Men jag fick i alla fall av den, med svårigheter.
”Vad är det då? Vänskapligt samtal bara? Naken. I din säng!?” Frågade jag syrligt utan att vända mig om för att möta honom. Jag visste att han stod bakom mig, för jag hörde hans andetag.
”Jag vet att det ser hemskt ut men jag lovar dig att inget har hänt.” Jag slöt ögonen och vände mig om bara för att se honom stå där i sina kalsonger.
”Hejdå Mike..” Ringen la jag på bordet bredvid dörren och gick.

Del 6
5 augusti. Solen sken för en gångs skull och här satt jag i ensam i en lägenhet. Mike hade kommit tillbaka några dagar efter det att jag hade kommit hem, han hade försökt be om ursäkt att det inte skulle hända igen bla bla... Ska jag vara ärlig så blev det faktiskt ett break-up sex men man måste väl få prova på det också. Det var ingen större skillnad mot vanligt sex må jag säga. Men efter det hade jag inte hört av honom, antagligen hade han flyttat ihop med sin italienska älskarinna inte skulle det heller förvåna mig om hon var på smällen redan. Men för första gången på veckor tänkte jag inte på Mike utan på Paulo, allt tack vare att jag hade sett en vinflaska med Paulos familjs namn på. Det hade fått mig att undra över om Paulo tänkte på mig eller om även han hade hittat någon annan och nu satt i det olivträd vi hade suttit i. Kanske var jag naiv men jag trodde faktiskt att han saknade mig lika mycket som jag saknade honom. Det var då idén slog mig. Naiv eller inte men jag skulle åka tillbaka till Italien om det så var det sista jag gjorde. Jag skulle bara få svar på frågan om jag åkte till Milan och konfronterade Paulo, frågade honom vad han tyckte om mig. Vare sig han ville ha mig eller ej så skulle jag starta ett nytt liv i Italien. Ville han ha mig skulle det bli underbart, ville han inte kunde jag bra gärna bo i Venedig. Ja, mina planer var väl en aning drastiska men jag skulle genomföra dem. Jag hade ingenting som band mig fast till New Jersey längre, mina föräldrar bodde i Texas,min syster i Florida och ingen förlovning heller för den delen. Mamma och pappa hade givetvis blivit chockad men pappa hade aldrig gillat Mike så han blev förmodligen bara glad. Så, för andra gången på en månad bokade jag nu en biljett till Venedig, Italien.

Jag måste vara en idiot som gjorde det här. En flygrädd flicka åker till Italien, igen, men nu var det för sent att vända. Jag satt redan i det sista rummet man väntade i tills man fick gå ombord på planet. Jag kände mitt hjärta slå frenetiskt medan jag såg mig omkring vad det var för folk som skulle till Italien den här gången. Eftersom det var fredag så var det många ungdomar som skulle ut, många par också. Säkert var någon av dem ett bröllopspar som skulle ut på smekmånad. En röst som meddelade att man fick gå ombord på planet hördes ur högtalarna och alla ställde sig upp och började snabbt gå mot dörren. Med en tung suck ställde jag mig upp och styrde mina egna steg mot dörren, visade upp min biljett och gav ett leende åt kvinnan som stod där. Jag såg mig en gång över axeln och med ett leende på mina läppar gick jag ombord på planet. Från och med nu var jag inte längre någon New Jersey bo, jag skulle bli en italienare.

Total kaos rådde i världen. Överallt grät personer, föräldrar ringde till sina barn, tidningar med massiva huvudrubriker såldes till alla hushåll och ingen visste vad de skulle göra. Tidningarna skrek om en enorm flygplanskrasch. Ute på Atlanten hade ett flygplan kraschat i havet, inga överlevande. Några hade hittats men mer än hälften var försvunna. Poliserna sade att många kommer inte ens att bli hittade, många skulle sjunka till havets botten och aldrig dyka upp igen.

The end

Skriven av: cutebubbles

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren