Sofie grönhag

Nästa station kurdiskalvallen lät det skramligt i buss högtalarna. Jag blir alltid så ledsen när jag åker förbi kurdiskalvallen för att mamma jag och pappa bodde där, men vi flyttade när mamma dog.
Eller vi tror iallafall det. Hon åkte till Afrika för att hjälpa de som hade fått ebola, men vi tror att hon dog där för att mamma kom aldrig tillbaks och vi hörde på radion att många som åkte dit och försökte hjälpa till dog, av ebola.
vi flyttade där ifrån och köpte en lägenhet mitt inne i centrala stan.
Nästa station gröndalcentral ännu skrangligare än förut.
Jag gick av, och sprang hem för jag var jätte hungrig.
Vi bodde längs upp och vi hade ingen hiss. Men som tur var så bodde vi på sjätte våningen så det är inte så jätte jobbigt. När jag kom upp kom jag på att jag inte hade några nycklar, men som tur var så var pappa hemma, tidigt.
Hur gick andra dagen i åttan? Har några läxorna än? och sen gick han
utan att låta mig svara. Jag gick till mitt rum och skrållade igenom instagram och Facebook.
Jag var trött av seriöst ingenting men jag somnade
ändå med mobilen i handen. Pappa väckte mig klockan halv sju. Jag kom på att det var skolfoto idag men jag hade gått om tid. Pappa hade gjort lite frukost. När jag hade ätit upp och skulle klä på mig gick pappa till affären. Sen fick jag en ”Tonårskris”. Jag kunde inte välja vad jag skulle ha på mig. Så jag ringde pappa. När han svarade sa han direkt: Jag kan inte prata just nu! Jo men detta är viktigt jag kommer inte på vad jag ska ha på mig!!!
Nej gumman jag kan inte! Ska jag ha jeans och en skjorta eller jeans och en kortärmad tröja?? sa jag som om jag inte hade lyssnat på honom OKEJ! ta på di……… Det var tyst en stund. jag sa hallå lite enkelt. Sen blev det högre och högre. Sen hörde jag en kvinna som grät. Sen började en kvinna prata och sa ”Stakars dig” och sen bröt det. Jag fattade ingenting? Sen började hem telefonen ringa. Det var polisen, han sa ”Tyvärr såg en kvinna en man som blev knivhuggen i ryggen och utkastad i gatan så han blev överkörd. Jag började snyfta. Jag frågade om de har hittat den skyldiga, men det hade de inte men kvinnan hade sett hur den såg ut. När polisen hade beskrivit noggrant hur hon såg ut så stannade hjärtat i några sekunder. Sen sa jag snabbt ”jag vet vem det är, Det är min döda mamma”

Skriven av: Hedvig (11)